Jagad av cancertrollet

Förra hösten fick jag en kallelse till cellprov. Jag var mitt uppe i planeringen av The Low Carb Universe’s första event och tänkte att ”det där fixar jag efteråt”. Och efteråt kom julen och vinterresa, sen fullt upp med skolstart och sportlov och sen KetoLadies i mars i år. Några veckor efter att jag kom hem efter det eventet trillade en ny kallelse ner. Denna gång med information om att jag hade HPV-virus vid senaste kollen 2014. Magkänslan slog ner som en blixt, det kändes inte bra.

Det fick fart på mig, och den 18 april gick jag på kontroll. Barnmorskan berättade då att jag hade en polyp på livmoderhalsen som måste kollas upp. Det kunde dock inte hon göra, utan det fick jag ordna privat. Tur som en tok, så fick jag en tid dagen efter på en privatklinik. Den togs bort och skickades iväg för analys. Jag skulle räkna med att vänta fyra veckor på båda provsvaren.

Efter fyra veckor hade jag inte fått något besked. Här följer en serie händelser som förvånade, gladde och bekymrade mig. T ex hade svaret om polypen ”kommit bort”. Det fick jag i mitten av juni – som tur var fanns inget avvikande i den. Och när jag efterlyste svar på cellprovet fick jag via telefon veta att det var klart men inte vad det visade. Samt ”man graderar ju cellförändringarna, och du ska faktiskt få komma till en läkare som är specialiserad på detta”.  Då bröt jag ihop.

Efter ännu en tid i ovisshet fick jag en kallelse till kolposkopi, en undersökning där läkaren med ett specialmikroskop kan se cellförändringens omfång. Redan vid undersökningen den 25 juni sa läkaren att jag skulle genomgå en konisering, alltså att en bit av livmodertappen tas bort. Detta skulle ske inom sex veckor, vilket innebar att jag skulle opereras i början av augusti.

Vänta och åter vänta. Via 1177 kunde jag ha koll på vad som hände. Eller rättare sagt INTE hände. Jag åkte till Mallorca på semester. När läkarens anteckning dök upp i journalen fick jag kalla fötter. Hon hade skrivit att operationen pga kolposkopibilden skulle tidigareläggas och ske inom tre veckor. Alltså mitten av juli. Någon operation var dock inte inbokad.

Då fick jag lite panik. Jag kontaktade vårdplaneringen i Sverige och sa att jag var beredd att avbryta semestern för att kunna opereras inom sagda tre veckorna. Svaret? ”Asch, det finns ju ändå inga operationstider förrän i mitten av augusti”. Det slutade med att jag fick dem att sätta upp mig på en återbudslista.

Till slut dök det upp en operationstid i min journal. 9 augusti – dagen efter att jag skulle komma hem från ett Londonbesök och det sent på kvällen. Jag avbokade den resan då jag var livrädd för att det skulle bli förseningar och att jag skulle missa operationen. Jag beslutade mig även för att avbryta Mallorca-semestern, detta av två anledningar: jag hoppades fortfarande på en chans att få en återbudstid samt att jag inte njöt särskilt mycket av min ledighet. Jag ville bara hem.

Väl hemma tog jag beslutet att börja äta carnivore. Jag ville känna att jag gjorde NÅGOT för att öka mina odds. Jag kollade ketoner och blodsocker varje morgon: genom att hålla blodsockret på en låg och stabil nivå skulle mina insulinpåslag minimeras med syfte att svälta ut HPV-viruset samt cellförändringarna.

Det dök upp nya anteckningar i min journal. Jag hade HSIL (grava cellförändringar) som läkaren inte kunde se omfattningen av eftersom området fortsatte upp i livmoderhalsen. Diagnos: N879 Dysplasi i cervix uteri, ospecificerad. Jag blev inte direkt klokare av det.

Slutligen blev det äntligen dags för operation. Jag sövdes och vaknade upp och mådde toppen. Läkaren kom och berättade att cellförändringen inte var särskilt stor. Jag började känna hopp om att det här skulle lösa sig. Provsvar skulle jag få inom 6-8 veckor.

Vänta IGEN. In i journalen regelbundet. Inget nytt under solen förrän den 27 augusti då kirurgen lagt in en anteckning om hur operationen gått. Samt ”Kommer att få svar med ett brev efter att PAD­diagnos föreligger. Kvalitetsregister: Ej aktuell.”  Två dagar senare dök följande upp i journalen:

”Vidimerar ett PAD­svar utlåtande T9393/2018. Ett PAD­svar från konisering och cervixabrasio den 9 augusti 2018.
Diagnos:
1. Cervixkon HSIL, radikalt borttaget.
2. Endocervikal fragments och mucus.
3. Endocervical andt corpus type fragments.”

