Masshysteri

Det här blir ett inlägg som inte har ett dugg med det vanliga att göra! Men det kan kanske vara lite roligt att läsa om något helt annat någon gång.

Nyss dök det nämligen upp en status av en journalistkollega från Danmark i mitt FB-flöde. Tydligen har den här helt sjuka clownhysterin dykt upp i vårt grannland också.

Til de der skræmme-klovne. Jeg var engang i Afrika. Det er nogle år siden. En sen og mørk nattetime var jeg ude for en hændelse, som alarmerede mit overlevelsesinstink. I ved kamp, flugt eller frys-mekanismen. Mit instinkt siger: Kamp. Siger det bare.

Jag var där i Afrika med henne, och jag kan tala om att jag kände precis som hon. Kampinstinkten slår till när man är hotad eller blir ordentligt skrämd. Och man kan bli riktigt, riktigt grym då. Vilket kan vara bra att ha i bakhuvudet om man funderar på att inhandla en clownmask och ge sig ut och skrämma lite folk för skojs skull. Den som blir skrämd hinner nog inte överväga möjligheten att det är nån tonårskille som är ute på bus.

Vi var nere och besökte en teplantage i Kericho i Kenya. Underbart vackert och prunkande landskap, med tebuskar så långt ögat kunde nå. Tillsammans med en brittisk kollega utgjorde vi tre den kvinnliga delen av gruppen, och fick således dela på en bungalow. Varsitt sovrum, ett vardagsrum och ett kök med egen kock. Samt snören med skylten ”ALARM” i alla rum.

kenya1
Sättet att klippa tebuskarna kallas för ”table”. De ska vara så raka på ovansidan att man ska kunna använda dem som bord.

När vi rörde oss på plantagen var vi alltid eskorterade. Vi fick stränga order om att aldrig gå någonstans ensamma. Så efter middagen i kontorsbyggnaden fick vi sällskap den relativt korta biten till vår bungalow. Det var inte särskilt sent, så vi satte oss i vardagsrummet och pratade lite och lyssnade på musik.

Mörkret utanför var verkligen kompakt. Och tyst! Man hörde inte ett ljud. Så när vi mycket tydligt hör ett dovt, metalliskt klonkljud stelnade vi alla till is. Vi kom snabbt överens om att det lät precis som om låsklykan på köksingången rörde sig. Strax därefter gick strömmen, och jag slängde mig på alarmsnöret för att tillkalla hjälp. Inget hände.

kenya2
Vår bungalow. Med egen kock och egna vakter.

Så där satt vi, tre livrädda och vettskrämda frilansjournalister och visste varken ut eller in. Efter ett tag ser vi genom fönstret att någon kommer gående mot huset. Här höll jag på att bryta ihop och tänkte att min sista stund var kommen. Det visade sig dock vara vår säkerhetsvakt. Vi blev så klart mycket lättade. Hans förklaring att det ljud vi hört kom från frukt som ramlat ner på vår bungalows plåttak köpte dock inte någon av oss. Det ljudet och ljudet av en tung låsklyka i gjutjärn är helt annorlunda.

Efter att vakten gått en runda och kollat att allt var ok, sa han att han tillkallat fler vakter som skulle se till att vi kunde sova gott. Det kändes bra ända tills han tillade ”… och de har med sig automatvapen”. VARFÖR?! För att skjuta på de frukter som kunde drista sig till att vilja ramla ner på vårt tak, eller? Jag är ännu idag övertygad om att det verkligen var någon människa som försökt ta sig in.

kenya4
Här låg vi alla tre och skakade resten av natten.

Den natten la vi oss alla i samma sovrum. Fast vi sov inte särskilt bra. Inte alls, tror jag. Jag var full av adrenalin, och verkligen beredd på att kämpa till min sista blodsdroppe. Tänkte bara på att överleva. Hade någon tagit sig in, hade jag utan tvekan slagits för mitt liv med alla möjliga tillhyggen. Jag var så uppskrämd, att jag säkerligen hade gett mig på vår egen vakt om han kommit in igen för att kolla till oss.

Det här med vakter, eskorter och stränga förhållningsregler när det gällde säkerheten hjälpte helt klart till när det gällde våra reaktioner. Det kändes redan som om vi var i en farlig miljö, det triggade oss säkerligen.

Läs nu Jack Werners krönika om ”skräckclowner” och masshysteri!  Den här texten om en ”planerad clownattack” kan ni också läsa.