BITTE & BLANDAT, Funderingar, Hälsa

Jaha. Dags för nästa fas i livet, då…

Femtio år fyllda får jag ju kallt räkna med att det händer grejer med kroppen. Precis som i tonåren. Fast åt andra hållet. Jag börjar alltså få föraningar om klimakteriet. Jag har haft en himla tur under mitt fertila liv –  har i stort sett aldrig haft mensvärk, ingen pms. Inget jag märkt av, i alla fall. Det som jag känt av har varit ägglossningen. Och inte ens det alla gånger.

Förra våren kom första ledtråden – det kom ingen mens. Jag fick panik och gjorde ett graviditetstest 😀 Men icke då. Puh! Den hoppade helt enkelt över en månad. Sedan i höstas har mensen varit annorlunda. Mycket mer/mycket mindre, färre/fler dagar. Och så hoppade den över förra gången igen. I samband med detta la jag på mig tre kilo vätska som sitter som berget sedan dess.

Jag började googla på pre-klimakteriet och fick många aha-upplevelser: naglar som skivade sig och gick av, just detta med att lägga på sig vätska, trötthet, lite orolig i själen, ganska loj – jag kommer liksom inte igång ordentligt och skjuter upp saker, ömma bröst, torr hud (bara på armbågarna?) och säkerligen något annat. Att känna sig ledsen, deprimerad eller argsint är andra symptom, men dessa har jag sluppit. Jag har inga vallningar såsom jag föreställer mig att de ska vara, men jag är varm. Helt klart.

Mitt nya favvogoogleämne har fått mig att inse att det skrivs hur lite som helst om klimakteriet och dess olika faser. Jag minns i tonåren när det kom information från OB om mens med prover på bindor och tamponger. Och man pratade så mycket om detta med sina vänner. Jag har nog aldrig pratat övergångsålder med mina kompisar! Förutom på sistone då jag terroriserat ett par kostrådgivarvänner 😀 (Tack för ert tålamod, tjejer!). Tamejsjutton bör det skickas ut information till oss medelålders kvinnor också!

Min kosthållning gör ju att jag är ganska säker på att jag redan gör vad jag kan för att få en så bekväm ”övergång” som möjligt. På det området finns det inte så mycket annat att göra. Men vad kan jag mer göra?

Mina besvär är så små att jag i detta läge inte bryr mig om att söka läkare för det, utan jag ska istället försöka mota Olle i grind på egen hand till att börja med. Jag har ju börjat träna regelbundet, det är absolut ingen nackdel. Sköta kosten, undvika stress, få tillräckligt med sömn. Har läst en del om bioidentiskt progesteron, och misstänker att jag har brist på det, då mina symptom finns på alla listor med tecken på progesteronbrist. Därför har jag slagit till på en tub ProgesterAll och börjat smörja mig.

När det gäller salvan är det en djungel av uppfattningar om hur den ska användas – allt beroende på hur lång cykel man har, beroende på vilken fas man är i mm ska man smörja från och med siellerså-dagen i cykeln och göra uppehåll och ha sig. Med tanke på att min mens börjat hacka och uppföra sig ganska oberäkneligt är det rent omöjligt för mig att räkna ut detta. Efter lite sökande hittade jag en mycket informativ sajt där rådet var att helt enkelt börja smörja sig och fortsätta göra det utan uppehåll.

Jag gjorde faktiskt ett FSH (gulkroppshormon)/östradiol-test hos Werlabs för att få besked om i vilken fas jag är. Jag blev inte klokare av det. Läkarens slutsats var att allt var normalt. Vilket jag kan intyga att det INTE är. Hur adekvat mitt testresultat är hänger ju också ihop med oregelbundenheten, då provet ska tas på särskilda dagar i cykeln. Svårt att pricka rätt i nuläget.

En del reagerar på progesteron med yrsel, illamående, trötthet mm och det brukar märkas av på tredje dagen efter man börjat med krämen. Jag började i fredags och har (ännu) inte märkt någonting. Jo! En sak har jag märkt: mitt torra öga är så mycket bättre! Brist på progesteron kan faktiskt ge torra ögon. Jag har knappt använt mina ögondroppar de senaste dagarna. I den fas jag högst troligt befinner mig (förklimakteriet) kan hormonnivåerna åka berg- och dalbana, vilken kan förklara varför mitt öga ibland är hur bra som helst och ibland hur dåligt som helst och jag har inte förstått varför.

I Sverige verkar inte sjukvården vara särskilt intresserad av bioidentiskt progesteron. Om en kvinna i övergångsålder mår dåligt är det östrogen och gestagen (som är ”konstgjort”) som gäller. Trots att extra östrogen är det sista många av oss behöver! Vill man ha progesteron får man hitta det själv.

Det skrivs även om kosttillskott som ska vara bra för en sån som jag. Bl a D-vitamin, omega 3 och B-komplex som jag ju redan äter.

Intressant är att bioidentiskt progesteron i bl a Spanien är en stapelvara på apoteken och säljs utan recept. Mitt intryck är att det verkar vara nästan en självklarhet i övergångsåldern bland spanska kvinnor. Och gissa om jag ska köpa på mig när jag semestrar på Mallis i sommar!

Jag vill klargöra att jag varken har stor kunskap om eller är särskilt intresserad av hormoner. Jag rotar runt för att jag vill hitta en lösning som passar mig. Det jag testar kanske några sparkar bakut åt och menar att det jag gör är helt uppåt väggarna. Det är därför ingen rekommendation, utan bara en redovisning av vad just jag gör. Jag bio-hackar, helt enkelt.

Se istället gärna detta inlägg som ett sätt att försöka vara öppen för att vi ska kunna prata om klimakteriets olika faser, hur det påverkar oss och vad vi kan göra åt det utan att gömma oss i slutna grupper på Facebook.