När det känns extra bra att vara ketoadapterad!

Halv fyra ringde klockan i morse. Taxin till Arlanda skulle komma halv fem. Jag hann med en espresso. Tänkte att jag tar något på flygplatsen. Väl där tittade jag på äggröran och baconet på fiket och “visst sjutton tyckte jag att det var väldigt sött senast?” så det blev en cappuccino istället. På planet kände jag mig hungrig, kollade in menyn och insåg att det var kört för min del. Allt de serverar innehåller mjöl eller socker.

Mjöl kan jag bara inte få i mig, vågar inte efter ett försök med ett finfint surdegsbröd för närmare nio år sen. Socker – tja, är det lite grann så. Men chokladbollen – som faktiskt var gjord på riktigt smör! – hade socker som nummer två på innehållsförteckningen. En påse nötter? Näe. Jag tog en kopp te och visste att jag skulle överleva flygresan utan problem.

Senast jag åt var i går eftermiddag kl 15. Jag är lite hungrig nu, men står mig lätt några timmar till. När kroppen har förmågan att ta energin från det jag redan har i kroppen (fett), så är det i stort sett aldrig någon som helst panik. Som “normalis” hade jag nog fått spunk och lågt blodsocker och kastat mig över första bästa Toblerone.

Det är på resande fot som den goda vanan att fasta verkligen visar sig från sin bästa sida! Om man är ute och bilar och ska ta en bit mat är alternativet ofta något i stil med McDonalds. Jag undviker gärna att äta där. När jag började med lchf hade jag med mig förning när vi drog iväg någonstans. Var jag riktigt ambitiös kunde det vara några matmuffins eller kokta ägg. Babybelost var annars en favorit ett tag.

Nu tar jag aldrig med mig något. Tack keto! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *