Kom och träffa oss på LCHF 2019!

Lördagen 6 april är Hanna och jag en av utställarna på LCHF 2019, Diet Doctors konferens! Vi har ett finfint erbjudande: kom till vårt bord för att få en rabattkod av oss som kan användas vid köp av biljett till vårt event LCU19 på Mallorca i november (vi säljer dock inte biljetter på konferensen, du får en kod du kan använda senare!). Vi har även lite annat skoj på gång, så du får absolut inte missa oss om du är på Cirkus Arena 😉

Det är så bra att Diet Doctor tagit detta initiativ! Det behövs olika sorters arrangemang om vi ska nå ut med information och kunskap om lågkolhydratkost. När man själv är aktiv inom detta område så kan det lätt bli som så att man tror att alla redan har ett hum om lågkolhydratkost. Men jag kan lova: så är det inte. Det finns fortfarande många därute som inte har en aning. Och ju fler chanser det finns att lära sig, desto bättre!

Smart att lägga det precis innan LCHF-kryssningen också! Om jag bodde långt från Stockholm skulle jag kanske tveka över att resa för enbart ett event. Men möjligheten att kunna slå två flugor i en smäll skulle göra att det skulle kännas (ännu!) mer värt! Win-win för alla 😀

Tio år på lågkolhydratkost

I slutet av januari 2009 körde jag igång med LCHF. Trots varningar om både det ena och det andra. Det var allt ifrån vad som skulle hända med kolesterolet och att jag skulle bli ännu tjockare av allt fett till det mer rakt-på-sak “du kommer att bli sjuk och dö”. Förr eller senare.

Så här tio år senare kan jag konstatera att jag lever. Och har hälsan också. Jag undrar om det räcker för att bevisa för de värsta belackarna att lågkolhydratkost inte är dödligt utan faktiskt förbättrar hälsan? Eller är det fortfarande “Vänta bara, det kommer att slå till. Även om det dröjer tills du är 85. DÅ dör du.”

Ja, högst troligen gör jag det till slut. Jäkligt frisk 😉

Under de här tio åren har det hänt MASSOR! Fler och fler har upptäckt att det är en bra idé att dra ner på kolhydratintaget. Man behöver inte vara en bekännande LCHF:are för att skippa tillsatt socker eller kritvita rostmackor. Att använda riktig grädde och riktigt smör är en självklarhet för många.

För sex, sju år sen hade jag nog ansett att de som inte går all-in gör fel. Då tyckte jag att alla skulle göra allt enligt LCHF-modellen. Idag har jag lärt mig så mycket mer. Jag har fått upp ögonen för att

1) alla inte behöver vara tokstrikta eller ens äta en “riktig” lågkolhydratkost
2) alla är olika
samt
3) ett högt fettintag är inte a och o

Hur tänker jag då?

1)

Är du sjuk? Har du mycket övervikt? Sockerberoende? Då behöver du nog rikta in dig på att vara riktigt strikt. Men är du frisk och normalviktig finns ingen anledning att räkna kolhydrater in absurdum. Du kan äta hälsosamt ändå. Saknar du bröd? Ät bröd! Men välj då ett riktigt bra bröd, inte det där svampiga, vita eller det förrädiskt mörka som ser så nyttigt ut men är fullt av socker. Vill du ha glass? Ät glass! Det absolut viktigaste är nämligen att vi undviker hittepå-mat som innehåller massor av tillsatt socker och onödiga tillsatser. Vi ska i så stor utsträckning som möjligt äta mat som lagas från grunden av bra råvaror. Det är DET som är a och o. Så en glass gjord på ägg, grädde och frukt/bär är helt ok att äta. Särskilt om man vill äta det ofta. Det är faktiskt tom helt ok att ibland äta något som är helt “förbjudet”. Jag själv äter ibland chips för jag tycker att det är ruskigt gott. Men observera ibland. Jag snackar INTE regelbundet fredagsmys.

Själv har jag genom åren ätit mestadels strikt. Jag uppskattar enkelheten i det. Kött/fisk/fågel/ägg, eventuellt lite grönsaker eller tillsatt smör/sås.

Vi är även olika i olika perioder. Att stenhårt hålla fast vid något när förutsättningarna förändras är bara dumt. Klimakteriet, graviditet, sjukdomar, aktivitetsnivå mm påverkar.

2)

Det är så många faktorer som påverkar vad vi väljer att stoppa i oss. En del skiter högaktningsfullt i allt och äter vad som faller dem in. Deras val. Det är stört omöjligt att försöka omvända/påverka någon som inte bryr sig. Släpp det bara.

En följd av intresset för kost och hälsa är att många (jag är en) inte bara blir kinkiga med vad vi stoppar i oss utan även hur det producerats. Jag vägrar t ex äta fryst laxfilé sedan flera år. Ska jag äta lax ska den vara vildfångad, ingen stackars odlad fisk ska hamna i den här kroppen. Danskt kött har jag nog inte ätit på tio år. När en fläskfilé kostar 49.90/kg kan man ju räkna ut med sin bakdel att den stackars grisen inte haft ett särskilt gott liv. Jag kan välja bort det, jag har råd att köpa gräsbetat/närproducerat/vildfångat. Men långt ifrån alla kan göra samma val, även om de skulle vilja. Så är du en av dem som hävdar att man inte äter LCHF på “riktigt” om man inte äter just gräsbetat/närproducerat/vildfångat: lägg ner. Alla som är engagerade gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar och det är gott nog.

Alla har sina egna skäl till att äta någon form av lågkolhydratkost. Den minst accepterade anledningen verkar vara att man vill gå ner i vikt. “LCHF handlar om hälsa, inte viktnedgång.” Den anledningen är liksom lite ful. Jag tänker så här: vilken anledning som helst som får en människa att äta bättre är en BRA anledning! Om syftet är att gå ner tre kilo: jamen bra att välja lågkolhydratkost istället för nån pulverdiet! Själv började jag äta LCHF pga min magkatarr, men självklart är jag jätteglad att jag gick ner en hel del i vikt också.

3)

I början åt jag MASSOR. Jag åt flera gånger om dagen, jag åt grädde och smör tills det sprutade ur öronen på mig. Efter några månader hände något: jag märkte att jag kände mig nöjd och mätt på mindre. Under många år fortsatte jag dock tillsätta rejält med fett, jag mådde bra och höll vikten. Men 2017 hände något igen. Jag kände att jag inte behövde allt det där extra fettet. Ingen mer kokosolja i kaffet, mycket mindre aromsmör och beasås. Vad hände? Precis ingenting. Jag varken gick upp eller ner i vikt.

I somras började jag äta carnivore pga cellförändringar. Jag åt enbart protein och knappt något tillsatt fett alls. På kort tid tappade jag fem kilo. Ett par av dessa berodde säkerligen på att jag varit på Mallorca och svullnat i värmen. Men helt klart har jag även tappat i fettvikt.

Internationellt sett har fokuseringen på fett börjat ifrågasättas. Att man behöver frossa i smör mm för att äta lågkolhydratkost är numer långt ifrån en nödvändighet. Det känns som om vi i Sverige inte riktigt är där än. Fortfarande är fokus på fettet i hög grad.

Själv äter jag mestadels protein till lunch och middag, men jag har även börjat äta frukost sedan i höstas. Fet, grekiskt yoghurt med valnötter och honung. HONUNG?! Nu svär jag i LCHF-kyrkan 😉 Jag mår toppen och har inte gått upp i vikt eller dött av det.

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla min kostmodell idag. Men behöver den verkligen ett namn? Jag försöker helt enkelt äta intuitivt och det till 99 % utifrån ett lågkolhydratperspektiv. Vilket inte är alla förunnat att klara av dock. I början behöver man en del riktlinjer för att förstå grunden, men när den sitter är det absolut läge för individuell anpassning. Jag läser nästan dagligen om folk som kämpar för att hålla uppe just fettintaget. Varför?! Om det tar emot, om du inte går ner i vikt, om du inte mår bra av allt fett: DRA NER PÅ DET! Säkerligen har du, precis som jag, en del lagrat fett att ta av. Använd det till energi istället för att tillsätta fett.

Och självklart: är du nöjd och glad och mår bra och dricker fettkaffe mm – fortsätt med det!

ÖVRIGT

Det enda som förenar oss som äter en lågkolhydratkost är just kosten. Det är det enda. Jag har i alla år inom LCHF-rörelsen känt en enorm aversion mot personer som vill klumpa ihop oss. Jag minns särskilt när någon skrev att vi som kämpar för att få LCHF accepterat också kämpade för att få kolloidalt silver accepterat. Eller så kan man lätt få intrycket av att alla som äter lågkolhydratkost är klimatförnekare. För det är ju också en kamp mot det som är officiellt accepterat. Duh… Vi som äter lågkolhydratkost är helt vanligt folk som vaccinerar oss, vägrar vaccin, använder kolloidalt silver eller skyr det som pesten, vi är direktörer och lärare, studenter och sjukpensionärer. Och allt möjligt annat.

Det här ihopklumpandet. Jag är övertygad om att det är en stor anledning till att “normalt” folk kan känna sig avoga mot lågkolhydratkost. Vi snackar liksom MAT! Inte religion eller politik.

Och du kan bli sjuk “trots” att du äter LCHF. Säger någon något annat är de ute och cyklar. Du kan fortfarande drabbas av cancer, reumatism, gonorré, benbrott, influensa – you name it. Jag brukar dock tänka att ens kostval påverkar hur väl man klarar av vissa saker eller kanske kan minska risken för att råka ut för något. Men vi som äter LCHF/lågkolhydratkost kommer fortfarande att kunna bli sjuka. Tro inget annat.

FRAMTIDEN GENERELLT

Jag hoppas att diskussionen kring kosten blir mindre dogmatisk och mer pragmatisk. Alltså att vi slutar rama in kosten så stenhårt och istället fokuserar på att med ett öppet sinne och utan fördomar eller förutfattade meningar hjälpa människor finna sin egen väg till hälsa och välmående. Även om det innebär att äta ett par skivor surdegsbröd till helgfrukosten.

FRAMTIDEN PERSONLIGEN

Jag kommer även i fortsättningen att ha lågkolhydratkost som utgångspunkt för min kost. Vill jag äta lite chips kommer jag att äta det. Vill jag ha ett glas rött eller cava kommer jag att dricka det. Jag kommer även i framtiden att träna enormt oregelbundet och inte ha dåligt samvete under de perioder jag inte gör det. Jag kommer fortsätta mitt periodiska snusande. Jag kommer att fortsätta att njuta av en vackert marmorerad entrecôte stekt i smör när jag är sugen på det. Jag kommer till och med att klämma i mig en söt dessert nån gång. Jag är inte en sämre människa för det.

Jag kommer helt enkelt att rikta in mig på att fortsätta njuta av livet.

Pst! Hannas och min senaste podcast (på engelska) handlar om min tio år på lågkolhydratkost. Här hittar du den:

På vår hemsida: http://bit.ly/2TvBaIH 
På iTunes: http://bit.ly/lcushow

Här kommer en till sån där årssammanfattning

POFF! är ett bra ord för att sammanfatta 2018. Vart tog det året vägen, liksom?! Det har i vilket fall som helst varit ett bra år, både professionellt och privat.

Vad gäller hälsan under året är “tiptop” det första som slår mig. Sen minns jag eländet med mina cellförändringar. Jag mådde förbaskat dåligt ett tag i somras. I februari är det dags för efterkontroll. Ärligt talat är det inget jag går och tänker på eller känner mig särskilt orolig för. Jag gör vad jag kan för att förbättra mina chanser, helt enkelt. Och det får mig att må bra!

Jag körde ju strikt carnivore ett tag med anledning av cellförändringarna. Mådde toppen! Jag är inte strikt längre, utan försöker äta intuitivt. Sedan en tid tillbaka äter jag t ex frukost: fet grekisk yoghurt med lite valnötter och honung. Lunch och/eller middag är övervägande protein. Några gånger per vecka äter jag något grönt. Det kan då bli avocado eller sparris, t ex. Jag skippar i övrigt alla “kalla” grönsaker (gurka, tomat, ruccola mm). Det här är ett upplägg som passar mig utmärkt just nu och som jag inte har något namn på. Försöker heller inte hitta någon definition, för jag är ärligt talat trött på alla fyrkantiga boxar som många stänger in sig i. Jag skulle inte ens ha DRÖMT om att äta honung regelbundet för ett halvår sen 🙂 Men nu gör jag det och mår hur bra som helst.

Både vikt och energi är stabila. Jag är glad och kreativ. Jag har inte ont någonstans, jag har ork och styrka. DET är det viktiga. Inte att honung inte är LCHF.

Min koständring har lett till en minskad fettprocent. Jag kan inte säga VAD den ligger på, bara ATT den minskat: jag har nämligen två vågar och de visar helt olika siffror. Det skiljer hela femton procentenheter…. Däremot har värdet minskat på båda.

Klimakteriet då? Jag slutade använda progesteronkräm tidigare i somras. Jag märker ingen som helst skillnad. Mina minimala och sällan förekommande värmevallningar har nästan försvunnit helt. Det enda jag försöker få i mig i form av kosttillskott är kollagen. Jag har tappat en hel del centimetrar lite överallt, och min hud har blivit lite hängig och skrynklig. Och i början av viktnedgången försvann nästan alla celluliter. Men efter ännu ett par tappade kilon dök de upp igen. Eller så såg jag dem inte tidigare i min carnivoreeufori 😀

Jag kan dock ärligen erkänna att jag missar att ta det där pulvret de flesta dagar. Men det kan man ju se som ett tecken på att jag egentligen inte lider så himla mycket av fladder och lite gropigheter.

Under året har jag varit en hel del på Mallorca, för jobbet så klart, men även privat. Jag är lyckligt lottad som inte behöver befinna mig på en fast arbetsplats för att kunna sköta mitt jobb! Vintertid är värmen och luftfuktigheten på Mallorca rena medicinen för mina torra ögon, så jag kommer att vistas på Medelhavets bästa ö så mycket som möjligt vintertid.

Jag hoppas komma igång med regelbundna vandringar nere på Mallorca under nästa år. Har varit ut på två turer och det var helt suveränt! Naturen, luften, dofterna, utsikten – jag vill verkligen ha mer av det. Och kaffet smakar ju extra gott när man sitter uppe på en höjd och blickar ut över ön!

Jag och Hanna har haft två event: KetoLadies och LCU18. Båda var helt fantastiska och vi måste nypa oss själva i armen regelbundet för att förstå vad vi lyckats med. Inför 2019 har vi hela tre event inplanerade: KetoLadies på Mallorca i mars, helt nya diabetes. i Sverige i juni och vårt huvudevent LCU19 på Mallorca i november.

Tänk att den där galna idén vi fick på lowcarbkryssningen i Karibien 2016 faktiskt har blivit verklighet! Vi gick på magkänsla, hjärtat var med och utifrån det skapade vi en helt nytt event som vi själva skulle vilja vara gäster på. Häftigt!

Vi är huuur nervösa som helst inför 2019. Hur i helsike ska vi ro i land med allt vi har planerat?! Men vi har konstaterat att nervositet är bra. Den dag vi slappnar av och inte bryr oss är vi slut som eventarrangörer. Så vi omfamnar pirret och vårt enda mål är att lyckas med allt vi företar oss!

Den här bilden är talande. Den är tagen på avslutningsmiddagen under LCU18 i november. Här är vi i mål – vi är så lyckliga över att eventet blev så bra och kan slappna av och njuta i fulla drag 🙂

Jag hoppas att ni alla får ett toppen 2019, fyllt med hälsa, god och nyttig mat och drömmar som går i uppfyllelse!

Jagad av cancertrollet

Förra hösten fick jag en kallelse till cellprov. Jag var mitt uppe i planeringen av The Low Carb Universe’s första event och tänkte att “det där fixar jag efteråt”. Och efteråt kom julen och vinterresa, sen fullt upp med skolstart och sportlov och sen KetoLadies i mars i år. Några veckor efter att jag kom hem efter det eventet trillade en ny kallelse ner. Denna gång med information om att jag hade HPV-virus vid senaste kollen 2014. Magkänslan slog ner som en blixt, det kändes inte bra.

Det fick fart på mig, och den 18 april gick jag på kontroll. Barnmorskan berättade då att jag hade en polyp på livmoderhalsen som måste kollas upp. Det kunde dock inte hon göra, utan det fick jag ordna privat. Tur som en tok, så fick jag en tid dagen efter på en privatklinik. Den togs bort och skickades iväg för analys. Jag skulle räkna med att vänta fyra veckor på båda provsvaren.

Efter fyra veckor hade jag inte fått något besked. Här följer en serie händelser som förvånade, gladde och bekymrade mig. T ex hade svaret om polypen “kommit bort”. Det fick jag i mitten av juni – som tur var fanns inget avvikande i den. Och när jag efterlyste svar på cellprovet fick jag via telefon veta att det var klart men inte vad det visade. Samt “man graderar ju cellförändringarna, och du ska faktiskt få komma till en läkare som är specialiserad på detta”.  Då bröt jag ihop.

Efter ännu en tid i ovisshet fick jag en kallelse till kolposkopi, en undersökning där läkaren med ett specialmikroskop kan se cellförändringens omfång. Redan vid undersökningen den 25 juni sa läkaren att jag skulle genomgå en konisering, alltså att en bit av livmodertappen tas bort. Detta skulle ske inom sex veckor, vilket innebar att jag skulle opereras i början av augusti.

Vänta och åter vänta. Via 1177 kunde jag ha koll på vad som hände. Eller rättare sagt INTE hände. Jag åkte till Mallorca på semester. När läkarens anteckning dök upp i journalen fick jag kalla fötter. Hon hade skrivit att operationen pga kolposkopibilden skulle tidigareläggas och ske inom tre veckor. Alltså mitten av juli. Någon operation var dock inte inbokad.

Då fick jag lite panik. Jag kontaktade vårdplaneringen i Sverige och sa att jag var beredd att avbryta semestern för att kunna opereras inom sagda tre veckorna. Svaret? “Asch, det finns ju ändå inga operationstider förrän i mitten av augusti”. Det slutade med att jag fick dem att sätta upp mig på en återbudslista.

Till slut dök det upp en operationstid i min journal. 9 augusti – dagen efter att jag skulle komma hem från ett Londonbesök och det sent på kvällen. Jag avbokade den resan då jag var livrädd för att det skulle bli förseningar och att jag skulle missa operationen. Jag beslutade mig även för att avbryta Mallorca-semestern, detta av två anledningar: jag hoppades fortfarande på en chans att få en återbudstid samt att jag inte njöt särskilt mycket av min ledighet. Jag ville bara hem.

Väl hemma tog jag beslutet att börja äta carnivore. Jag ville känna att jag gjorde NÅGOT för att öka mina odds. Jag kollade ketoner och blodsocker varje morgon: genom att hålla blodsockret på en låg och stabil nivå skulle mina insulinpåslag minimeras med syfte att svälta ut HPV-viruset samt cellförändringarna.

Det dök upp nya anteckningar i min journal. Jag hade HSIL (grava cellförändringar) som läkaren inte kunde se omfattningen av eftersom området fortsatte upp i livmoderhalsen. Diagnos: N879 Dysplasi i cervix uteri, ospecificerad. Jag blev inte direkt klokare av det.

Slutligen blev det äntligen dags för operation. Jag sövdes och vaknade upp och mådde toppen. Läkaren kom och berättade att cellförändringen inte var särskilt stor. Jag började känna hopp om att det här skulle lösa sig. Provsvar skulle jag få inom 6-8 veckor.

Vänta IGEN. In i journalen regelbundet. Inget nytt under solen förrän den 27 augusti då kirurgen lagt in en anteckning om hur operationen gått. Samt “Kommer att få svar med ett brev efter att PAD­diagnos föreligger. Kvalitetsregister: Ej aktuell.”  Två dagar senare dök följande upp i journalen:

“Vidimerar ett PAD­svar utlåtande T9393/2018. Ett PAD­svar från konisering och cervixabrasio den 9 augusti 2018.
Diagnos:
1. Cervixkon HSIL, radikalt borttaget.
2. Endocervikal fragments och mucus.
3. Endocervical andt corpus type fragments.”

Jag fattade precis noll av denna “diagnos” och kontaktade kliniken för att fråga om detta verkligen var en diagnos. Svaret jag fick: “Du kommer att få svar per brev av oss inom några dagar.”

När jag lite senare samma dag går in i journalen möts jag av följande:
“Anmäld till cancerregistret” följt av två koder som jag inte vet innebörden av.

Ridå.

Hur i hela fridens namn kunde de skriva något sådant innan jag fått besked om utfallet av operationen?! Återigen dags för ett litet bryt och jag bestämde mig för att kontakta dem igen om jag inte fick något brevsvar dagen efter.

Och igår kom det: Alla förändringar är helt borttagna och det fanns inget avvikande i övriga prover. Uppföljning med nytt cellprov om sex månader. Den lättnaden!

Men många frågor är obesvarade. Vilket sorts HPV har jag? Är det en resistent variant som inte läker ut eller något annat? Varför anmäldes jag till Cancerregistret? Jag har lärt mig att inte bara de med utvecklad cancer anmäls dit, de värsta cellförändringarna hamnar visst där också. Men jag vill veta VARFÖR. Jag vill ha så mycket mer information om det här överlag.

Det här “äventyret” har gett mig en inblick i svensk sjukvård som jag helst hade sluppit. Väntetid, otydliga besked, otillräcklig information. Sedan april har jag googlat MASSOR. Fakta är lugnande. En del ska inte googla, helt klart. Många kvinnor mår förbaskat dåligt och får panik enbart av att de är kallade till kolposkopi eller konisering. Detta trots att de allra flesta faktiskt blir av med alla elaka cellförändringar efter operationen. Cellproven är fantastiska och har gjort att många undviker att utveckla cancer, det är inte tu tal om det. Men med tanke på hur dåligt många av oss mår genom den här processen har sjukvården misslyckats radikalt i sin kommunikation.

Jag måste verkligen tillägga att den personal jag mött vid undersökning och operation varit helt suveräna. Sjuksköterskan som tog hand om mig innan och efter operationen gjorde den dagen till en riktigt rolig dag – hur sjukt det än låter!

Via 1177 har vi numer tillgång till våra journaler (om kliniken är ansluten). Vi kan läsa allt som skrivs om oss och våra olika tillstånd. Det ställer oerhört höga krav på innehållet. Att som i mitt fall lägga in “Anmäld till cancerregistret” utan ytterligare kommentarer är fan inte ok! Här måste sjukvården ta sig själva i hampan och tänka sig hur mottagaren av informationen kan tänkas tolka den.

Själv har jag googlat järnet, som sagt. En del ska undvika det. Jag är vetgirig och nyfiken och har hela tiden hållit mig till officiella källor när jag sökt förklaringar, jag är källkritisk. Men jag kan lova att det dyker upp massor av “information” som bara ställer till det.

Jag hoppas att du som får en kallelse till cellprov verkligen går dit. Det är ett snabbt och smärtfritt sätt att hålla koll och att upptäcka dumheter i tid. Och skäms inte om du får veta att du har HPV! HPV-virusen överförs sexuellt och mellan 70 och 80 % av alla som någonsin haft sex har burit eller bär på någon variant. Som en förkylning, typ. Viruset kan ligga på lur och vakna till liv efter trettio år. Skitvirus, alltså.

Jag vill tacka alla som orkat lyssna på mig och peppat mig sedan april! Jag har nog ändå varit ganska balanserad och cool, men så klart har jag haft mina dåliga dagar. Ett alldeles särskilt tack ska min kollega Hanna Boëthius ha, i perioder har jag inte varit till någon större nytta. Nu ska jag dock kavla upp ärmarna och ge järnet inför LCU18!

Nu förstår ni nog varför det varit så tyst här. Jag har haft svårt att bara nonchalera allt det här och skriva om annat. Nu kan jag slappna av. Åtminstone ett tag. För något har jag i mig som kräver uppföljning. Men just nu njuter jag av tillvaron.

I går firade vi här hemma: hummer, finchampagne och lyxglass! Inte direkt carnivore. Men det struntar jag fullkomligt i 😉

 

 

 

 

LCHF-kryssningen

Så har jag då varit ut på böljan den blå (eller vit – mycket is var det!) och träffat en massa härliga LCHF-människor! Det är absolut en av de största behållningarna med kryssningen, det är skönt att umgås med andra likasinnade. Mycket roligt var att min kollega Hanna föreläste! Därför befann hon sig i Sverige för ovanlighetens skull. Mycket kul att kunna jobba IRL ibland 😀

Vi började med middag så snart vi klev på båten, buffé med LCHF-mat. På efterrättsbordet fanns osötad vispad grädde och bär samt chokladpudding. Det vetetusan om den var LCHF, faktiskt? Därefter begav vi oss till baren/discot och försökte träffa och prata med så många som möjligt. Tyvärr blir detta omöjligt när musiken kickar igång. #jagharblivitsågammalattjagvillpratapåkrogen

Efter en natt där ett gäng partygalningar tyckte det var en bra idé att ha efterfest utanför min dörr vaknade jag i vanlig ordning alldeles för tidigt. Som tur är öppnar restaurangen Grill House redan klockan 5, så jag fick mitt morgonkaffe och blev människa igen 😀

Först ut bland föreläsarna var Andreas Eenfeldt (numer Diet Doctor) som bl a berättade om den globala diabetesexplosionen vi kan förvänta oss. Fruktansvärt! Han informerade även om sitt bolag, och målet att nå ut information om kost och hälsa till så många människor som möjligt över hela världen. Beundransvärt mål. Och viktigt.

Därefter tog Peter Martin över. Han föreläste om funktionell medicin, hur intressant som helst! Han tar ett helhetsgrepp på sina patienter som saknas inom den konventionella vården. Jag blev supersugen på att göra alla tester han erbjuder. Ska bara vinna på Triss först 😉 Skämt åsido, hade jag kroniska problem skulle jag lätt betala för att få hans hjälp.

Innan lunch föreläste Ann Fernholm från Kostfonden. I år fokuserade hon på cancer, mycket intressant!

Lunchen åt vi på Grill House. De hade ett specialerbjudande till oss LCHF:are. MYCKET gott!

Eftermiddagen var uppdelad i två olika pass: antingen med inriktning på viktnedgång eller diabetes. Jag valde det sistnämnda eftersom både Hanna och Patrik Olsson skulle föreläsa.

Det var första gången Hanna föreläste på svenska. Det gick så klart galant!

Jag valde att skippa paneldiskussionen och satte mig istället utanför konferensrummet och träffade några trevliga medpassagerare där. Bl a Elisabeth som jag haft kontakt med på FB ett tag men aldrig tidigare träffat. Det är så kul när folk kommer fram och hälsar!

Sist på agendan var en fikapaus där vi serverades en liten tallrik med olika ostar, en god kräm och lite grönsaker. Samt bröd?!

Ett stort tack till Margareta Lundström och Karin Eldh som arrangerade LCHF-kryssningen för elfte året i rad – mycket bra jobbat!

 

Vill du lära dig med om LCHF och kvinnohälsa? Då ska du följa med mig och Hanna till KetoLadies på Mallorca! En långhelg fylld med massor av kunskap, god mat, nya vänner, glädje och VÄRME!

Har “Du är vad du äter” något som helst existenberättigande?

Häromdagen sög jag i mig avsnitt nr 2 av säsongens “Du är vad du äter”. En kraftigt överviktig tjej som bara åt en gång om dagen (och då skitmat) och inte rörde på sig mer än nödvändigt skulle få en hälsosam livsstil.

Rensning av kylskåp och frys – ut med Coca-Cola och glass. Det klassiska bordet där all o-mat ligger huller om buller och huvudpersonen får äcklas över sin egen livsstill. Kostrekommendationen: ät grönsaker, kyckling, fisk och drick en ingefärashot varje morgon.

Sen massor av småklipp, mestadels från gymmet, filmade med mobilen av tjejen själv.

Slutet: tjejen vägs och mäts och allt har minskat och hon är pigg och mår bra. Vilket självklart är toppen.

Men så slår det mig: vad gör det här programmet för nytta? Lär vi oss något? Nä. Vi får inte veta ett dugg om hur och varför. Allt måste iofs inte vara till nytta! Fast nog kan vi ställa lite högre krav på utbudet?

Det som egentligen upprör mig mest är att vi fortsätter att se program som dessa år efter år. Samt alla andra superbilliga produktioner som produktionsbolagen tjänar massor av pengar på. Ta t ex Tunnelbanan (som jag sett kanske tre gånger) har ju samma innehåll hela tiden, det är bara personerna som byts ut. Gränsbevakarna ett annat – samma visa där: folk som smugglar med sig mat, ex-fångar som förhörs, det letas droger.

Varför satsar inget produktionsbolag på en serie om livsstilsförändringar där vi får lära oss något? Svaret är troligen (sorgligt nog) att vi tittare inte frågar efter det. Vi orkar inte ta in något på någon djupare nivå, utan vill bara matas med något lättsmält.

Det är samma sak med många av nyheterna i tidningarna. När någon får en mask i frukostflingpaketet och det får större rubriker (glöm inte den obligatoriska selfien med putmun som får illustrera den artikeln!) än att hundratals dödats i någon terrorattack i Syrien så är något jäkligt snett.

Men det är väl med detta som med politiker: vi får vad vi förtjänar.

 

Vill du LÄRA dig något om kost? The Low Carb Universe har två event på Mallorca i år: KetoLadies och LCU18.

Fullspäckade med föreläsningar och workshops!

I kväll blir det fiskgryta

I går blev jag jättesugen på min egen fiskgryta (recept)! Den skiljer sig inte mycket från andra friskgrytor. Förutom på en punkt: jag gör en spansk tomatsås till den. Tomate frito kallas denna himmelska sås och jag lärde mig göra den under året vi bodde på Mallorca. Se till att göra den på ordentligt mogna tomater för bästa resultat.  Här hittar du receptet!

Den tar en stund att göra, så den förbereder jag under dagen när jag behöver en paus från jobbet vid datorn.

En spansk sås passar extra bra idag då vår spansktalande KetoLadies-föreläsare Ximena de la Serna fyller år! Fast hon kommer att föreläsa på engelska 😉 Hon har själv ätit sig fri från PCOS med ketogen kost och har även hjälpt massor av kvinnor som lider av samma sjukdom.

Till fiskgrytan tänker jag ta ett glas Privat, en cava som innehåller mindre än 3 gram socker per liter.

Foto: Christin Philipson

 

 

 

 

Storföretag satsar på att förbättra de anställdas hälsa – påverkar aktiemarknaden

Det här är riktigt häftigt! Jätteföretagen Amazon, JPMorgan och Berkshire Hathaway meddelade häromdagen att de tänker starta ett företag vars mål är att förbättra de anställdas hälsa.

Då sjönk värdet för sjukvårdsrelaterade aktier på börsen 😀 Sjukförsäkringsbolag, läkemedelstillverkare, apotekskedjor mm sågs plötsligt som mindre intressanta investeringar.

Förhoppningsvis kan detta fungera som ett wake-up-call. Tänk om fler företag följer efter och storsatsar på förebyggande hälsovård för sina anställda? Tanken på vad som kan komma att hända då är nästan hisnande!

https://www.marketwatch.com/story/amazon-berkshire-hathaway-and-jpmorgan-health-initiative-send-industry-shares-plummeting-2018-01-30

EDIT 180202:
Jag har hitta lite mer info om detta nu. Tydligen ligger fokus först och främst på att förbättra tekniken, att göra vårdkedjan kortare och effektivare för de anställda. Typ se till att de inte blir sjukare än nödvändigt/sjukskrivna så länge. Inget fel med den ambitionen. Däremot understryker företagen att de inte riktigt vet hur projektet kommer att utvecklas, de går in i det med öppet sinne. Förhoppningsvis innebär detta att man kanske tittar lite mer på en mer konkret förebyggande hälsovård: att folk blir så lite sjuka som möjligt istället för att bli friska snabbare, helt enkelt.

 

Intresserad av keto och kvinnohälsa? Kom till KetoLadies!

Nio år på LCHF

Nu i januari har jag ätit LCHF i nio år! Den här kostmodellen blev snabbt något mycket naturligt och lätt för mig, och jag har inga planer på att sluta. Någonsin. Men vad har hänt under de här nio åren? Både vad gäller mig själv och omgivningens inställning och attityd. Och är jag lika superstrikt nu som i början?

Kolla på videon (på engelska) här nedan där jag svarar på dessa och andra frågor och delar med mig av några tips och råd!

 

Diabeteskokboken för män(niskor)

Jag köper aldrig kokböcker nu för tiden, de flesta recept jag testar hittar jag i olika receptgrupper på Facebook. Men när jag fick “Diabeteskokboken för män” (Pagina Förlag) av Birgitta Höglund och Lars-Erik Litsfeldt i mina händer så klack det till i mig! Den här kokboken verkar som skriven för mig – enkla, rediga recept med icke-krusidulliga (fast ändå jättefina!) bilder talar till mig. Jag bryr mig nämligen inte ett dugg om hur min mat ser ut. Jag vill att den ska vara god!

Jag blir jätteinspirerad när jag bläddrar i den och har bestämt mig för att testa flera av recepten, t ex rimmad fläsklägg och blomkålsstomp, ugnsbakad lax med pestotäcke, pepparsås mm. Däremot hoppar jag över kålpuddingen. Jag gör nämligen världens godaste kålpudding själv 😉

I början av boken får man lära sig en del om typ 1- och typ 2-diabetes, insulin, om olika näringsämnen, statiner, sex (diabetes kan påverka) och lite till. Men boken vänder sig långt ifrån till enbart diabetiker. Den är lika bra för icke-diabetiker som vill göra vad de kan för att undvika typ 2-diabetes eller folk som helt enkelt bara vill äta mat som är bra för hälsan i stort. Jag hoppas att de icke-diabetiker som köper boken tar till sig även denna del av boken då det kan vara lite si och så med kunskapen om diabetes.

Det finns nog en del som retar sig lite på bokens namn, men att boken heter som den heter är egentligen helt ointressant. Den utgår från Lars-Erik själv och hur han äter för att hålla sin typ 2-diabetes i schack. Och han är ju man. Varken Birgitta eller Lars-Erik är förresten tappade bakom någon vagn – de visste säkerligen vad de gjorde när de satte titeln 😉

Boken ser jag som en lämplig present till den som tycker att LCHF verkar krångligt. Eller den som får prestationsångest av alla superstylade matbilder! Och självklart kan du köpa den till dig själv.

Vid en snabb googling ser jag att boken finns att köpa hos alla stora nätbokhandlarna. Jag länkar inte till någon särskild, googla för att hitta den som har bästa priset!

Fast stöd gärna en bokhandel IRL, de har det ganska tungt nu för tiden.

 

Sugen på att lära dig mer om LCHF för kvinnor? Klicka på bilden här nedan!