Jag fattade precis noll av denna ”diagnos” och kontaktade kliniken för att fråga om detta verkligen var en diagnos. Svaret jag fick: ”Du kommer att få svar per brev av oss inom några dagar.”

När jag lite senare samma dag går in i journalen möts jag av följande:
”Anmäld till cancerregistret” följt av två koder som jag inte vet innebörden av.

Ridå.

Hur i hela fridens namn kunde de skriva något sådant innan jag fått besked om utfallet av operationen?! Återigen dags för ett litet bryt och jag bestämde mig för att kontakta dem igen om jag inte fick något brevsvar dagen efter.

Och igår kom det: Alla förändringar är helt borttagna och det fanns inget avvikande i övriga prover. Uppföljning med nytt cellprov om sex månader. Den lättnaden!

Men många frågor är obesvarade. Vilket sorts HPV har jag? Är det en resistent variant som inte läker ut eller något annat? Varför anmäldes jag till Cancerregistret? Jag har lärt mig att inte bara de med utvecklad cancer anmäls dit, de värsta cellförändringarna hamnar visst där också. Men jag vill veta VARFÖR. Jag vill ha så mycket mer information om det här överlag.

Det här ”äventyret” har gett mig en inblick i svensk sjukvård som jag helst hade sluppit. Väntetid, otydliga besked, otillräcklig information. Sedan april har jag googlat MASSOR. Fakta är lugnande. En del ska inte googla, helt klart. Många kvinnor mår förbaskat dåligt och får panik enbart av att de är kallade till kolposkopi eller konisering. Detta trots att de allra flesta faktiskt blir av med alla elaka cellförändringar efter operationen. Cellproven är fantastiska och har gjort att många undviker att utveckla cancer, det är inte tu tal om det. Men med tanke på hur dåligt många av oss mår genom den här processen har sjukvården misslyckats radikalt i sin kommunikation.

Jag måste verkligen tillägga att den personal jag mött vid undersökning och operation varit helt suveräna. Sjuksköterskan som tog hand om mig innan och efter operationen gjorde den dagen till en riktigt rolig dag – hur sjukt det än låter!

Via 1177 har vi numer tillgång till våra journaler (om kliniken är ansluten). Vi kan läsa allt som skrivs om oss och våra olika tillstånd. Det ställer oerhört höga krav på innehållet. Att som i mitt fall lägga in ”Anmäld till cancerregistret” utan ytterligare kommentarer är fan inte ok! Här måste sjukvården ta sig själva i hampan och tänka sig hur mottagaren av informationen kan tänkas tolka den.

Själv har jag googlat järnet, som sagt. En del ska undvika det. Jag är vetgirig och nyfiken och har hela tiden hållit mig till officiella källor när jag sökt förklaringar, jag är källkritisk. Men jag kan lova att det dyker upp massor av ”information” som bara ställer till det.

Jag hoppas att du som får en kallelse till cellprov verkligen går dit. Det är ett snabbt och smärtfritt sätt att hålla koll och att upptäcka dumheter i tid. Och skäms inte om du får veta att du har HPV! HPV-virusen överförs sexuellt och mellan 70 och 80 % av alla som någonsin haft sex har burit eller bär på någon variant. Som en förkylning, typ. Viruset kan ligga på lur och vakna till liv efter trettio år. Skitvirus, alltså.

Jag vill tacka alla som orkat lyssna på mig och peppat mig sedan april! Jag har nog ändå varit ganska balanserad och cool, men så klart har jag haft mina dåliga dagar. Ett alldeles särskilt tack ska min kollega Hanna Boëthius ha, i perioder har jag inte varit till någon större nytta. Nu ska jag dock kavla upp ärmarna och ge järnet inför LCU18!

Nu förstår ni nog varför det varit så tyst här. Jag har haft svårt att bara nonchalera allt det här och skriva om annat. Nu kan jag slappna av. Åtminstone ett tag. För något har jag i mig som kräver uppföljning. Men just nu njuter jag av tillvaron.

I går firade vi här hemma: hummer, finchampagne och lyxglass! Inte direkt carnivore. Men det struntar jag fullkomligt i 😉

 

 

 

 

LCHF-kryssningen

Så har jag då varit ut på böljan den blå (eller vit – mycket is var det!) och träffat en massa härliga LCHF-människor! Det är absolut en av de största behållningarna med kryssningen, det är skönt att umgås med andra likasinnade. Mycket roligt var att min kollega Hanna föreläste! Därför befann hon sig i Sverige för ovanlighetens skull. Mycket kul att kunna jobba IRL ibland 😀

Vi började med middag så snart vi klev på båten, buffé med LCHF-mat. På efterrättsbordet fanns osötad vispad grädde och bär samt chokladpudding. Det vetetusan om den var LCHF, faktiskt? Därefter begav vi oss till baren/discot och försökte träffa och prata med så många som möjligt. Tyvärr blir detta omöjligt när musiken kickar igång. #jagharblivitsågammalattjagvillpratapåkrogen

Efter en natt där ett gäng partygalningar tyckte det var en bra idé att ha efterfest utanför min dörr vaknade jag i vanlig ordning alldeles för tidigt. Som tur är öppnar restaurangen Grill House redan klockan 5, så jag fick mitt morgonkaffe och blev människa igen 😀

Först ut bland föreläsarna var Andreas Eenfeldt (numer Diet Doctor) som bl a berättade om den globala diabetesexplosionen vi kan förvänta oss. Fruktansvärt! Han informerade även om sitt bolag, och målet att nå ut information om kost och hälsa till så många människor som möjligt över hela världen. Beundransvärt mål. Och viktigt.

Därefter tog Peter Martin över. Han föreläste om funktionell medicin, hur intressant som helst! Han tar ett helhetsgrepp på sina patienter som saknas inom den konventionella vården. Jag blev supersugen på att göra alla tester han erbjuder. Ska bara vinna på Triss först 😉 Skämt åsido, hade jag kroniska problem skulle jag lätt betala för att få hans hjälp.

Innan lunch föreläste Ann Fernholm från Kostfonden. I år fokuserade hon på cancer, mycket intressant!

Lunchen åt vi på Grill House. De hade ett specialerbjudande till oss LCHF:are. MYCKET gott!

Eftermiddagen var uppdelad i två olika pass: antingen med inriktning på viktnedgång eller diabetes. Jag valde det sistnämnda eftersom både Hanna och Patrik Olsson skulle föreläsa.

Det var första gången Hanna föreläste på svenska. Det gick så klart galant!

Jag valde att skippa paneldiskussionen och satte mig istället utanför konferensrummet och träffade några trevliga medpassagerare där. Bl a Elisabeth som jag haft kontakt med på FB ett tag men aldrig tidigare träffat. Det är så kul när folk kommer fram och hälsar!

Sist på agendan var en fikapaus där vi serverades en liten tallrik med olika ostar, en god kräm och lite grönsaker. Samt bröd?!

Ett stort tack till Margareta Lundström och Karin Eldh som arrangerade LCHF-kryssningen för elfte året i rad – mycket bra jobbat!

 

Vill du lära dig med om LCHF och kvinnohälsa? Då ska du följa med mig och Hanna till KetoLadies på Mallorca! En långhelg fylld med massor av kunskap, god mat, nya vänner, glädje och VÄRME!

Har ”Du är vad du äter” något som helst existenberättigande?

Häromdagen sög jag i mig avsnitt nr 2 av säsongens ”Du är vad du äter”. En kraftigt överviktig tjej som bara åt en gång om dagen (och då skitmat) och inte rörde på sig mer än nödvändigt skulle få en hälsosam livsstil.

Rensning av kylskåp och frys – ut med Coca-Cola och glass. Det klassiska bordet där all o-mat ligger huller om buller och huvudpersonen får äcklas över sin egen livsstill. Kostrekommendationen: ät grönsaker, kyckling, fisk och drick en ingefärashot varje morgon.

Sen massor av småklipp, mestadels från gymmet, filmade med mobilen av tjejen själv.

Slutet: tjejen vägs och mäts och allt har minskat och hon är pigg och mår bra. Vilket självklart är toppen.

Men så slår det mig: vad gör det här programmet för nytta? Lär vi oss något? Nä. Vi får inte veta ett dugg om hur och varför. Allt måste iofs inte vara till nytta! Fast nog kan vi ställa lite högre krav på utbudet?

Det som egentligen upprör mig mest är att vi fortsätter att se program som dessa år efter år. Samt alla andra superbilliga produktioner som produktionsbolagen tjänar massor av pengar på. Ta t ex Tunnelbanan (som jag sett kanske tre gånger) har ju samma innehåll hela tiden, det är bara personerna som byts ut. Gränsbevakarna ett annat – samma visa där: folk som smugglar med sig mat, ex-fångar som förhörs, det letas droger.

Varför satsar inget produktionsbolag på en serie om livsstilsförändringar där vi får lära oss något? Svaret är troligen (sorgligt nog) att vi tittare inte frågar efter det. Vi orkar inte ta in något på någon djupare nivå, utan vill bara matas med något lättsmält.

Det är samma sak med många av nyheterna i tidningarna. När någon får en mask i frukostflingpaketet och det får större rubriker (glöm inte den obligatoriska selfien med putmun som får illustrera den artikeln!) än att hundratals dödats i någon terrorattack i Syrien så är något jäkligt snett.

Men det är väl med detta som med politiker: vi får vad vi förtjänar.

 

Vill du LÄRA dig något om kost? The Low Carb Universe har två event på Mallorca i år: KetoLadies och LCU18.

Fullspäckade med föreläsningar och workshops!

I kväll blir det fiskgryta

I går blev jag jättesugen på min egen fiskgryta (recept)! Den skiljer sig inte mycket från andra friskgrytor. Förutom på en punkt: jag gör en spansk tomatsås till den. Tomate frito kallas denna himmelska sås och jag lärde mig göra den under året vi bodde på Mallorca. Se till att göra den på ordentligt mogna tomater för bästa resultat.  Här hittar du receptet!

Den tar en stund att göra, så den förbereder jag under dagen när jag behöver en paus från jobbet vid datorn.

En spansk sås passar extra bra idag då vår spansktalande KetoLadies-föreläsare Ximena de la Serna fyller år! Fast hon kommer att föreläsa på engelska 😉 Hon har själv ätit sig fri från PCOS med ketogen kost och har även hjälpt massor av kvinnor som lider av samma sjukdom.

Till fiskgrytan tänker jag ta ett glas Privat, en cava som innehåller mindre än 3 gram socker per liter.

Foto: Christin Philipson

 

 

 

 

Storföretag satsar på att förbättra de anställdas hälsa – påverkar aktiemarknaden

Det här är riktigt häftigt! Jätteföretagen Amazon, JPMorgan och Berkshire Hathaway meddelade häromdagen att de tänker starta ett företag vars mål är att förbättra de anställdas hälsa.

Då sjönk värdet för sjukvårdsrelaterade aktier på börsen 😀 Sjukförsäkringsbolag, läkemedelstillverkare, apotekskedjor mm sågs plötsligt som mindre intressanta investeringar.

Förhoppningsvis kan detta fungera som ett wake-up-call. Tänk om fler företag följer efter och storsatsar på förebyggande hälsovård för sina anställda? Tanken på vad som kan komma att hända då är nästan hisnande!

https://www.marketwatch.com/story/amazon-berkshire-hathaway-and-jpmorgan-health-initiative-send-industry-shares-plummeting-2018-01-30

EDIT 180202:
Jag har hitta lite mer info om detta nu. Tydligen ligger fokus först och främst på att förbättra tekniken, att göra vårdkedjan kortare och effektivare för de anställda. Typ se till att de inte blir sjukare än nödvändigt/sjukskrivna så länge. Inget fel med den ambitionen. Däremot understryker företagen att de inte riktigt vet hur projektet kommer att utvecklas, de går in i det med öppet sinne. Förhoppningsvis innebär detta att man kanske tittar lite mer på en mer konkret förebyggande hälsovård: att folk blir så lite sjuka som möjligt istället för att bli friska snabbare, helt enkelt.

 

Intresserad av keto och kvinnohälsa? Kom till KetoLadies!

Nio år på LCHF

Nu i januari har jag ätit LCHF i nio år! Den här kostmodellen blev snabbt något mycket naturligt och lätt för mig, och jag har inga planer på att sluta. Någonsin. Men vad har hänt under de här nio åren? Både vad gäller mig själv och omgivningens inställning och attityd. Och är jag lika superstrikt nu som i början?

Kolla på videon (på engelska) här nedan där jag svarar på dessa och andra frågor och delar med mig av några tips och råd!

 

Diabeteskokboken för män(niskor)

Jag köper aldrig kokböcker nu för tiden, de flesta recept jag testar hittar jag i olika receptgrupper på Facebook. Men när jag fick ”Diabeteskokboken för män” (Pagina Förlag) av Birgitta Höglund och Lars-Erik Litsfeldt i mina händer så klack det till i mig! Den här kokboken verkar som skriven för mig – enkla, rediga recept med icke-krusidulliga (fast ändå jättefina!) bilder talar till mig. Jag bryr mig nämligen inte ett dugg om hur min mat ser ut. Jag vill att den ska vara god!

Jag blir jätteinspirerad när jag bläddrar i den och har bestämt mig för att testa flera av recepten, t ex rimmad fläsklägg och blomkålsstomp, ugnsbakad lax med pestotäcke, pepparsås mm. Däremot hoppar jag över kålpuddingen. Jag gör nämligen världens godaste kålpudding själv 😉

I början av boken får man lära sig en del om typ 1- och typ 2-diabetes, insulin, om olika näringsämnen, statiner, sex (diabetes kan påverka) och lite till. Men boken vänder sig långt ifrån till enbart diabetiker. Den är lika bra för icke-diabetiker som vill göra vad de kan för att undvika typ 2-diabetes eller folk som helt enkelt bara vill äta mat som är bra för hälsan i stort. Jag hoppas att de icke-diabetiker som köper boken tar till sig även denna del av boken då det kan vara lite si och så med kunskapen om diabetes.

Det finns nog en del som retar sig lite på bokens namn, men att boken heter som den heter är egentligen helt ointressant. Den utgår från Lars-Erik själv och hur han äter för att hålla sin typ 2-diabetes i schack. Och han är ju man. Varken Birgitta eller Lars-Erik är förresten tappade bakom någon vagn – de visste säkerligen vad de gjorde när de satte titeln 😉

Boken ser jag som en lämplig present till den som tycker att LCHF verkar krångligt. Eller den som får prestationsångest av alla superstylade matbilder! Och självklart kan du köpa den till dig själv.

Vid en snabb googling ser jag att boken finns att köpa hos alla stora nätbokhandlarna. Jag länkar inte till någon särskild, googla för att hitta den som har bästa priset!

Fast stöd gärna en bokhandel IRL, de har det ganska tungt nu för tiden.

 

Sugen på att lära dig mer om LCHF för kvinnor? Klicka på bilden här nedan!

Go with the flow!

En sak jag lärt mig de senaste åren är att det inte går att planera sitt liv ner på pilleduttnivå. Sedan jag accepterade att jag inte kan ha hundraprocentig kontroll har jag fått vara med om massor av skoj! Jag har varit öppen för att prova nya saker, jag har gått mycket på magkänsla, utmanat mig själv. Det har ibland varit som att åka slalom: det har gått åt höger, en annan gång åt vänster. Men det har hela tiden gått åt rätt håll! Och med en tydlig röd tråd: kost och hälsa. Så jag irrar inte runt helt planlöst här i livet 😀

I december avregistrerade jag NutriAvans som företag, jag arbetar inte längre med kostrådgivning. Det är få förunnat att kunna livnära sig på det yrket. Istället satsar jag fullt ut på The Low Carb Universe och jobbet för Kostfonden. En kombination som känns mycket bra. Och Kostfonden är ett ypperligt exempel på att ingen ansträngning är bortkastad! För drygt fem år sen läste jag Ett sötare blod av Ann Fernholm och blev mäkta imponerad. En kund jag hade i min kortlivade butik i Mörby Centrum känner Ann och det ena ledde till det andra och nu jobbar tillsammans med henne för Kostfonden. Kul!

I övrigt dras jag med en fet jet lag. Två veckor i solen i en helt annan tidszon sätter sina spår på sömnen. Två veckors lata dagar i solen sätter även sina spår på vågen 😉 Goda drinkar, alldeles för mycket god mat, inget 16:8 och massor av slappande… Väl hemma är jag dock direkt på banan igen. Jag gör inget speciellt, jag bara gör som vanligt: äter strikt lchf. Jag är trygg i den livsstil som jag haft sedan januari 2009. Och därför fixar jag att hoppa över skaklarna ibland.

Nu ska jag iväg och handla, finns inte mycket i kylskåpet eftersom vi varit borta på semester. Ägg och smör står högst upp på inköpslistan – det är nog de bästa livsmedel som finns 😀

Bilden här ovan visar en av alla supergoda maträtter jag åt under semestern. Smörindränkt hummer med den godaste cole slaw jag någonsin ätit!

