När själen flyger

I dag tog jag taxi ner till Palma. En lyx, annars kör jag bil eller åker buss. Men jag tänkte äta lunch och ta ett glas cava. Idkar nolltolerans om jag ska köra bil. Jag blev avsläppt på Jaume III, i närheten av El Corte Inglés. Där gick jag in och köpte en flaska cava, ska nämligen få besök av grannarna i morgon eftermiddag. Därefter gick jag raka vägen till Cappuccino för att äta lunch. Och där hände det.

Jag satt helt allena vid ett litet runt bord och iakttog alla omkring mig. Mestadels mallorciner. Många äldre män och kvinnor, vardagsklädda men ändå så eleganta! Flera av männen hade snygga sjalar, stiligt draperade runt halsen. Kvinnorna – så medvetna om sin kvinnlighet och med en stolthet som hemma i Sverige kanske mest skulle uppfattas snorkighet. Här är det annorlunda, det är liksom helt naturligt att lyfta på hakan och vara stolt över den man är.

Jag beställde ett glas cava och en hamburgare och fortsatte iaktta. Jag hoppade till lite när jag vid ett bord såg en ung tjej med en stor kråka i näsan. Vid en närmare titt visade det sig vara en piercing. Puh! En riktigt bra gatumusikant satt på en stol intill restaurangen och spelade gitarr och sjöng. Att slippa de som går omkring med dragspel och spelar hellre än bra gjorde inte saken sämre. Det var så mysigt!

Cava. Gudarnas gåva till oss människor. Torr och kall. Dock ej gratis.
Hamburgare sin pan och sin patatas fritas. Det är inga problem att äta lchf i Palma.

Där mitt i allt satt jag och bara log och kände verkligen lyckan i mig. Jag är oftast glad, men ibland rinner det liksom över och det spritter inuti mig som om jag hade sockerdricka i hela kroppen. Idag var det som om alla människor fyllde mig med glädje och energi. Jag hoppas verkligen att jag emellanåt kan ha samma inverkan på andra! Kanske, kanske hade jag det idag, när jag satt där ensam och log och glodde och bara var själaglad?

Och hur blir det så här? Beror det på mig eller våren eller solen? Egentligen är det strunt samma. Det är bara att ta emot och känna. Och vara enormt glad för att jag kan känna lyckospunk.

En del kallar det för tacksamhet, den där känslan som ibland sköljer över en och gör att det känns som om själen får vingar. Och man ska visst öva på att känna det. Jag vet inte, jag. Jag kan gå ut på balkongen och se ut över Medelhavet eller öppna ett fönster på övervåningen hemma i Stocksund och titta ut över nejden och känna sån glädje över mitt liv. Kanske är det tacksamhet. Men att sätta namn på allt är inte särskilt viktigt. Och jag tänker så här: strunta i att konkretisera allt. Var öppen! Låt det hända när och var som helst. Skippa att posta den där memen med “Carpe Diem” eller “Det här är den första dagen på resten av ditt liv”. Det viktiga är att känna. Inte dela ett färdigt och slitet koncept som liksom lägger sig som en solkig hinna över det riktiga livet och gör allt till ett tvång eller ett måste. Jag är övertygad om att det faktiskt kan ha motsatt effekt: att det skapar prestationsångest. “Nu jäklar måste jag vara lycklig/tacksam/själfull/”.

Känn bara och gör det utan att känna att du presterar eller måste prestera något. Bara konstatera och njut av ögonblicket eller stunden.

Vän av ordning frågar sig säkerligen nu: “Men hallÅÅÅ! Du skriver ju själv om det nu?” Ja, tänk att jag gör det 🙂 Och alla ni som känner mig vet att det här är en ganska ovanlig text för att komma från mig. Jag älskar det konkreta och tydliga och raka rör och noll fjoll, liksom. Men ibland går Fantomen på gatorna som en vanlig man. Precis som Bitte ibland känner både lyckan och livet i sig själv så mycket att hon vill dela med sig och därigenom gärna peppa någon till att låta sig översköljas av den här sköna känslan. Jag känner faktiskt lyckan i mig tämligen regelbundet. Utan att berätta det 😉

Och jag kan lova att ni aldrig kommer att få se mig posta en meme om det.

En fluffig cappuccino med EXAKT rätt mängd kanel avslutade min härliga lunch.

2 svar på ”När själen flyger”

  1. Så jag unnar dig denna dag. Jag längtar till att göra som du, ta bussen in till Beziers, sätta mig vid en uteservering med ett glas bulles äta en god lunch, inget svårt här heller att få sans pain et frites. Några veckor kvar med motocross/enduro hos oss.. sen.. är det min tur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *