Edward Blom – min nya hjälte

Jag har alltid gillat Edward Blom! Hela hans person liksom utstrålar livsglädje och -njutning 🙂 Nu har han i mina ögon uppnått hjältestatus med en krönika i Nyhetsmagasinet Fokus – Varför måste mys betyda socker?

Läs den.

Att personligheter som Edward Blom öppet tar ställning mot socker betyder oerhört mycket. Jag hoppas att han får med fler på tåget!

Ett försök till förklaring

[fusion_text]I Smarta Diabetiker blir det med jämna mellanrum lite turbulent. Detta blir allt tydligare ju större vi blir, vi växer med ett hundratal nya medlemmar varje vecka. I skrivande stund har vi över 18 000 medlemmar i våra två grupper samt FB-sidan! Runt 12 000 är unika medlemmar. Många nya som ska tas om hand, det är som upplagt för missförstånd och missuppfattningar. Men vi ger så klart inte upp 😀

Grundaren av Smarta Diabetiker, Patrik Olsson, körde därför en live-sändning på FB i söndags. Han förklarade varför Smarta finns och varför vi har de regler vi har.

Något man absolut bör ha i åtanke när man ”pratar” i skrift är att man inte hör tonfall, man ser inte miner eller gester mm. Allt sånt som gör det så mycket lättare att förstå varandra när man sitter ansikte mot ansikte. Förmågan att uttrycka sig i skrift är också mycket individuell.

Titta gärna på videon!

[/fusion_text][youtube id=”https://youtu.be/mExSKVwxr3w” width=”600″ height=”350″ autoplay=”no” api_params=”” class=””][/youtube]

En helt fantastisk LCHF-helg!

Ber om ursäkt för lite halvrisiga bilder. Kombinationen ny kamera, dubbelseende och sjögång är inte så lyckad 😀

I helgen vad det dags för den tionde LCHF-kryssningen! Vi var ett gäng som träffades redan i fredags eftermiddag på ett hotell intill terminalen. Det var riktigt roligt att få chansen att lära känna dem alla lite närmare och under lite lugnare former. Fredagen avslutades med gemensam middag och jag var tidigt i säng med tanke på att jag hade en lång lördag och söndag framför mig.

DSC00040
Det var ett härligt gäng som åt middag tillsammans på fredagen! Margareta Lundström hade förberett restaurangen – vi fick en egen stor smörbytta och ost till dessert 🙂
DSC00045
Margareta Lundström (glad tioårsjubilerande kryssningsarrangör!) och Åse Nyström.

 

DSC00046
Agneta Nyqvist, Mikael Pettersson, AnnSofi Bengtsson och Annika Dahlqvist trivdes med sällskapet.

Lördagen ägnades till en början åt samtal under en långfrukost. Vi fortsatte sedan ute i loungen. Strax efter lunch begav vi oss till terminalen. Där blev vi sittande några timmar… Jag trodde att fartyget skulle avgå vid 18, men det visade sig att det var först kl 19.30! Det gjorde absolut ingenting! Snart började flera kryssningssugna LCHF:are dyka upp, och till slut fyllde vi hela bistron 😀

Väl ombord var det bara att snabba sig ner till hytten och lämna ytterkläder och resväska. Jag hade lovat att fixa ett eget bord för alla som jobbar med Smarta Diabetiker.

DSC00051
Vårt Smarta-bord! Det var toppen att få träffa några fler av de jag dagligen har kontakt med i Smarta Diabetikers admingrupp!

Söndagen var föreläsningsdagen. Förmiddagspasset började med Dr Andreas Eenfeldt som berättad om vilka visioner han har med sitt arbete. Det var mycket intressant! Därefter äntrade Annika Dahlqvist scenen. Hon berättade om sitt liv och om det vidriga mediadrevet hon utsattes för. Har man inte varit med om något sådant, är det svårt att första hur oerhört pressande det är.

DSC00067
Jag har Annika Dahlqvist att tacka för så mycket! Det var hos henne jag först stötte på LCHF. Hon hedrades med en stående ovation på söndagen, vi är många som är tacksamma för allt hon gjort.

Sista passet innan lunch var vikt till Ann Fernholm. Hon berättade om hur allt socker påverkar våra barn. Jag önskar att alla blivande föräldrar fick möjlighet att höra henne föreläsa!

DSC00069
Ann Fernholm

I slutet av hennes föreläsning kom Patrik Olsson upp på scenen. Han berättade lite om sin barndom som typ 1-diabetiker och även om när han slutligen blev helt blind. Jag kan lova att intet öga var torrt! Därefter avslöjade Ann att Patrik ska springa Tough Viking för att samla in pengar till Kostfonden. Då brast det helt för mig…. Tårarna rann och jag satt till slut och hulkade. Jag är så förbaskat stolt över vad Patrik lyckats åstadkomma! Vi kämpar på med Smarta Diabetiker, vi har minimala resurser. Däremot har vi ett helt fantastiskt gäng människor som lägger ner tid och energi på att hjälpa diabetiker till en bättre hälsa. Insikten av hur långt vi ändå kunnat nå gjorde att mitt hjärta – och mina tårkanaler – svämmade över. Tack till alla ni som dagligen delar med er i våra grupper – utan er skulle det aldrig gå! <3

Efter lunch var det dags för paneldiskussion. Här hade vi möjlighet att välja mellan två olika pass: ett om viktnedgång och diabetes, samt ett om hälsa överlag. Jag valde att gå på det sistnämnda. Tyvärr var luften så dålig i den lokalen att jag var tvungen att gå ut efter en halvtimme, mina ögon gillade inte att vara där.

Jag satte mig utanför och jobbade lite, och hade då sån tur att en kvinna som bokat biljett till mitt och Hannas event på Mallis dök upp! Jättetrevligt att få en pratstund med henne innan vi träffas i november. Jag fick tillfälle att prata med flera av passagerarna om The Low Carb Universe, och förhoppningsvis dyker några av dem upp!

Och tack för att du kom fram och hejade, Eva – jag blev jätteglad!

Sammanfattningsvis var helgen otroligt bra! Jag har fått lära känna några lite närmare, jag har fått helt nya bekantskaper och till er som aldrig åkt med på en kryssning: gör slag i saken nästa år! Jag kan lova att ni inte kommer att ångra er.

Jul- och nyårstankar

Snart är det jul och en vecka senare ska jag vänja mig vid att skriva 2017. Tar ett tag innan det sitter! 2016 har varit ett berg- och dalbaneår. Mycket roligt, några mindre roliga erfarenheter.

Jag har rest: 50-årsfirande i New York – helt suveränt! Low carb-kryssningen i Karibien, lika fantastisk som förra året. Nästa år hoppar jag över den. Alaska ligger lite för långt bort. Och kallt! Tre veckors sommarsemester på Mallis, underbart härligt!

Vad gäller jobbet: jag la ner webshopen, det var tråkigt. Men jag var tvungen att ta ett beslut: antingen lägga ner eller hyra lagerlokal. Efter mitt butiksexperiment vågade jag inte ta det steget, alldeles för riskabelt rent ekonomiskt.

Och självklart var det rätt beslut! För plötsligt satt jag där tillsammans med Hanna Boethius och hade hyrt ett hotell en vecka på Mallis i november nästa år 😀 Jösses, här snackar vi utmaning! Även om det finns dagar när jag undrar vad sjutton vi gjort, så känns det i grunden så rätt. Och fatta känslan när vi fick ja efter ja från alla fantastiska föreläsare!

Hanna är för övrigt en suverän partner in crime! Vi kompletterar varandra på ett suveränt sätt, och att hon bor i Schweiz är inget problem alls. Vi skypar och chattar och klarar av allt den vägen. Det känns helt enkelt mycket bra att dela det här äventyret med henne 🙂

Smarta Diabetiker frodas som aldrig förr. Vi har fått tusentals nya medlemmar! Inslaget på TV4 var en stor bidragande faktor 😀 Det är så givande att jobba med Smarta, men jag känner att jag är riktigt trött nu. Inte på Smarta, men ideellt arbete bygger på engagemang, och jag har en förmåga att gå all in. Så det sliter, så klart. Men över jul och nyår ska jag försöka hålla mig undan.

Hälsomässigt har det varit så där. Jag har inte varit sjuk direkt, men förklimakteriet slog ju ner som en bomb med svullen mage framför allt. Men så började jag smörja med biodentiskt progesteron, så nu märker jag inte ett dugg! Ögonen är ett kapitel för sig. Det är nu fastslaget att mina torra ögon har sin grund i det hormonella (progesteron, omega 3 samt 7 är superbra för torra ögon, hoppas att det ger effekt) och det drabbar en del kvinnor när de åldras. Tyvärr har det lett till att jag nu dras med blefarit, en inflammation som beror på att små, små partiklar som fastnar i ögonfransarna irriterar ögat. Pga att jag har för lite tårvätska, så har jag även för lite av det protein som skyddar ögat mot just inflammation. Vi har lämnat bort en av våra två hundar, jag reagerade starkt på henne. Framtiden för vår andra hund är också osäker. Hon är just nu på hundis för att förbättra oddsen för att inflammationen ska gå tillbaka.

Nästa år dominerar LCU. Jag ska även med på LCHF-kryssningen – kom fram och hälsa om du åker med! Det blir nog en Mallisresa med Hanna på vårkanten för att fixa och dona inför eventet i november. I övrigt håller jag det mesta öppet. Har insett att det rör sig så mycket kring mig att det inte är idé att planera på alltför detaljerad nivå. Jag tar allt som det kommer, helt enkelt!

Jag hoppas att ni får en fantastisk jul och om ni trillar dit på julknäcken eller pepparkakorna: var inte för elaka mot er själva. Ta nya tag istället! Jag önskar även att 2017 går i hälsans tecken för er alla!

Nu tar jag SEMESTER! 😀

Masshysteri

Det här blir ett inlägg som inte har ett dugg med det vanliga att göra! Men det kan kanske vara lite roligt att läsa om något helt annat någon gång.

Nyss dök det nämligen upp en status av en journalistkollega från Danmark i mitt FB-flöde. Tydligen har den här helt sjuka clownhysterin dykt upp i vårt grannland också.

Til de der skræmme-klovne. Jeg var engang i Afrika. Det er nogle år siden. En sen og mørk nattetime var jeg ude for en hændelse, som alarmerede mit overlevelsesinstink. I ved kamp, flugt eller frys-mekanismen. Mit instinkt siger: Kamp. Siger det bare.

Jag var där i Afrika med henne, och jag kan tala om att jag kände precis som hon. Kampinstinkten slår till när man är hotad eller blir ordentligt skrämd. Och man kan bli riktigt, riktigt grym då. Vilket kan vara bra att ha i bakhuvudet om man funderar på att inhandla en clownmask och ge sig ut och skrämma lite folk för skojs skull. Den som blir skrämd hinner nog inte överväga möjligheten att det är nån tonårskille som är ute på bus.

Vi var nere och besökte en teplantage i Kericho i Kenya. Underbart vackert och prunkande landskap, med tebuskar så långt ögat kunde nå. Tillsammans med en brittisk kollega utgjorde vi tre den kvinnliga delen av gruppen, och fick således dela på en bungalow. Varsitt sovrum, ett vardagsrum och ett kök med egen kock. Samt snören med skylten ”ALARM” i alla rum.

kenya1
Sättet att klippa tebuskarna kallas för ”table”. De ska vara så raka på ovansidan att man ska kunna använda dem som bord.

När vi rörde oss på plantagen var vi alltid eskorterade. Vi fick stränga order om att aldrig gå någonstans ensamma. Så efter middagen i kontorsbyggnaden fick vi sällskap den relativt korta biten till vår bungalow. Det var inte särskilt sent, så vi satte oss i vardagsrummet och pratade lite och lyssnade på musik.

Mörkret utanför var verkligen kompakt. Och tyst! Man hörde inte ett ljud. Så när vi mycket tydligt hör ett dovt, metalliskt klonkljud stelnade vi alla till is. Vi kom snabbt överens om att det lät precis som om låsklykan på köksingången rörde sig. Strax därefter gick strömmen, och jag slängde mig på alarmsnöret för att tillkalla hjälp. Inget hände.

kenya2
Vår bungalow. Med egen kock och egna vakter.

Så där satt vi, tre livrädda och vettskrämda frilansjournalister och visste varken ut eller in. Efter ett tag ser vi genom fönstret att någon kommer gående mot huset. Här höll jag på att bryta ihop och tänkte att min sista stund var kommen. Det visade sig dock vara vår säkerhetsvakt. Vi blev så klart mycket lättade. Hans förklaring att det ljud vi hört kom från frukt som ramlat ner på vår bungalows plåttak köpte dock inte någon av oss. Det ljudet och ljudet av en tung låsklyka i gjutjärn är helt annorlunda.

Efter att vakten gått en runda och kollat att allt var ok, sa han att han tillkallat fler vakter som skulle se till att vi kunde sova gott. Det kändes bra ända tills han tillade ”… och de har med sig automatvapen”. VARFÖR?! För att skjuta på de frukter som kunde drista sig till att vilja ramla ner på vårt tak, eller? Jag är ännu idag övertygad om att det verkligen var någon människa som försökt ta sig in.

kenya4
Här låg vi alla tre och skakade resten av natten.

Den natten la vi oss alla i samma sovrum. Fast vi sov inte särskilt bra. Inte alls, tror jag. Jag var full av adrenalin, och verkligen beredd på att kämpa till min sista blodsdroppe. Tänkte bara på att överleva. Hade någon tagit sig in, hade jag utan tvekan slagits för mitt liv med alla möjliga tillhyggen. Jag var så uppskrämd, att jag säkerligen hade gett mig på vår egen vakt om han kommit in igen för att kolla till oss.

Det här med vakter, eskorter och stränga förhållningsregler när det gällde säkerheten hjälpte helt klart till när det gällde våra reaktioner. Det kändes redan som om vi var i en farlig miljö, det triggade oss säkerligen.

Läs nu Jack Werners krönika om ”skräckclowner” och masshysteri!  Den här texten om en ”planerad clownattack” kan ni också läsa.

 

Gäst i Jimmy Moores podcast

I onsdags satt jag och Hanna Boethius och skypade med Jimmy Moore och Jenna Lightfoot i en dryg timme. Vi var inbjudna som veckans gäster i podcasten Low-Carb Conversations. Innan hade vi fått några aktuella amerikanska tidningsartiklar att läsa igenom, dessa var sedan diskussionsämnena för kvällen.

Vi fick även möjlighet att berätta om vårt gemensamma projekt The Low Carb Universe. I podcasten avslöjas den första av föreläsarna på vårt event, så lyssna om du vill veta 😉 Smarta Diabetiker tryckte vi givetvis också in!

Jag var rejält pirrig innan. Det var ganska svårt att fokusera, vi körde enbart med ljud – enklare när man ser varandra också. Jag stakar mig en del, att komma med kluriga och bra svar på ett annat språk var krångligt. Men allt som allt är jag så klart superglad över att fått vara med i denna podcast! Har inte lyssnat igenom hela än, och visar det sig att jag gjort något knasigt, så kan jag lätt leva med det 🙂

Här hittar du podcasten!

 

BIDRA TILL FORSKNINGEN

Häromdagen anmälde jag mig till ett stort projekt som går ut på att samla information om så många som möjligt. Insamlingen kommer att pågå i trettio år! Syftet är att skapa en databas som fungerar som underlag för forskning om vår allmänhälsa.

När jag hade registrerat mig kunde jag genast börja svara på massor av frågor. De handlade om allt mellan himmel och jord! Tog nog trekvart att svara på allt.

Efter detta kunde direkt jag söka efter en lämplig tid för hälsokontroll och boka. Så i förmiddags var jag inne i Stockholm och tappades på sju rör blod, lämnade urinprov, gjorde spirometritest, vägdes, mättes (JAG ÄR NUMER BARA 1,64 MÖH och får därmed säga hej då till den där ack, så viktiga 0,5 cm jag dragits med i några år), blodtryck, puls, midje- och höftmått.

Det som framkom under kollen får mig att framstå som helt normal. Tro’t eller ej.

Om två veckor får jag hem alla resultat med posten. Om jag ska göra om detta i framtiden ligger helt öppet. De kan komma att kalla alla 54-åriga kvinnor med samma BMI, eller alla män födda på 50-talet som är underviktiga. Inte vet jag 🙂

Det kostar givetvis inget. Däremot får du en liten hälsokoll utan kostnad!

Det vore ju bra om jättemånga LCHF:are reggade sig! Man kan inte kryssa för att man äter just LCHF, men via frågorna om kost kan man ju visa att man utesluter en massa saker.

 

Hemsidan för eventet

Nu ligger hemsidan för Europas första internationella low carb event uppe! Vi avslöjar inte exakt allt 😉 men du kan nu se vilket hotell och vilka datum som gäller! Kryssa för i almanackan 🙂

Här finns The Low Carb Cruise:
Hemsida
Facebook
Youtube

En tung ettårsdag

I dag är det ett år sen Marie Nehagen gick bort i sviterna efter en njurtransplantation. Marie grundade Smarta Diabetiker, och syftet var att sprida information om LCHF/lågkolhydratkost till diabetiker. Efter hennes död satte vi genast igång med att uppfylla hennes önskan.

Smartas båda grupper och sidan har idag över elva tusen medlemmar. Viljan att hjälpa och stötta syns tydligt överallt. Vi har även kommit igång med arbetet att registrera Smarta Diabetikers Insamlingsstiftelse, vars mål är att just sprida information till diabetiker, pre-diabetiker, kost- och hälsointresserade samt sjukvårdspersonal.

Våra tankar går idag till Maries familj och vänner <3 Vi vill särskilt nämna stiftelsens ordförande Patrik Olsson: Maries kärlek som arbetar hårt och passionerat för Smarta Diabetiker.

Vi hoppas att Marie kan se hur långt vi kommit med det hon en gång startade. Att hon ser det och känner att hon verkligen lyckats göra ett bestående avtryck, något som är till hjälp och glädje för så många, och att vi förvaltar det på ett sätt som som gör att hon känner sig mycket stolt.