MIN UTMATTNINGSDEPRESSION

2001 sprang jag med en jäkla smäll in i den berömda väggen. En dag på jobbet bröt jag helt enkelt ihop totalt. Grät floder. Men inte för att jag var ledsen. Utan för att jag var så himla arg och frustrerad. Och så in i norden trött.

I ett par års tid hade jag sovit dåligt. Jag hade inte svårt att somna, men otaliga var de nätter då jag vaknade med magont och ångest. Tankarna, som till 99,9 % rörde mitt jobb, for och flög, ofta trillade tårarna. Min äldsta dotter, då runt åtta, nio år, bodde hos mig varannan vecka. De veckor hon inte var hos mig, gick jag ofta och arbetade på helgerna. Jag var en ju sån som skulle visa framfötterna!

Jag blev sjukskriven på deltid. Det hjälpte inte. Den enorma lättnad jag kände på fredagarna hade sin totala motsats på söndagarna, då ångesten satte in med full kraft. Till slut blev jag sjukskriven på heltid. Jag var gravid, och blev sjukskriven fram till förlossningen. Jag visste nu att det skulle dröja över ett år innan jag skulle jobba igen. Det var enormt skönt.

Men det tog lång tid innan tröttheten och ångesten började släppa sitt grepp om mig. I nära ett halvår låg jag mestadels på soffan. Orkade inte gå ut. Ofta började jag gråta utan uppenbar anledning.

I maj 2002 kom vår lilla tjej. Då började det vända. Jag var så fokuserad på henne, och hade inte längre tid att hålla på och älta det som hänt. Men jag var inte i toppform, direkt. Vid förlossningen vägde jag 90 kg till mina 164,5 cm. Utan någon högre (läs: ingen) aktivitet under graviditeten, och med en kost (som jag idag inte ens skulle titta åt…) hade kilona lagts på hög. Så det blev de gamla Viktväktarna och en nygammal ångest: mäta, väga, räkna points. Det SISTA någon i min situation ska behöva göra. När min dotter började äta vanlig mat, gick jag över på Nutrilett. Bra tänkt där, Björkman. NOT.

När jag skulle börja jobba igen, fanns inte min tjänst kvar. För att göra en lång historia kort, så slutade det med att jag blev arbetslös. Det var kluvet. Känslan över att inte behöva gå tillbaka till min gamla arbetsplats var ren och skär lycka! Samtidigt saknade jag mina kollegor, att vara en del av ett socialt sammanhang 

Och att få lön varje månad är ju aldrig fel.

Jag var alltså tvungen att hitta på något annat. Helst skulle jag nog behövt att bara vara under en period. Men som sagt – Luther pockade på (”man måste ju göra något vettigt!”) – så jag skrev in mig på en kurs i företagsekonomi på högskolan.

Lilltjejen började på förskola. Och fick öroninflammation efter öroninflammation. Sju stycken, närmare bestämt. Plus alla andra virus. Tidigare på hösten hade hon fått diagnosen celiaki, dvs glutenintolerans. Obehandlad gör detta gör att immunförsvaret är nedsatt. Efter ca sex månader på glutenfri kost börjar dock tarmen blivit såpass återställd, att immunförsvaret är på bättringsvägen. Men när hon började var hon nydiagnosticerad och extremt mottaglig för allehanda sjukdomar. Min skolgång gick åt pipsvängen. Jag kände mig helt värdelös och oduglig som inte pallade.

När allt lugnat ner sig, började jag åter titta på alternativ inför framtiden. Jag bestämde mig för att bli journalist. Sagt och gjort. Jag kom in på Poppius Journalistskola, och efter 1 1/2 år hade jag mitt diplom i praktisk journalistik. Slängde mig ut i frilansdjungeln. Det var skönt att vara min egen, men mitt självförtroende var knäckt, så varje nej från en redaktör tog jag personligt. Jag fixade det i fem, sex år. Då tog jag ett marknadsföringsuppdrag inne i Stockholm. Började tågpendla. Inte bra för stressnivån, kan jag lova. Efter ett halvår slutade jag.

Tur som en tokig, fick jag jobb på ett hotell hemma i Mariefred som marknadsförare. Ett helt underbart jobb! Fantastiska kollegor, en toppenchef. Tyvärr beslutade sig ägarna för att göra skola av anläggningen, så hotellet las ner.

Nästa steg var att flytta ner till Mallorca under ett år. Innan vi flyttade, hade jag bestämt mig för att plugga spanska och kostrådgivning parallellt. Piece of cake. Men det gick inte. Jag läste och läste, samma stycken flera gånger, men inget gick in. Först undrade jag faktiskt om jag tappat förståndet. Jag kände inte igen mig själv. Men en dag insåg jag att jag var hjärnstressad. Mina olika hjärndelar hade dålig kontakt, helt enkelt. Då hittade jag information om tyrosin, en aminosyra som är en beståndsdel i noradrenalin, som i sin tur behövs för den mentala skärpan. Jag tänkte att det i alla fall inte skulle skada att prova.

Efter ett dygn (och TVÅ tabletter!) var jag som en ny människa mentalt sett. Jag satte igång att plugga kostrådgivning igen. Det här var i slutet av januari, och som slutdatum satte jag första maj. Då skulle jag minsann vara färdig! Den tredje februari, mindre än en vecka efter att jag började med tyrosin, hade jag mitt diplom i handen.

Året på Mallorca blev också en avgörande vändpunkt för mig när det gäller sviterna av utmattningsdepressionen. Många polletter trillade ner. Att komma ifrån det gamla invanda hjälpte. Avgörande var nog insikten att en majoritet av alla krav och måsten jag kände, faktiskt var skapade av mig själv. En skön insikt var även att jag inte längre skämdes för att jag varit utmattningsdeprimerad. Vi som råkar ut för detta är inte dumma i hela huvudet. Vi har bara inte varit rädda om oss. Och vi är faktiskt många gånger både intelligenta och överambitiösa. En dålig kombo 🙂

Nu fastslår vi en gång för alla: Det. Är. Ingenting. Att. Skämmas. För.

Så.

Var i allt detta kommer då lchf in? Det är ju ändå en lchf-sida, det här. Jo, när jag ätit lchf ett tag, kände jag för första gången på många år ett visst lugn, både till kropp och själ. Det var som om en massa stress och gammalt bös bara trillade av mig. En stor del av detta var att tänket på mat liksom försvann – maten stressade mig inte längre. Med tanke på att långvarig stress nöter på binjurarna som utsöndrar hormonet kortisol, kan jag tänka mig att min hormonbalans var helt uppåt väggarna. Lchf är mumma för homoestasen (hormonbalansen)! Jag är därför övertygad om att min kostomläggning är en stor och viktig pusselbit i mitt tillfrisknande.

Kanske hade jag kommit tillbaka tidigare om jag fått hjälp på en gång. När jag satt hos min läkare, rödgråten och hulkande, frågade han mig om jag ”ville prata med någon”. Det var det sista jag ville, där jag satt och led i min förtvivlan. För samtidigt som jag kände mig bottenlöst förtvivlad, skämdes jag enormt. Med facit i hand skulle jag aldrig ha fått frågan. Jag borde ha skickats till första bästa terapeut, vare sig jag ville eller ej 😀

Och vad har då min depression gett mig? För hur otroligt det än kan låta, så har jag utvecklats av den. Till det bättre, enligt mig själv. I dag inser jag att mitt värde inte ligger i vad jag presterar. Jag har inte bara godtagit hur jag är – jag gillar mig själv. Skarpt! Och därmed är jag också himla rädd om mig själv.

Så tänk på att ta hand om er själva!

/Bitte 2.0

7 svar på “MIN UTMATTNINGSDEPRESSION”

  1. Tack Bitte för att du delar dina många erfarenheter.
    Jag gillar också dig!! Fortsätt att sköta om dig. Kram Eva i Mariefreds Bokhandel. PS. Kom snart och hälsa på

  2. Berörs av din text och känner så många likheter med min egen resa. Berörs än mer när jag inser att du under din mest tumultartade tid på Mallorca med alla möjliga förändringar och kämpande med studier, ändå tog dig tid att finnas där även för mig. Det tyder på ett stort hjärta och engagemang. En gåva få människor besitter och något du ska vara mycket stolt över. Det glädjer mig så att du idag kommit ifrån din depression och så har även jag. Vi har vunnit en kamp som stundtals varit oss övermäktig men kommit tillbaka till ett meningsfullt liv igen. Det är inte alla förunnat det heller… Så vi får inte glömma att vara tacksamma och ödmjuka. Liksom hörsamma inför det faktum att det ibland, när livet far runt med oss, kan dyka upp fallgropar… men som vi nu vet hur vi ska ta oss ur genom den enkla grejen att vara snälla mot oss själva. Tack för att du finns Bitte!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *