Hormonellt betingad migrän

Min migrän debuterade i puberteten. Jag minns så väl det första anfallet: synbortfall, fruktansvärd huvudvärk och kräkningar. Det lugnade dock ner sig med åren och försvann nästan helt när jag började äta LCHF.

Sen dess har jag kanske haft som högst en handfull anfall per år (förutom en period när jag tränade tung styrka intensivt, berodde på felaktig teknik). De inskränker sig för det mesta till aura (ögonflimret) samt en känsla i efteråt av att hjärnan känns som skumgummi och lite, lite huvudvärk. Jag tar förresten aldrig några tabletter, vare sig migränspecifika eller värkditos. Det funkar ändå. Men synbortfallet är ytterst irriterande, och jag känner mig lite som en urlakad sill efteråt.

De senaste veckorna har jag fått flera anfall. I stort sett varje dag, faktiskt. Jag letade info, och det slutade med att jag kopplade anfallen till klimakteriet. Jag har känt att något händer i kroppen, olika symptom som troligen hänger ihop med nån ny fas på min spännande klimakterieresa 🙂

Med det som utgångspunkt började jag leta efter en lösning och gjorde en snabb nulägesanalys av mig själv:
Jag har i ett par månaders tid minskat ner mina progesterondoser, jag har inga hundar sen i våras och vistas därför mindre utomhus i dagsljus. På min favoritsida om progesteron hittade jag massor av bra info (bl a att övergångsåldern kan föra med sig ett ökat antal migränanfall) och där rekommenderades magnesium.

Sedan några dagar har jag ökat min progesterondos, börjat äta D-vitamin samt tar två kapslar magnesium per dag. Jag märker en tydlig skillnad! I tisdags hade jag känningar som jag alltid får innan migränen bryter ut, men den kickade aldrig igång. Likadant igår, men mycket mindre känning än dagen innan. Och ingen migrän alltså.

Förhoppningsvis ropar jag med detta inte hej för tidigt 😉 Men det känns ju onekligen lovande!

Assumption is the mother of all fuckups.

Kvinnor 40+. kvinnor 50+, kvinnor i klimakteriet, som bakar surdegsbröd, kvinnor som gillar grottdykning, kvinnor som vägrar raka sig under armarna.  Det klumpas ihop så mycket. Och förutsätts en hel del.

Jag har gått igång på ett gästinlägg av en Anne Mullens som publicerades på Kostdoktorn den 25/9 – Våra tio bästa tips för kvinnor 40+ som vill gå ner i vikt med LCHF.  Jag reagerar först och främst på tanken att klimakteriet SKA innebära en massa kroppsliga förändringar, företrädesvis viktuppgång. Och att det SKA vara så attans svårt att göra något åt det.

I artikeln citeras Dr Sarah Hallberg:

”Vikten ökar i klimakteriet — det vet alla — men forskningen kan inte fullt ut förklara varför. ”

”Det vet alla”. Näe. Det vet inte alla. JAG vet det inte. Och efter att ha pratat med andra så är det helt klart fler än jag som inte vet det. Min syster gick NER i vikt, till exempel. Jag gick upp tre kilo i vätskevikt. Efter att jag läst på lite och börjat med bioidentiskt progesteron försvann dessa kilon. Östrogen nämns i artikeln, men progesteronet lyste med sin frånvaro.

Det var det andra jag reagerade på. Det minskande östrogenet står som en orsak till viktuppgången. Östrogenet har många kvinnor för mycket av, eller rättare sagt så är kvoten progesteron-östrogen uppåt väggarna. Att balansera upp med progesteron har varit lösningen för mig. Jag tappade vätskan jag lagt på mig, och har inga problem att hålla vikten. Däremot får jag vara försiktig med undantag, för det är segare att bli av med dem. Men undantag är precis vad det låter som: något man inte gör till vardags och absolut inget man behöver för att överleva.

De tio råden som ges är generella som bara den. Kan testas av alla som inte får LCHF att funka.

  1. Ät inte så mycket protein.
    Det finns grupper som bara skrattar åt det rådet, det råder alltså skilda meningar om detta inom LCHF-världen.
  2. Ät inte för mycket fett.
    Absolut! Har man överflödigt fett på kroppen kanske man inte ska dra i sig fettkaffe på morgnarna om man är ute efter viktnedgång? Min personliga erfarenhet är att det funkar att trycka i sig massor av fett precis när man lagt om till LCHF. Jag åt rejält mycket och tappade nästan tio kilo på tre månader. Kanske behöver kroppen denna överdos av fett för att ställa om sig? Jag vet inte. Men helt klart är att det finns folk som inte klarar av de här ohemula fettmängderna.
  3. Periodisk fasta.
    Jag mår toppen av det. Andra fixar det inte.
  4. Se upp för kolhydrater som kryper uppåt.
    Jodå. Men här har vi ju lärt oss en del nytt. Vilka kolhydrater avses? Bönor som innehåller en hel del kolhydrater kan hjälpa kvinnor i klimakteriet. Birgitta Höglund är ett bra exempel på det.  För egen del har mina minimala vallningar blivit än mindre med lite bönor i kosten. Trots att jag numer äter dem relativt oregelbundet. Och givetvis saknar jag bönor bland alla tips och råd!
  5. Skippa alkohol.
    Jag lägger själv på mig några vätskekilon om jag t ex dricker två glas rödvin en kväll. Jag har under många år varit mycket restriktiv med vindrickandet, men i våras började jag åter uppskatta ett glas gott vin några gånger i veckan. Viktuppgång? Noll kg. Så länge jag håller mig till ett glas. Att dricka alkohol i tid och otid och alldeles för mycket ju inte bra för någon, dock.
  6. Undvik sötningsmedel.
    Kan inte uttala mig om detta, då jag kanske äter något med sötningsmedel två, tre gånger per år. Olika skolor här också: farligt kontra ofarligt. Personligen tycker jag inte att hittepåsötning har någon naturlig plats i en kost som baseras på riktiga råvaror.
  7. Ägna dig åt styrketräning.
    Absolut inte fel. Men inte en förutsättning för att klara av att gå ner i vikt. Jag tränar inte alls sedan några år och håller ändå vikten. Ork och styrka har jag också.
  8. Sov ordentligt.
    Ja, helt klart är bra sömn superviktigt. Däremot behöver jag inte lika mycket som tidigare. Jag somnar kanske kring halv elva på kvällarna och vaknar oftast kring fem. Utsövd och pigg. I början irriterade det mig oerhört. Men nu har jag accepterat det och trivs med min egentid på morgnarna här hemma.
  9. Minska stress.
    De flesta behöver nog se över sin stressnivå.
  10. Ha realistiska mål.
    Måttband istället för våg: suveränt bra.

Överlag ok och GENERELLA råd. Som passar himla många bukstinnar gubbar också.

Jag känner att jag svamlar oerhört och inlägget hade kunnat göras mycket mer strukturerat och analytiskt. Men grejen är att jag blir oerhört provocerad av att problematisera saker och ting INNAN DE SKETT och det här att just klimakteriet ska vara något som är så jäkla jobbigt.

Jag NJUTER av att vara i den ålder jag är i. Att hamna i klimakteriet har för mig blivit något som känns enbart befriande. Med mitt inlägg vill jag absolut inte förminska de problem som en del kvinnor får i samband med klimakteriet. Men kanske ska vi höja blicken, försöka se om det finns andra orsaker än klimakteriet som ställer till det. Kanske finns det något man kan göra för att förbereda sig? Jag hade ätit LCHF i över åtta år innan jag hamnade i klimakteriet. Kan det vara något som hjälpt mig – jag tror i alla fall det.

Som sagt, jag vet att vi reagerar olika på den här delen av vårt liv, jag vill bara visa är att det inte går att klumpa ihop oss klimakterietanter och säga att ”huvva, nu blir det jobbigt” eller vad man nu säger. Jag vägrar även acceptera att de kvinnor som får det jobbigt får höra att jomen, så här är det att vara kvinna 40+/50+/i klimakteriet/med hår under armarna mm. För jag vägrar tro att evolutionen haft som mål att se till att kvinnor mår piss av någon biologisk anledning.

Jag kom på en sak: en av våra föreläsare på The Low Carb Universe -Franziska Spritzler – har rubriken ”Low-Carb Foods for Healthy Aging, Inside and Out” på sin workshop. Det ska bli mycket intressant att höra vad hon har att säga om detta!

Lars-Erik Litsfeldt föreläser på Mallorca

I går fick vi glada nyheter: Lars-Erik Litsfeldt tackade ja till att komma till Mallorca och föreläsa på The Low Carb Universe! Framgångarna med boken ”Låt bönor förändra ditt liv” är givetvis en av anledningarna. Det är mycket roligt att vi via vårt event kan hjälpa till att sprida informationen och kunskapen. Det känns ju onekligen som att Sverige ligger i framkant här i och med Lars-Erik och medförfattaren Patrik Olsson.

Vi hoppas att kombinationen resistent stärkelse och LCHF kommer att väcka nyfikenhet och diskussion bland både gäster och andra föreläsare.

Lars-Erik har även skrivit flera andra böcker bl a om diabetes och han bidrog även med ett kapitel i boken Diabetes Unpacked som Noakes Foundation publicerat. Bland medförfattarna hittar man t ex dr Jason Fung, 
dr Jeff Gerber och Ivor Cummins (som också föreläser på vårt event), professor Tim Noakes och dr David Unwin. Inget dåligt sällskap 😉 Och det säger en hel del om Lars-Eriks rykte i ”branschen”.

Vill du komma till Mallorca och lyssna på Lars-Erik och alla andra kunniga och inspirerande föreläsare? Här hittar du biljetter.

Jag kan för övrigt tipsa om att SAS har direktflyg som passar perfekt för eventets datum (ner 14/11, hem 19/11). Bra priser, också!

Joho! Jag har rätt, du har fel!

Jag minns än idag hur jag var i min ungdom. En engagerad och vetgirig besserwisser. Jag gick på som en ångvält, stampade med foten som en trotsig treåring. Jag var så tvärsäker på att det jag tyckte var det enda rätta. Alla andra hade fel.

Och fy tusan så fel jag har haft genom åren 😀

När det gäller kosten har jag verkligen förändrats. I början av mitt LCHF-liv var jag enormt enkelspårig – jag hade tunnelseende. Nu har jag en betydligt mer avslappnad syn på kosten. Och har insett att det inte finns en modell som passar för alla.

Ta t ex det här med spannmål. Gluten är en bov, inte tu tal om annat. Jag anser ändå att en människa som är frisk och normalviktig faktiskt kan äta en brödskiva då och då. Helst då något som inte är gjort av något ”modernt” spannmål som är sprängfyllt med gluten. Om inte spannmålet hade manipulerats så mycket och vi istället fortsatt äta ursprungsvarianterna, tror jag att vi hade sluppit många hälsoproblem.

Rotsaker, då? Samma där – en frisk och normalviktig person kan gott äta det. Är du diabetiker är risken stor att ditt blodsocker skjuter i höjden.

När jag skriver om bönor betyder det INTE att jag rekommenderar bönor. Jag skriver utifrån mig, min erfarenhet och information jag hittat. Alla får ta till sig vad de vill och sedan göra precis som de vill. Jag sitter inte på någon allenarådande sanning om bönornas vara eller icke vara. I ärlighetens namn skiter jag fullständigt i om folk äter bönor eller inte. Det är ett fritt val.

Trots att jag för egen del inte ens skulle överväga att bli vegetarian för att jag tror att vi bör äta kött, så finns det helt klart vegetarianer som är friska och mår finfint. Har de fel? Tror de bara att de mår bra? Inbillningsfriska.

De senaste åren har fokus hamnat på mage/tarm och vår tarmflora. Kan vi genom att ta hand om den bättre klara av sånt som vi trott att vi inte ska äta pga att vi (tror att vi) inte ätit det under hela evolutionen? Helt klart är att människan ätit fröer, nötter, bönor och spannmål under delar av den. Hade vi fortsatt att göra det om vi inte sabbat våra tarmbakterier med mat gjord på allt annat än riktiga råvaror?

Min uppfattning om en sund kost baseras alltjämt på LCHF. Att man inte ska vara rädd för fett, hålla sig så långt borta som möjligt från socker och annat som får blodsockret att stiga för mycket, undvika modern hittepåmat, äta grönsaker. Med detta som utgångspunkt formar man sedan sin egen modell utifrån sitt eget hälsotillstånd. Kanske vill man äta frukt ibland, gör det då – men välj äldre sorter som inte har manipulerats till att bli så söta som möjligt. Och ät efter säsong, att ha tillgång till frukt året om är en nymodighet. Här i Sverige har vi t ex aldrig kunnat äta supersöt mango eller ananas dagligen förrän under senare tid.

I grunden gäller dock att folk faktiskt får äta precis som de vill. Mår de dåligt och vill ha hjälp ska de självklart få det. Är de nyfikna och vill veta – informera! Men att pracka på andra sin egen sanning är inte ett framgångsrecept.

Till syvende och sist har vi ingen konkret och absolut fakta om hur och vad vi ätit genom årtusendena. Det enda vi med säkerhet vet är att vi inte åt t ex smaksatt lättyoghurt på 1300-talet. Vi kan bara gissa och göra så gott vi kan utifrån det. Viktigast är dock att vi är öppna för att tänka om.

Pst! Vill du lära dig mer om kost och hälsa? Kolla då in The Low Carb Universe, ett lågkolhydratevent på Mallorca i november!

Roligt och matnyttigt om bönor

När man får intresse för något som man under alla tidigare år aldrig brytt sig om eller faktiskt bara fnyst åt, så är det som att öppna en skattkista som man ivrigt kastar sig över och börjar rota runt i. Så är det just nu för mig och bönorna. En googling ger gott resultat och information om bönor ur allehanda perspektiv. Jätteroligt!

Men först tittade jag i min egen kokbokshylla. Där står nämligen ett exemplar av ”Kok-Konsten” från 1891 av C. E. Hagdahl, kallad ”den svenska kokkonstens fader”. Givetvis ville jag veta vad denna matguru skrivit om bönor! Förutom ett flertal bönrecept, hittade jag detta:

Det första jag lärde mig där var att torra bönor som ska kokas ska läggas i kallt vatten.

Hr Hagdahl menar att grönsaker är sådär när det gäller näringsvärdet, men även att ärter, lins och bönor gör ett ”lysande undantag” och är förstklassiga bland våra födoämnen. Han menar även att felaktig beredning är boven i dramat om man får väderspänningar. Detta löses dock enkelt genom att göra puré av bönorna.

I ”Husmoderns rådgivare” från 1926 av Kerstin Wenström hittar jag inga recept på bönor, däremot står det hur man odlar några av de vanligaste sorterna. Samt att kokvattnet från vita bönor är utmärkt att tvätta ömtåliga tyger i!

När jag googlade var nedanstående det jag fastnade för:

I ett examensarbete – Svenska baljväxter från förr – en sensorisk beskrivning – får vi lära oss lite historia om sex olika bönor.

Jag har trott att bönor endast odlats på Öland och i Skåne. Men tydligen har jag trott fel! Även i Dalarna, Uppsala, Bohuslän och Västergötland har man odlat bönor.

Sedan snubblade jag över en jättebra sammanställning av koktider och blötläggning av bönor, linser och ärtor. Suveränt! Du hittar det hos Landleys kök.

I en artikel i Jordbruksaktuellt lärde jag mig bl a detta:

Man har hittat arkeologiska fynd som tyder på att vi åt en hel del ärtor så tidigt som på medeltiden och att bönor utgjorde en stor del av kosten på 1000-talet. Då åt man sorter som inte är så vanliga i dag, ett exempel är gråärt men även åkerbönan var viktig.

Häftigt! Jag trodde att vi började med bönor på 1600-talet, men det var alltså ännu tidigare.

Slutligen en text från Gröna Rader om bondbönan: Bondböna – från basföda till delikatess. Där kan du lära dig allt om just bondbönan. Historiken, favism, hur de odlas mm.

Kul, va! 🙂

Böndebatten: ett tecken på förlorad kunskap?

I Sverige har vi odlat och ätit både kok- och brytbönor i cirka fyra hundra år. Potatis började vi äta drygt hundra år senare. Potatisen blev folk förgiftade av i början, de åt blasten istället för roten. Men sen verkar ju folk helt klart ha lärt sig, för jag har då aldrig hört talas om någon som blivit potatisblastförgiftad.

Jag vet att murklor ska förvällas x antal gånger innan de är ätbara. Jag vet även att man inte ska äta grön potatis. Jag vet också att jag ska passa mig för att vidröra björnloka. Varför jag vet det här vet jag faktiskt inte.

Bönor är alltså ett livsmedel vi svenskar ätit genom århundradena. Men så måste något ha hänt – för varför har jag och många med mig varit så anti bönor? Och detta även innan jag började intressera mig för kost. Beror det på ett synnerligen framgångsrikt lobbyarbete av spannmåls- eller potatisbönder? Jag har ingen aning.

Ett varningens finger höjs nu angående bönors giftighet. En giftighet som vad jag kan förstå försvinner om bönorna tillagas på rätt sätt. De ska blötläggas och kokas. Vilket jag anar har gjorts under dessa fyra hundra år vi ätit bönor i Sverige. För annars borde ju svensken varit utdöd nu? Eller i alla fall skåningarna, eftersom det historiskt sett är i södra Sverige de över huvud taget gått att odla.

Under tiden som jag och många med mig varit skeptiska mot bönor, så har hundratals miljoner människor fortsatt äta dem. Och överlevt. Det är en basföda i flera sydamerikanska länder. Alla vegetarianer över hela jorden – hur har de överlevt? De måste alla helt klart ha kunskapen om hur de ska tillredas för att fungera som människoföda.

Jag gjorde mitt livs första långkok långt efter att jag fyllt fyrtio. Jag visste nämligen inte hur det gick till innan dess. Men jag tog reda på det. När det gäller bönor tror jag knappast att någon sitter och knaprar på stenhårda bönor som varken blötlagts eller kokats. En gång kanske man gör det, men normalt funtade människor börjar nog ”näe… jag har nog gjort något fel?”.

Min skepsis mot bönor är djupt rotad i mig. Jag känner mig dock modig, för jag har fört in dem i min kost. Mycket för att det är kul att för en gångs skull kunna lägga till något ätbart istället för att ta bort något. Men även för att jag börjat ifrågasätta mina egna åsikter om dem. Jag minns ju min fettskräck. Hur befogad var den, liksom? Inte mycket.

Jag fortsätter trycka i mig lite bönor. Funderar inte särskilt mycket på om jag ska få mineralbrist. Med mina regelbundna hälsokontroller lär jag se om det börjar barka åt häcklefjäll. Jag ser förresten inte bönorna som en ersättning för animaliskt protein, långt därifrån. Mer som ett komplement.

Mest funderar jag just nu på hur mycket klokskap och kunskap om maten och hur den ska tillredas och förberedas som har gått förlorad. Inte så konstigt när vi under massor av år kunnat gå till affären och köpa maten färdig, bara att värma på. Knappt någon äter nyttig inälvsmat, många ratar fisk. Jag tror faktiskt att den näring vi går miste om är ett än större hot mot vår hälsa än att trycka i sig några matskedar bönor dagligen.

 

 

Bönor, LCHF & The Low Carb Universe

Det är mycket bönor nu. Jag ger mig inte in i debatten huruvida det är bra eller dåligt, det får folk själva ta ställning till. Däremot har jag en del tankar kring bönor och LCHF, och jag delade med mig av dem via en livesändning på Facebook igår. Det blev även lite prat om The Low Carb Universe, eftersom det är ett toppenevent för de som är intresserade av att få ny kunskap och kanske komma till nya insikter.

En inspirerande och hoppingivande kväll

I måndags kväll hade jag förmånen att få lyssna till flera kunniga personer inom sjukvården. Temat för kvällen var lågkolhydratkost som behandling av diabetes typ 2, fetma och övervikt.

Först ut var Ralf Sundberg (docent, läkare, oberoende forskare och författare) som pratade om forskningsfusket. Han visade flera exempel på hur livsmedels- och läkemedelsindustrin är med och petar i forskningen. Coca-cola, Unilever, Novo Nordisk var några av de företag som fanns med på hans lista.

Därefter tog Marina Olai vid. Hon är dietist vid primärvården Stockholm och arbetar med lågkolhydratkost som behandling av diabetes typ 2 och fetma. Hennes patienter får fina resultat med lågkolhydratkost.

Sist ut var Tina Brus, diasköterska i Örebro. På hennes vårdcentral är ett huvudmål att få ner patienternas HbA1c till 50, och lågkolhydratkost är ett av viktigaste verktygen för att uppnå det målet. I NDR (Nationella DiabetesRegistret) ligger vårdcentralen hon arbetar på i topp när det gäller detta värde.

I publiken var yrken som läkare, näringsterapeut och sjuksköterskor representerade – alla intresserade av lågkolhydratkost. Kvällen gav mig en enorm kick! Att få träffa och diskutera lågkolhydratkost och hälsa med legitimerad personal som arbetar inom sjukvården gav mig stort hopp inför framtiden. Tack till er alla!

”Och hur går det med klimakteriet, då? Tack bra!”

För ett år sen skrev jag om mitt inträde i klimakteriets spännande värld – ”Jaha. Dags för nästa fas i livet, då”. Några dagar tidigare hade jag börjat smörja mig med Progesterall, ett bioidentiskt progesteron. Så nu har jag hållit på med det i precis ett år!

Efter några månader bytte jag ut Progesterall mot en mer koncentrerad kräm (10 % från Ona’s Natural). Jag märkte ju ganska snabbt skillnad med Progesterall, men efter ett tag räckte det inte till. Jag blev trött och slö och lite plufsig igen. Inte ovanligt alls, då man faktiskt kan trigga igång östrogenproduktionen mha progesteron. 10 % gjorde verkligen susen! Jag behöver först och främst inte smörja varenda fläck på kroppen för att få i mig tillräckligt. En liten klutt morgon och kväll på insidan av låren eller underarmarna och TADA! så mår jag som en prinsessa!

Det var förresten en period då jag luktade svett så in i norden 😛 Men det gick över ganska snabbt. Till min omgivnings lättnad.

Förutom att mensen kommer med allt längre mellanrum och är tämligen obetydlig, så är läget följande:

  • Vallningar har jag fått, men de är så minimala att det lika gärna vara nåt annat 😀 Dock, när temperaturen steg från minus fem till plus tjugofem på ett dygn…. Då höll jag på att få spunk.
  • Jag sover jättebra, inga nattliga svettningar.
  • Ingen oro eller ångest.
  • Jag går ner i vikt. Har stått stadigt i några år, men helt plötsligt har jag tunnat ur utan att ha gjort något medvetet för att göra det. Jag äter som vanligt. Och rör mig faktiskt mindre, eftersom vi inte har några hundar längre. Å andra sidan har jag mycket energi och massor av roligt att jobba med, så jag är allt annat än en soffliggare.
  • Jag har börjat läsa böcker igen! Min läslust har varit som bortblåst de senaste åren, men nu så är jag igång igen. Kan bero på att jag haft lite skit kvar i ryggsäcken efter min utmattningsdepression, men att få ordning på hormonerna är ju inte till nackdel för hjärnan 🙂

Det finns olika skolor om det här med bioidentiskt progesteron, jag har gått efter det jag läst på http://www.progesterone-info.com/. Samt givetvis på hur jag mår!

Klimakteriet beskrivs ofta som ett helvete. Jag VET att många har det superjobbigt! Men mitt råd är att inte ha några förutfattade meningar om klimakteriet och livet som medelålders kvinna. Läs på, prata med vänner om hur de mår och hur de hanterar livet och hälsan och försök hitta en väg som passar för dig. Däremot tror jag att alla vinner på att äta låkolhydratkost – att undvika socker och gluten gör mycket för välbefinnandet!

 

Recension av ”Låt bönor förändra ditt liv”

Litsfeldt-1

Författarna: Lars-Erik Litsfeldt och Patrik Olsson

 

En recension är aldrig objektiv, den är synnerligen subjektiv. Min recension av Patrik Olssons och Lars-Eriks Litsfeldts ”Låt bönor förändra ditt liv” (Bladh by Bladh) är LÖJLIGT subjektiv. Jag har fått ta del av den här boken från ax till limpa . Jag minns när Patrik ringde och sa ”Sitter du ner?!” och berättade att han skulle skriva en bok med Litsfeldt. ”LITSFELDT, Bitte!”

Nu finns boken på riktigt. Äntligen. Den här boken beskriver LCHF/lågkolhydratkost på ett vettigt sätt – vetenskap med glimten i ögat. Bokens huvudroller innehas dock av bönor, dess resistenta stärkelse och hur det påverkat Patriks blodsocker och hans sambo Marias insulinkänslighet. Maria som det bara är hälften kvar av nu!

Patriks personliga historia i början av boken, typ 1-diagnosen, att bli pappa, bli blind, upptäckten av LCHF/lågkolhydratkost och resistent stärkelse och vad det gjort för hans hälsa, väcker verkligen nyfikenhet och själv slukade jag boken på fyra timmar! Tänk då på att jag redan vet ”allt” om Patrik och hans biohacking. För er som är helt ovetandes: boken kommer att fascinera och inspirera er!

Lars-Erik skriver om kolesterol, mättat fett och kolhydrater på ett sätt som gör att smilbanden ofta åker uppåt. Fyndiga beskrivningar som t ex hur insulinet fungerar – tänk dig en lastbrygga där insulinet ska öppna porten så att blodsockret kan komma in i varuhuset – gör att det rent vetenskapliga sätter sig direkt.

Det finns även ett avsnitt med träningstips – det är tuuungt och låååångsamt som gäller. Det låter ju supertrist att läsa om styrketräning, men även här lyckas Lars-Erik såpass bra att jag nu börjat fundera på att leta upp mina hantlar och min kettlebell.

I boken finns även flera recept för dig som vill införa bönor i kosten. Patrik och Maria har experimenterat och bjuder på både bröd- och pannkaksrecept baserade på bönor.

Budskapet i boken riktar sig inte enbart till diabetiker, det här är en kosthållning som är hälsosam för väldigt många. Boken är skriven på ett sätt som bör attrahera en bred målgrupp. Den ger kunskap, idéer, handfasta råd och tips och inspiration!

Detta blir årets hälsobok i Sverige. Trust me.