Roligt och matnyttigt om bönor

När man får intresse för något som man under alla tidigare år aldrig brytt sig om eller faktiskt bara fnyst åt, så är det som att öppna en skattkista som man ivrigt kastar sig över och börjar rota runt i. Så är det just nu för mig och bönorna. En googling ger gott resultat och information om bönor ur allehanda perspektiv. Jätteroligt!

Men först tittade jag i min egen kokbokshylla. Där står nämligen ett exemplar av ”Kok-Konsten” från 1891 av C. E. Hagdahl, kallad ”den svenska kokkonstens fader”. Givetvis ville jag veta vad denna matguru skrivit om bönor! Förutom ett flertal bönrecept, hittade jag detta:

Det första jag lärde mig där var att torra bönor som ska kokas ska läggas i kallt vatten.

Hr Hagdahl menar att grönsaker är sådär när det gäller näringsvärdet, men även att ärter, lins och bönor gör ett ”lysande undantag” och är förstklassiga bland våra födoämnen. Han menar även att felaktig beredning är boven i dramat om man får väderspänningar. Detta löses dock enkelt genom att göra puré av bönorna.

I ”Husmoderns rådgivare” från 1926 av Kerstin Wenström hittar jag inga recept på bönor, däremot står det hur man odlar några av de vanligaste sorterna. Samt att kokvattnet från vita bönor är utmärkt att tvätta ömtåliga tyger i!

När jag googlade var nedanstående det jag fastnade för:

I ett examensarbete – Svenska baljväxter från förr – en sensorisk beskrivning – får vi lära oss lite historia om sex olika bönor.

Jag har trott att bönor endast odlats på Öland och i Skåne. Men tydligen har jag trott fel! Även i Dalarna, Uppsala, Bohuslän och Västergötland har man odlat bönor.

Sedan snubblade jag över en jättebra sammanställning av koktider och blötläggning av bönor, linser och ärtor. Suveränt! Du hittar det hos Landleys kök.

I en artikel i Jordbruksaktuellt lärde jag mig bl a detta:

Man har hittat arkeologiska fynd som tyder på att vi åt en hel del ärtor så tidigt som på medeltiden och att bönor utgjorde en stor del av kosten på 1000-talet. Då åt man sorter som inte är så vanliga i dag, ett exempel är gråärt men även åkerbönan var viktig.

Häftigt! Jag trodde att vi började med bönor på 1600-talet, men det var alltså ännu tidigare.

Slutligen en text från Gröna Rader om bondbönan: Bondböna – från basföda till delikatess. Där kan du lära dig allt om just bondbönan. Historiken, favism, hur de odlas mm.

Kul, va! 🙂

Vågar du misslyckas?

Författarna och föreläsarna Christina Stielli och Mia Törnblom har startat en pod tillsammans: Självklart. Lyssnade precis på det senaste avsnittet som handlar om att misslyckas: ”När det går åt helvete.” Hur bra som helst!

De berättar om sina egna misslyckanden, hur de reagerat/agerat och vad de lärt sig av dem. Deras budskap rör just det sistnämnda: misslyckas man, ska man se till att få ut något av det – att lära sig något, helt enkelt. För det är ju lätt att älta misslyckanden, men så klart inte särskilt givande.

Jag har misslyckats massor av gånger och varit i världsklass när det gäller ältande. Sen vände det, vet inte riktigt hur och varför, dock. En anledning är nog åldern. Saker som skulle stört mig enormt som ung bryr jag mig inte om idag. Jag har väl fått lite perspektiv med åren, antar jag.

Det som väl skulle hamna under rubriken ”Stora misslyckanden” i mitt liv de senaste åren är min satsning på webbshop och butik. Dock var jag helt på det klara med att det skulle kunna gå åt pipsvängen innan jag satte igång, så jag ser det inte riktigt som ett misslyckande. Men trist, så klart.

Jag har valt att se den satsningen som något jag var tvungen att göra. Mycket för att stilla min nyfikenhet! Hade jag inte gjort det, hade jag idag grämt mig över att jag inte vågade. Och vad gav det mig då? Jag fick kontakt med Patrik Olsson och började engagera mig i Smarta Diabetiker. Det kan jag givetvis inte ångra! För jag har lärt mig massor om diabetes, kost och hälsa. Jag fick även kontakt med Ann Fernholm och det har lett till att jag idag jobbar för Kostfonden. Inget jag är ledsen över, precis 😀

Ps! Du är väl månadsgivare? Om inte – registrera dig här!

Har du misslyckats rejält med något? Hur tänker du kring det?