Kalorier – är det något att bry sig om?

Jag har aldrig räknat kalorier under mina år som LCHF:are för att styra mitt intag. Jag har gjort det av ren nyfikenhet när jag testat något nytt, som när jag mätte ketoner första gången. Och när jag började läsa på om LCHF innan kostomläggningen skrev ”alla” att mängden kalorier var totalt ointressant. ”Det är bara att ösa på med fett, ingen fara!” Så det gjorde jag.

För något år sen upptäckte jag att jag åt mindre tillsatt fett. Jag slutade till och med att ha kokosolja i kaffet. Det var inte ett aktivt beslut, utan bara hände. Jag märkte ingen effekt på vare sig vikt, mått eller ork. Jag var precis som vanligt.

När jag gick över till carnivore registrerade jag allt under de två första veckorna, mitt mål var ju ett lågt fasteblodsocker och att komma i ketos. Jag blev riktigt förvånad när jag upptäckte hur lite kalorier jag fick i mig. Vågen, som inte rört på sig nämnvärt de senaste åren, visade lägre och lägre siffror. Nu väger jag mindre än jag gjort på massor av år.

Jag steker min mat i smör, jag kanske lägger till lite fett om jag äter mager fisk. Men that’s it. Har sällan behov av eller sug efter mer fett än så. Och jag mår bra, har ork och energi, sover bra mm. Protein är helt enkelt mycket mättande, så jag går inte omkring och är hungrig heller. Trots att jag enligt alla konstens regler behöver 1500 kalorier/dag för att täcka mina basala behov. Helt klart får jag dem från någon annanstans än maten. Typ min rumpa.

Under den här tiden på carnivore har jag vissa dagar fått i mig knappt 500 kalorier, vissa dagar inte ätit alls (spontanfastat), vissa dagar kanske kommit upp i 1200, 1300 kalorier.

I perioder är jag mycket aktiv: då kanske jag yogar eller kör power walks tokintensivt i tre månader och röjer runt mer i största allmänhet. Sen har jag latperioder. Då gör jag inte många knop. Vi har ju heller inga hundar längre, så det är knappt jag får näsan utanför dörren vissa dagar. Det här funkar för mig, mycket för att jag har accepterat att det är så här jag är! Det dåliga samvetet för mina latperioder är helt puts väck.

Nu väntar jag på att ”drabbas” av nästa träningsperiod, då kommer jag förmodligen att rent automatiskt äta mer.  Det jag får i mig i dagsläget räcker helt klart fullt ut till vad jag (inte…) gör just nu. Vikten minskar ju för att kroppen använder energi jag redan har på kroppen.

När jag började med LCHF vräkte jag i mig fett: smör, grädde, creme fraiche, ost mm och gick ner nästan tio kilo de tre första månaderna (vilket var under en inaktiv period). Jag tror så här: i början behövs en hel del extra fett för att kroppen ska fatta vad som är på gång. Men sen, när siffrorna på vågen eller måttbandet inte minskar, är det dags för nästa fas: helt enkelt dra ner på fettintaget och istället se till att börja gnaga på ens inbyggda fettdepåer.

Jag tror det vore nyttigt med en mer nyanserad syn på och debatt om fettet. Folk som ätit LCHF i åratal, fortfarande bär på övervikt och kämpar för att få i sig fett – det säger liksom sig självt att nåt bör justeras. Och just fettet ligger ju nära till hands då.

Det finns massor av anledningar till att man inte går ner i vikt/hamnar på en platå, t ex olika sjukdomar. Är man överviktig, känner sig frisk och inte har några sjukdomar, kan ett minskat fettintag var vad som behövs för att få igång viktminskningen.

I januari nästa år har jag ätit lågkolhydratkost i tio år. Jag kommer aldrig att sluta med det! Men jag har insett att kosten är långt ifrån ”status quo”. Man åldras, aktivitetsnivåerna varierar, man byter jobb – kanske från kroppsarbete till mer stillasittande eller vice versa mm. Kosten bör förändras därefter också, helt enkelt.

Sen är livet helt enkelt orättvist! En del kan äta vad som helst och hur mycket som helst och må prima både på in- och utsidan. Jag tillhör INTE den skaran. Det gäller nog de flesta av oss.

Ps1! Viktnedgång var INTE målet med carnivore, jag äter ju det av terapeutiska orsaker.

Ps2! Jag skriver ”kalorier” i texten, men siffrorna visar kilokalorier (kcal). Kalorier är vad vi använder i dagligt tal, så för enkelhetens skull skriver jag så 🙂

Carnivore – varför, hur, resultat

VARFÖR

När jag fick beskedet att jag hade grava cellförändringar och HPV blev jag först enormt chockad. Efter ett tag började jag fundera på vad jag själv kunde göra för att öka chansen att bli av med det. Tänkte verkligen inte bara sitta och rulla tummarna! Jag luskade runt en del, och fastnade för carnivore – att äta uteslutande animaliska livsmedel.

Anledningen till att det blev carnivore var att jag ville minimera mitt insulinpåslag. En kost utan kolhydrater ger ett både stabilt och lågt blodsocker och därmed behöver kroppen inte pytsa ut så mycket insulin för att sänka blodsockret. Insulin får nämligen celler att växa. Med grava cellförändringar – cancer in situ – föll sig därför carnivore som det självklara valet för mig. Insulin triggar även tillväxtfaktorn IGF-1. Cancerceller ”gillar” både insulin och IGF-1.

Jag valde även att köra 16/8, alltså att enbart äta under ett period om åtta timmar per dygn och fasta resterande 16 timmar. Så här har jag ätit i flera år, min kropp vill inte ha frukost. Nu fick det plötsligt en annan innebörd: jag ville verkligen sätta fart på autofagin, en process som rensar bort trötta och dumma celler. MYCKET enkelt förklarat 😛 Googla för mer uttömmande förklaring.

Googla förresten på alla förklaringar jag nämner. Jag har själv inte läst en massa forskningsrapporter eller studier, jag läser texter av andra som är mer kunniga och pålästa och drar sedan mina slutsatser efter det. Jag har ju även turen att ha enormt kunniga personer i mitt nätverk, så jag har diskuterat detta med några av dem också.

HUR

När jag väl tagit beslutet att lägga om kosten åkte jag och handlade mat: fläsk och nöt, kyckling, fisk, lever, ägg och smör hamnade i korgen. Det tog fem minuter att handla 😀 Jag valde uteslutande svenskt kött, fisken var vildfångad i Nordatlanten och smöret ekologiskt. Kvaliteten på maten när man äter så här restriktivt är a och o.

För några veckor sedan la jag även till grädde, det går att göra så mycket mumsigare levergrytor då 😉

Jag mätte blodsocker och ketoner (Ketonix) varje morgon, och ganska snart låg jag på strax under 4 i blodsocker och blåste rött nästan varje gång. Fortsatte med mätningarna i två veckor för att få svart på vitt att jag var på rätt spår.

En dag med carnivore kan se ut så här för mig:
Jag startar dagen med kaffe. Det är inte carnivore, men eftersom det inte har någon effekt på mitt fasteblodsocker eller sabbar ketosen för mig så fortsätter jag med mina tre små och starka espressos dagligen. Vid tolv, ett bryter jag fastan (det kan t ex bli två skivor fläskkarré eller två kokta ägg med smör) sen äter jag inget förrän vid middagen (t ex levergryta, torskrygg med äggsås) kring sex, sju. Jag tillsätter sällan extra fett, använder smöret när jag steker. Några kvällar i veckan dricker jag ett glas cava, det påverkar heller inte mina värden. Det är guldkanten på min carnivore-tillvaro 😀

16/8 håller jag inte stenhårt på längre: jag är mer inriktad på att äta när jag är hungrig, helt enkelt. Det kan innebära att jag enbart äter lunch någon dag, samt bryter fastan redan vid nio t ex.

Eftersom jag under de första två veckorna även vägde och skrev upp allt jag åt, upptäckte jag snart att mitt kaloriintag sjönk rejält. Jag blir enormt mätt av protein! Min energi minskade dock inte, och snart märktes det på vågen varifrån all ork kom: mina fettdepåer. Ett bra bevis på att jag kommit in i finfin ketos.

Måste tillägga att jag nu är inne i en superlat period, rör på mig minimalt. Är inte ute och går, yogar inte mm. Så det är inte pga kroppsarbete jag tappat vikt. När jag kommer igång igen måste jag säkerligen äta mer för att orka.

Jag hade inga som helst övergångsproblem, att jag ätit relativt strikt LCHF under flera år spelar förmodligen en stor roll.

RESULTAT

Jag har tappat fem kilo, mina naglar och mitt hår växer som ogräs, mina celluliter har minskat. Och igår när jag sminkade mig tyckte jag tamejsjutton att mina ögonfransar blivit längre också 😀 Jag har minskat i omfång: smalben, lår, rumpan, midjan och överarmar (ännu mer tomt skinn 😛 ) Vad gäller celluliterna kan kanske det även bero på att jag torrborstar hela kroppen nästan varje morgon, detta för att stimulera lymfsystemet som hjälper kroppen att rensa ut en massa bös.

Jag har energi och är glad. Känner mig liksom lugn i själen också. Har alltid haft en tendens till lättare ångest i perioder, den minskade rejält när jag gick över till LCHF, men carnivore har påverkat det lilla som är kvar. Maten är inget problem, jag tycker allt är jättegott! Proteinet jag äter är mycket mer varierat nu än tidigare.

Mage och tarm funkar kanon. Protein bryts ner redan i magsäcken, så mina tarmar lever i en lyxtillvaro nu 🙂 Gaser har jag knappt några alls.

Jag gjorde ett XL-test hos Werlabs efter en månad. Alla värden utom blodfetterna var finfina. Att blodfetterna var åt pipsvängen är inte så konstigt: jag har gjort en kostomläggning och tappat en del i vikt. Samma sak hände när jag gick över till LCHF för snart tio år sen, för att sedan normaliseras (med LCHF-mått mätt 😉 ).

Om drygt fem månader ska jag in på efterkontroll och göra ett nytt cellprov, så det dröjer innan jag kan säga att den här kosten gjort någon nytta. Ofta läker viruset ut efter operation, så kanske skulle jag kunna bli av med eländet utan att äta carnivore. Men som sagt: NÅGOT vill jag ju göra för att förbättra oddsen! Så jag fortsätter äta övervägande carnivore fram tills dess.

TANKAR

Jag kommer inte att äta carnivore resten av livet, jag tror att det är sunt att äta mer cykliskt, dvs att variera kosten i perioder. Tänker man på våra förfäder så åt de troligen inte enbart animaliskt året runt. Fanns det blåbär så åt de troligen blåbär, liksom! Jag har ju redan tidigare ätit helt grönsaksfritt, dock i kortare perioder och utan att tänka att ”nu äter jag carnivore”. Mer för att jag genom åren utvecklat min intuition för vad kroppen vill ha. Det har kanske varit fyra dagar med enbart kött, därefter en vecka med massor av grönsaker. Men nu har jag ju ett mål med detta och har (lite till min förvåning, faktiskt) upptäckt att det funkar att göra detta i längre perioder.

Dock är jag inte helt ”renlärig”. Jag äter ut en del, och då kan jag äta lite sparris eller blomkålsmos t ex.

Det saknas forskning på cancer och kost. Läkemedelsföretagen satsar självklart på att hitta medel som botar cancer. Men vad kan vi göra för att FÖRHINDRA att vi får cancer och hur stor roll spelar då kosten? Inget läkemedelsföretag tjänar pengar på att forska om det. Om du tycker att det är viktigt att öka forskningen kring kosten tycker jag att du ska skänka ett bidrag till Kostfonden som finansierar oberoende kostforskning!

Miljön… Jag är förvånad över att världens veganer inte förklarat krig mot den ökande skaran av carnivorer. Det kommer nog. Dock tror jag att carnivore kan vara ett av de mest miljövänliga sätten att äta på. Inhemskt protein, ekologiskt/gräsbetat när så är möjligt, matsvinn som består nästan uteslutande av ben, man nyttjar mer av varje slaktat djur (inälvsmat), inga grönsaker från andra sidan jordklotet eller grönsaker som odlats i uppvärmda växthus pga ”fel” årstid mm.

Vill du lära dig mer om carnivore finns det massor av grupper på Facebook du kan gå med i. Eller så kommer du till Mallis i November! Vanessa Spina (Ketogenic girl) kommer nämligen att föreläsa om carnivore på LCU18,  jag ser verkligen fram emot att höra hennes kloka tankar och ta del av hennes kunskap samt diskutera ämnet med henne!

Jagad av cancertrollet

Förra hösten fick jag en kallelse till cellprov. Jag var mitt uppe i planeringen av The Low Carb Universe’s första event och tänkte att ”det där fixar jag efteråt”. Och efteråt kom julen och vinterresa, sen fullt upp med skolstart och sportlov och sen KetoLadies i mars i år. Några veckor efter att jag kom hem efter det eventet trillade en ny kallelse ner. Denna gång med information om att jag hade HPV-virus vid senaste kollen 2014. Magkänslan slog ner som en blixt, det kändes inte bra.

Det fick fart på mig, och den 18 april gick jag på kontroll. Barnmorskan berättade då att jag hade en polyp på livmoderhalsen som måste kollas upp. Det kunde dock inte hon göra, utan det fick jag ordna privat. Tur som en tok, så fick jag en tid dagen efter på en privatklinik. Den togs bort och skickades iväg för analys. Jag skulle räkna med att vänta fyra veckor på båda provsvaren.

Efter fyra veckor hade jag inte fått något besked. Här följer en serie händelser som förvånade, gladde och bekymrade mig. T ex hade svaret om polypen ”kommit bort”. Det fick jag i mitten av juni – som tur var fanns inget avvikande i den. Och när jag efterlyste svar på cellprovet fick jag via telefon veta att det var klart men inte vad det visade. Samt ”man graderar ju cellförändringarna, och du ska faktiskt få komma till en läkare som är specialiserad på detta”.  Då bröt jag ihop.

Efter ännu en tid i ovisshet fick jag en kallelse till kolposkopi, en undersökning där läkaren med ett specialmikroskop kan se cellförändringens omfång. Redan vid undersökningen den 25 juni sa läkaren att jag skulle genomgå en konisering, alltså att en bit av livmodertappen tas bort. Detta skulle ske inom sex veckor, vilket innebar att jag skulle opereras i början av augusti.

Vänta och åter vänta. Via 1177 kunde jag ha koll på vad som hände. Eller rättare sagt INTE hände. Jag åkte till Mallorca på semester. När läkarens anteckning dök upp i journalen fick jag kalla fötter. Hon hade skrivit att operationen pga kolposkopibilden skulle tidigareläggas och ske inom tre veckor. Alltså mitten av juli. Någon operation var dock inte inbokad.

Då fick jag lite panik. Jag kontaktade vårdplaneringen i Sverige och sa att jag var beredd att avbryta semestern för att kunna opereras inom sagda tre veckorna. Svaret? ”Asch, det finns ju ändå inga operationstider förrän i mitten av augusti”. Det slutade med att jag fick dem att sätta upp mig på en återbudslista.

Till slut dök det upp en operationstid i min journal. 9 augusti – dagen efter att jag skulle komma hem från ett Londonbesök och det sent på kvällen. Jag avbokade den resan då jag var livrädd för att det skulle bli förseningar och att jag skulle missa operationen. Jag beslutade mig även för att avbryta Mallorca-semestern, detta av två anledningar: jag hoppades fortfarande på en chans att få en återbudstid samt att jag inte njöt särskilt mycket av min ledighet. Jag ville bara hem.

Väl hemma tog jag beslutet att börja äta carnivore. Jag ville känna att jag gjorde NÅGOT för att öka mina odds. Jag kollade ketoner och blodsocker varje morgon: genom att hålla blodsockret på en låg och stabil nivå skulle mina insulinpåslag minimeras med syfte att svälta ut HPV-viruset samt cellförändringarna.

Det dök upp nya anteckningar i min journal. Jag hade HSIL (grava cellförändringar) som läkaren inte kunde se omfattningen av eftersom området fortsatte upp i livmoderhalsen. Diagnos: N879 Dysplasi i cervix uteri, ospecificerad. Jag blev inte direkt klokare av det.

Slutligen blev det äntligen dags för operation. Jag sövdes och vaknade upp och mådde toppen. Läkaren kom och berättade att cellförändringen inte var särskilt stor. Jag började känna hopp om att det här skulle lösa sig. Provsvar skulle jag få inom 6-8 veckor.

Vänta IGEN. In i journalen regelbundet. Inget nytt under solen förrän den 27 augusti då kirurgen lagt in en anteckning om hur operationen gått. Samt ”Kommer att få svar med ett brev efter att PAD­diagnos föreligger. Kvalitetsregister: Ej aktuell.”  Två dagar senare dök följande upp i journalen:

”Vidimerar ett PAD­svar utlåtande T9393/2018. Ett PAD­svar från konisering och cervixabrasio den 9 augusti 2018.
Diagnos:
1. Cervixkon HSIL, radikalt borttaget.
2. Endocervikal fragments och mucus.
3. Endocervical andt corpus type fragments.”

Jag fattade precis noll av denna ”diagnos” och kontaktade kliniken för att fråga om detta verkligen var en diagnos. Svaret jag fick: ”Du kommer att få svar per brev av oss inom några dagar.”

När jag lite senare samma dag går in i journalen möts jag av följande:
”Anmäld till cancerregistret” följt av två koder som jag inte vet innebörden av.

Ridå.

Hur i hela fridens namn kunde de skriva något sådant innan jag fått besked om utfallet av operationen?! Återigen dags för ett litet bryt och jag bestämde mig för att kontakta dem igen om jag inte fick något brevsvar dagen efter.

Och igår kom det: Alla förändringar är helt borttagna och det fanns inget avvikande i övriga prover. Uppföljning med nytt cellprov om sex månader. Den lättnaden!

Men många frågor är obesvarade. Vilket sorts HPV har jag? Är det en resistent variant som inte läker ut eller något annat? Varför anmäldes jag till Cancerregistret? Jag har lärt mig att inte bara de med utvecklad cancer anmäls dit, de värsta cellförändringarna hamnar visst där också. Men jag vill veta VARFÖR. Jag vill ha så mycket mer information om det här överlag.

Det här ”äventyret” har gett mig en inblick i svensk sjukvård som jag helst hade sluppit. Väntetid, otydliga besked, otillräcklig information. Sedan april har jag googlat MASSOR. Fakta är lugnande. En del ska inte googla, helt klart. Många kvinnor mår förbaskat dåligt och får panik enbart av att de är kallade till kolposkopi eller konisering. Detta trots att de allra flesta faktiskt blir av med alla elaka cellförändringar efter operationen. Cellproven är fantastiska och har gjort att många undviker att utveckla cancer, det är inte tu tal om det. Men med tanke på hur dåligt många av oss mår genom den här processen har sjukvården misslyckats radikalt i sin kommunikation.

Jag måste verkligen tillägga att den personal jag mött vid undersökning och operation varit helt suveräna. Sjuksköterskan som tog hand om mig innan och efter operationen gjorde den dagen till en riktigt rolig dag – hur sjukt det än låter!

Via 1177 har vi numer tillgång till våra journaler (om kliniken är ansluten). Vi kan läsa allt som skrivs om oss och våra olika tillstånd. Det ställer oerhört höga krav på innehållet. Att som i mitt fall lägga in ”Anmäld till cancerregistret” utan ytterligare kommentarer är fan inte ok! Här måste sjukvården ta sig själva i hampan och tänka sig hur mottagaren av informationen kan tänkas tolka den.

Själv har jag googlat järnet, som sagt. En del ska undvika det. Jag är vetgirig och nyfiken och har hela tiden hållit mig till officiella källor när jag sökt förklaringar, jag är källkritisk. Men jag kan lova att det dyker upp massor av ”information” som bara ställer till det.

Jag hoppas att du som får en kallelse till cellprov verkligen går dit. Det är ett snabbt och smärtfritt sätt att hålla koll och att upptäcka dumheter i tid. Och skäms inte om du får veta att du har HPV! HPV-virusen överförs sexuellt och mellan 70 och 80 % av alla som någonsin haft sex har burit eller bär på någon variant. Som en förkylning, typ. Viruset kan ligga på lur och vakna till liv efter trettio år. Skitvirus, alltså.

Jag vill tacka alla som orkat lyssna på mig och peppat mig sedan april! Jag har nog ändå varit ganska balanserad och cool, men så klart har jag haft mina dåliga dagar. Ett alldeles särskilt tack ska min kollega Hanna Boëthius ha, i perioder har jag inte varit till någon större nytta. Nu ska jag dock kavla upp ärmarna och ge järnet inför LCU18!

Nu förstår ni nog varför det varit så tyst här. Jag har haft svårt att bara nonchalera allt det här och skriva om annat. Nu kan jag slappna av. Åtminstone ett tag. För något har jag i mig som kräver uppföljning. Men just nu njuter jag av tillvaron.

I går firade vi här hemma: hummer, finchampagne och lyxglass! Inte direkt carnivore. Men det struntar jag fullkomligt i 😉

 

 

 

 

Paus, carnivore och kolesterol

HEJ! Jag lever 😉 men har en hel del omkring mig som gjort att jag nedprioriterat min sida. Jag kommer troligen att berätta mer längre fram. För att ni inte ska behöva spekulera kan jag tala om att jag fortfarande är lyckligt gift, jobbar på med våra event och mår bra 😀 En del av er har nog förresten upptäckt att jag tagit bort Nutriavans från Facebook. Det blev liksom för spretigt till slut att hålla på med både detta och The Low Carb Universe.

Nåväl. Det ena har lett till det andra och i slutet av juli började jag äta carnivore. Mycket pga ren och skär nyfikenhet! Jag fick inga som helst omställningsbesvär, troligen pga att jag till stor del kört strikt LCHF under snart tio år.

Mitt proteinintag är mycket mer varierat nu. Mer fisk (vildfångad!), mer lever, mer ägg t ex. Jag tillsätter ytterst sällan mer fett, utan blir mätt och nöjd på enbart proteinet och det fett som är i det.

Vad har då detta lett till? På fyra veckor har jag tappat drygt fem kilo. Viktnedgång var INTE mitt syfte med carnivore. Lite intressant är ju att kvinnor i min ålder inte ska kunna gå ner i vikt 😉 Låt oss skrota den tanken en gång för alla! En del HAR problem, inte tu tal om det. Men inte alla, vilket i alla fall jag får intryck av när det skrivs och talas om kvinnor i klimakteriet.

Jag har massor av energi, jag är glad och kreativ och min hjärna känns liksom mer ”klar”. En utmattningsdepression kan ge små skador i hjärnan, och det verkar som om de sista resterna av min genomklappning är på väg att försvinna nu.

Celluliterna har minskat! Har på lår och rumpa, och det syns en tydlig skillnad. Jag har iofs torrborstat mig i en månad, det kan ju vara en bidragande orsak. Kombinationen carnivore och torrborstning är kanske svaret?

Jag gjorde ett XL-test på Werlabs i måndags för att se hur detta påverkar min kropp. Alla värden för vitaminer, mineraler, lever och njure var finfina. Mina lipider var dock uppåt väggarna! Som tur är har jag ju lite hum om det här med kolesterol, så jag är inte ett dugg orolig. Samma sak hände faktiskt när jag gick över på lchf: värdena sköt genom taket för att sedan sjunka till bra nivåer.

Vill ni veta mer om mitt carnivoreexperiment föreslår jag att ni lyssnar på min och Hanna Boëthius podcast. Där går vi igenom detta lite mer noggrant.

Vi får se när jag dyker upp här igen! Ha det gott så länge 🙂

Episode 30 – Bitte Goes Carnivore

 

Krabbgång, nikotin och äggfasta

Det var ett tag sen sist nu. Men ni som hängt med ett tag vet hur jag fungerar: jag kan inte klämma ur mig några inlägg om jag inte är någorlunda inspirerad. Och det är jag nu!

Senaste inlägget handlade om att jag var så sugen på att komma igång med träningen. Jag var inställd på att köra calisthenics, men blev tipsad av en läsare om en Adriene och hennes 30 days of yoga. Hon är toppen! Glimten i ögat och fötterna på jorden. Nya pass varje dag, olika längd, olika intensitet.

Idag gör jag pass nummer 29! Under de fyra veckor jag tränat har jag förbättrat min balans, ökat min core-styrka, blivit mycket smidigare/vigare och väckt liv i mina armmuskler.

Calisthenics blev det lite si och så med. Jag har kört det mer sporadiskt. För det mesta har jag istället kompletterat yogan med ännu ett pass utifrån hur Adrienes pass varit. Har det t ex varit mest smidighet har jag kört ett extrapass som fokuserar på styrka. Det är bara att leta på Youtube, finns massor att välja mellan!

Nu är det bara ett par dagar kvar av yogamånaden och jag letar efter ett liknande upplägg att följa. Och jag har tur som en tok! I går kom nämligen Darryl Edwards nya bok ut: Animal Moves.  I boken ingår ett fyra veckor långt träningsupplägg. Klart jag kör det! Gjorde första passet igår, det fokuserade på hållningen. I dag ska jag ge mig ut i trädgården och köra bl a crab walk och flea jumps.

Darryl föreläste på LCU17 och han kommer även till LCU18. Han är mycket inspirerande! Vore ju riktigt kul om jag bemästrade hans träningsupplägg riktigt bra när jag träffar honom i november 🙂

Sen är jag numer helt nikotinfri! Jag började röka i tonåren, och med avbrott för graviditeter och amning rökte jag fram till oktober 2006. Då fick jag nog. Jag började snusa. Det kändes liksom hundra gånger bättre än att röka… I perioder har jag istället tuggat nikotintuggummi. I februari blev jag så himla trött på att vara beroende och bestämde mig för att sluta med allt. Körde med plåster i två veckor för säkerhets skull och jag är nu helt nikotinfri sedan en dryg vecka. Jag är helt fascinerad över hur lätt det gått och njuter faktiskt varje dag över att slippa känna sug och behov.

Men självklart förde det med sig att vikten rusade iväg. Jag åt inte mer än tidigare och har ju tränat varje dag. Har inte hjälpt ett dugg. Så häromdagen körde jag igång mitt livs första äggfasta, idag är det fjärde dagen. Och äntligen minskar jag både på vågen och i omfång! Jag äter runt tio ägg per dag i olika former, lägger till ca 1 msk fett (smör/majonnäs) till varje ägg. Fem dagar ägg, fem dagar strikt LCHF (som jag äter vanligtvis) och fem dagar ägg är upplägget jag kör.

Jag är ganska anti sån här ”kurer” i vanliga fall, men var helt enkelt tvungen att göra något drastiskt. Jag har ju tidigare testat 5:2 då man räknar kalorier och blev helt nojig och bara tänkte på mat, så det upplägget gick ju bort. Upp till 12 ägg kan man äta varje dag, och jag lovar att man inte behöver gå hungrig 🙂

 

Dokumentären ”The Magic Pill”

What if most of our modern diseases are really just symptoms of the same problem? The Magic Pill follows doctors, patients, scientists, chefs, farmers and journalists from around the globe who are combating illness through a paradigm shift in eating. And this simple change – embracing fat as our main fuel – is showing profound promise in improving the health of people, animals and the planet.

Jag har precis sett en av de bästa dokumentärer jag sett på länge – The Magic Pill. Ibland kan den här kampen för att förändra kostrekommendationerna för att förbättra folkhälsan kännas ganska tröstlös. Men den här filmen gav mig HOPP! Och inte så lite tårar i ögonen… Den lilla autistiska flickan som efter en tid på ketogen kost yttrade sina första ord och äntligen kunde sitta still. Kvinnan med bröstcancer som gick över till ketogen kost och tumören krympte. Pati som la 1000 dollar i månaden på insulin och nu inte behöver något insulin alls.

Självklart går det att hitta saker att kritisera – ketogen kost hjälper nog inte mot all sorts cancer, t ex. Men glädjen hos dessa riktiga människor och de fantastiska hälsovinster de fick när de bytte kost. INGEN kan ta det ifrån dem. Och det är där mitt fokus är och alltid har funnits: hos de riktiga människorna, de sk anekdoterna vars historier inte har någon som helst vetenskaplig betydelse.

Och det är därför jag jobbar för Kostfonden med att samla pengar till oberoende kostforskning!

Man får även se glimtar ur rättegången mot professor Noakes. Marika Sboros, journalisten som rapporterade från rättegången, är också med. I filmen får man se när domaren levererar den friande domen till Noakes. Då brast det nästa för mig.

Dokumentären kan du hyra eller köpa på Vimeo. 

 

Vill du lära dig mer om ketogen kost? Vi har två event på Mallorca i år med många namnkunniga föreläsare: KetoLadies i mars och LCU18 i november.

Idag nyttigt, i morgon livsfarligt

När jag växte upp fanns det inte en massa olika kostmodeller. Man åt helt enkelt mat. Nu finns en uppsjö av olika sätt att äta som alla hävdar att de är det mest hälsosamma. Lägg till det även alla tidningar som ena veckan utpekar något som supernyttigt och veckan efter blir det en kovändning och det är något annat man ska äta för att vara hälsosam. Vilket gör att även den mest hårdhudade drabbas av akut hälsoångest.

Inte konstigt att folk blir less. Folk som bara vill äta lite nyttigare utan att behöva läsa igenom den senaste forskningen innan de går till Ica för att fylla upp kylskåpet.

Jag har fnulat ihop en lista med tips och råd om hur du kan göra för att äta lite nyttigare utan forskarutbildning. Observera att den inte riktar sig till de som äter någon form av lågkolhydratkost.  Den riktar sig alltså till  ”normalisar”.

  • Undvik färdigmat av den enkla anledningen att en färdigrätt ofta innehåller mer saker än om du skulle göra samma rätt hemma. Ett bra exempel är köttbullar: hemma gör du dem av färs, kryddor och ev nåt som håller dem samman (det går jättebra att skippa ”nåt”, förresten). Jämför med innehållsförteckningen på köpeköttbullar… Och hemlagat är ju godare!
  • Dra ner på läsk, godis och snacks för de innehåller inget som gagnar kroppen. Ät en liten skål chips på fredagkvällen istället för en hel påse, njut av tio riktigt goda godisbitar på lördagen istället för en hel påse med halvgoda. Läsk vid mycket speciella tillfällen. Det krävs ingen raketforskning för att inse att för mycket socker inte är nyttigt. Tänk om dagens unga fick chansen att känna samma förväntan och lycka när en 33 cl läsk delades med syskonen! Vilket hände vid jul, nyår, påsk och ev någon mer gång per år.
  • Minska på mängden pasta. Ät det en gång i veckan i stället för tre. Eller dra i alla fall ner på mängden när du äter det. Varför? Jag säger bara ”spaghetti med köttfärssås”. Det borde väl ändå heta ”köttfärssås med spaghetti”? Gör du köttfärssåsen själv kan du ha i massor av olika grönsaker som innehåller mycket mer bra-att-ha-saker än pasta som består av mjöl och vatten. Samma som lim 😛
  • Kakor och bullar är det nog ingen som tror ingår dagligen i en någotsånär hälsosam kost. Ät någon gång ibland och baka själv (av samma anledning som man gör egna köttbullar istället för att köpa färdiga).
  • Använd fullfeta mejeriprodukter eftersom man i de lättare alternativen t ex har ersatt smakbäraren fett med annat bös (t ex socker). Riktigt smör och grädde smakar mer och bättre, det behövs inga jättemängder för att höja smaken på den rätt man lagar.

Själv tror jag att en majoritet skulle må bättre av att äta någon form av lågkolhydratkost. Dvs skippa allt socker, bröd, pasta od. Men alla är inte intresserade av att gå så – vad som uppfattas av många – långt som att ta bort saker ur kosten som ses som självklara. Bättre att göra lite än inget alls.

—-

Snart dags för KetoLadies – det första ketoeventet som fokuserar på kvinnohälsa. Häng med till Mallorca i mars!

 

Träningsminnen

Det här dök upp på FB i morse.  Under ca 1 1/2 år tränade jag tung styrka runt fyra, fem dagar i veckan. Jag har aldrig tidigare (eller senare, förresten…) varit en regelbunden fysisk aktivitet så trogen.

Sen fick jag tennisarmbåge. Jag försökte komma igång med träningen flera gånger efter det. Jag lyckades inte kom in i samma flow, tyckte inte att träningen var rolig. Och ångesten växte för varje misslyckad nystart 😛

Efter typ fyra omstarter la jag ner styrketräningsambitionerna. Det slog mig helt enkelt att det inte finns någon som helst anledning att tvinga sig till något. Det behöver inte vara jättekul att träna, men det hjälper ju i alla fall att vara sugen på det, att längta efter nästa pass.

Så jag bestämde mig helt sonika för att lägga ner och skippa allt dåligt samvete. Jag insåg nämligen något: under i stort sett hela livet har jag sysslat med massor av olika sporter under kortare perioder – allt från en månad till ett halvår. Badminton, jazzbalett, pingis, basket, konståkning (jag var sju år…) mm i olika föreningar. Som vuxen mer på egen hand: under flera somrar körde jag med en lär-dig-löpa-app (men nådde aldrig målet 5km), jag körde rejäla power walks under flera år, i perioder med masai-skor (minns ni dem!?) eller stavar. I våras hittade jag ett suveränt yogapass på Youtube som jag följde slaviskt varenda dag i en månad. I höstas var jag inne på långpromenader – jag hade börjat lyssna på gamla sommarpratprogram, och det passade utmärkt att kombinera dem med lite utevistelse.

I november köpte jag faktiskt nya gångstavar – med pump! Så nu är det väl det som kommer att gälla ett tag. Dock väntar jag tills våren börjar ge sig till känna lite mer,  tröskeln jag ska komma över för att ta mig ut är högre än muren som Trump vill bygga.

Drömmen vore ju att jag hittade något och höll mig till det och därmed fick regelbunden och bra fysisk aktivitet. Men jag är helt klart inte funtad på det viset. Jag har accepterat att jag är periodare. Och tydligen funkar det för mig eftersom jag håller en stabil nivå på ork, styrka och energi.

 

Vill du lära dig mer om keto och kvinnohälsa? Kom till KetoLadies!

Är du en spetspatient?

Jag vaknade till ordentligt i morse när jag tittade på Nyhetsmorgon! Två gäster berättade om ”spetspatienter” – patienter som är experter på sina egna sjukdomar och kan mer än läkaren. Jag kom genast att tänka på Smarta diabetiker. Medlemmarna där är sannerligen spetspatienter!

Sara Riggare, doktorand på Karolinska institutet, ligger bakom begreppet. Definitionen: patient som har god kunskap om sin sjukdom och som därför själv får ta vissa beslut om behandlingen Hon har Parkinsons sjukdom och vet mer om sin egen sjukdom och hälsa än det är möjligt för en specialistläkare att veta. Hon är en så kallad spetspatient.

Här är några röster från sjukvården ang vad en spetspatient är:

http://dagenspatient.ringla.nu/nyheter/vad-ar-en-spetspatient-for-dig-1

Jag måste ta reda på lite mer, det här är superintressant! Kan vi (äntligen) ha kommit till en punkt där patienters kunskap inte viftas bort? Givetvis tänker jag på alla kostbehandlande diabetiker som avfärdas/ignoreras av sjukvården. Kanske vänder det nu?

 

Vill du lära dig mer om LCHF och kvinnohälsa?

 

Nio år på LCHF

Nu i januari har jag ätit LCHF i nio år! Den här kostmodellen blev snabbt något mycket naturligt och lätt för mig, och jag har inga planer på att sluta. Någonsin. Men vad har hänt under de här nio åren? Både vad gäller mig själv och omgivningens inställning och attityd. Och är jag lika superstrikt nu som i början?

Kolla på videon (på engelska) här nedan där jag svarar på dessa och andra frågor och delar med mig av några tips och råd!