ÖPPET BREV TILL ALLA SOM ARBETAR MED DIABETESPATIENTER

De som kände Marie beskriver henne som mycket varmhjärtad och empatisk. Hon fanns alltid där för att hjälpa andra. Men bakom det glada leendet dolde hon sin smärta och sin värk. Det kom därför som en chock för många när vi nåddes av beskedet om att hon inte längre fanns bland oss. Vi hade inte förstått hur sjuk hon var.

Marie fick diabetes typ 1 i tonåren. Skötte sig exemplariskt. Åt som hon blev tillsagd. Medicinerade som hon blev tillsagd. Åren gick, och hon började märka av det sk naturalförloppet. Det är benämningen på de hälsoförsämringar diabetiker får ta i beräkningen och som försvårar och förkortar deras liv. Njursvikt, nervskador, högt blodtryck, hjärt/kärlsjukdomar, blindhet är några exempel.

2004 genomgick hon en öcellstransplantation som gav henne en egen insulinproduktion. Hon hade dock tagit sådan skada genom åren att hennes njurar slutade fungera. Hon började med dialys, och genomgick en njurtransplantation 2005. Livet såg ljusare ut, men den nya njuren slutade snart att fungera. En inte helt osannolik orsak till detta var att hennes läkare propsade på att hon skulle äta statiner, trots att detta i flera medicinska artiklar, i bl a Läkartidningen, avråds till just njursjuka.

Nu började Maries kamp för en ny njure. En kamp som drog ut på tiden bl a för att läkarna inte samtyckte till att hon åt strikt lågkolhydratkost. När hon i augusti i år äntligen opererades, var hennes kropp alltför svag. Marie blev 38 år.

Sedan 2008 godkänner Socialstyrelsen strikt lågkolhydratkost som diet till diabetiker. Trots detta saknar många diabetiker som väljer att kostbehandla sin sjukdom stöd från sjukvården. Och detta trots att de kan uppvisa stora hälsoförbättringar.

Deras diabetessköterskor vill inte träffa dem. Deras läkare är arga på dem. De får inte recept på teststickor längre, utan måste själva bekosta dessa. En patient som finner en väg till en förbättrad hälsa och därmed en ökad livskvalitet måste väl ändå hyllas av sjukvården? Om inte på det personliga planet, så åtminstone ur ett rent samhällsekonomiskt perspektiv?

För diabetiker, oavsett typ 1 eller 2, är målet en stabil blodsockernivå. De stora variationerna i blodsockret är mycket skadliga och en stor bidragande orsak till naturalförloppet. Kolhydrater får blodsockernivån att stiga och insulin måste tillsättas för att det ska sjunka. En livsfarlig berg- och dalbana. Genom att istället äta lågkolhydratkost påverkas blodsockret minimalt, och behovet av insulin och annan medicin minskar.

Mycket logiskt.

Svensk sjukvårds gängse kostråd till diabetiker innehåller en stor mängd kolhydrater. De diabetiker som följer dessa råd kommer genom åren att bli alltmer resistenta mot insulinet, och successivt behöva öka dosen. Helt i onödan.

Marie blev ett offer för naturalförloppet och sjukvårdens ovilja att ta till sig ny kunskap och nya fakta. Hon började – utan stöd – att äta lågkolhydratkost och märkte vilken effekt det hade på henne. Hon är som öcellstransplanterad världsunik: ingen annan har fått de nya cellerna att producera insulin lika länge som hon. Ett faktum som hon själv tillskrev lågkolhydratkosten äran.

Marie grundade Smarta Diabetiker på Facebook för att sprida kunskap och information till andra diabetiker. Många kan vittna om hennes helhjärtade engagemang och vilja att hjälpa så många som möjligt. Men för Marie var det för sent.

Med detta öppna brev vill vi i Smarta Diabetiker få svar på följande frågor:
– varför får inte diabetiker som valt lågkolhydratkost adekvat stöd?
– varför omvärderas inte kostråden till diabetiker när så många kan uppvisa en förbättrad hälsa av lågkolhydratkost?

/Smarta Diabetiker

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *