Att vara ense om att vara oense

I helgen skrev jag om en krönika jag läst och reagerat mycket starkt på. Mitt inlägg fick ett rejält genomslag, jag blev lite tagen på sängen av det, faktiskt. I mitt inlägg kritiserade jag skribenten som i mitt tycke uttryckt sig mindre trevligt och fördomsfullt om LCHF:are.

Hon kontaktade mig igår, vi fick igång en sansad diskussion som jag hoppas kommer att fortsätta. Ett par frågetecken rätades ut. Till exempel får jag intrycket av att det är avsaknaden av en officiell definition av LCHF ställer till med problem:

  • Det gör det svårt att uppfylla Socialstyrelsens riktlinjer som säger att de patienter som väljer att äta någon variant av lågkolhydratkost ska få stöd och information från sjukvården
  • Detta kan leda till att råden som ges om LCHF helt enkelt blir felaktiga

För mig och många andra står det helt klart vad LCHF är: en kost med lite kolhydrater, normalt proteintag och en högre fettandel. Vi utesluter spannmål, socker, frukt, lättprodukter. Kolhydraterna kommer huvudsakligen från ovanjordsgrönsaker, proteinet från t ex ägg, fågel, fisk. Fettet – animaliskt, kokosolja, oliv- och rapsolja. Hur fördelningen mellan dessa tre ser ut är individuellt.

Hur löser vi det här, då? Jag vet inte. Däremot sätter jag stort hopp till Kostfondens satsning på den kliniska studie vars mål är att få svar på vilken kost som är bäst vid diabetes typ 1. Kanske kan man med detta arbete få en definition av LCHF som kan användas inom sjukvården?

Via mitt engagemang i Smarta Diabetiker har jag fått ta del av många historier om dietister. Några får i ärlighetens namn stöd för sitt kostval från sina dietister. Flertalet handlar annars om ett motstånd mot kostvalet trots mätbara hälsoförbättringar. En del avstår från möjligheten att träffa en dietist. Jag förstår att folk är arga, frustrerade och ledsna. Vad gäller ”vår” sida, får vi också vår släng av sleven. Jag har flera gånger fått höra att jag är oseriös, en kvacksalvare samt livsfarlig, att jag på grund av att jag har en utbildning som i mångas ögon inte är vatten värd saknar rätten att uttala mig. Det ger extremt låsta positioner – från båda håll.

Under mina åtta år som aktiv LCHF:are har jag aldrig tidigare fått chansen att få diskutera LCHF/lågkolhydratkost med en dietist. Förrän nu. Jag tänker ta till vara på den möjligheten. Det känns i dagsläget ganska osannolikt att det slutar med att vi är ense om vad som är bra mat för diabetiker. Min kritik mot hennes text kvarstår. Däremot uppskattar jag verkligen att hon kontaktade mig. Förhoppningsvis leder det till att vi får en större förståelse för varandras ståndpunkter. Vilket i längden gagnar oss alla: både dietister och kostrådgivare, men framför allt diabetikerna.

 

 

 

 

Jul- och nyårstankar

Snart är det jul och en vecka senare ska jag vänja mig vid att skriva 2017. Tar ett tag innan det sitter! 2016 har varit ett berg- och dalbaneår. Mycket roligt, några mindre roliga erfarenheter.

Jag har rest: 50-årsfirande i New York – helt suveränt! Low carb-kryssningen i Karibien, lika fantastisk som förra året. Nästa år hoppar jag över den. Alaska ligger lite för långt bort. Och kallt! Tre veckors sommarsemester på Mallis, underbart härligt!

Vad gäller jobbet: jag la ner webshopen, det var tråkigt. Men jag var tvungen att ta ett beslut: antingen lägga ner eller hyra lagerlokal. Efter mitt butiksexperiment vågade jag inte ta det steget, alldeles för riskabelt rent ekonomiskt.

Och självklart var det rätt beslut! För plötsligt satt jag där tillsammans med Hanna Boethius och hade hyrt ett hotell en vecka på Mallis i november nästa år 😀 Jösses, här snackar vi utmaning! Även om det finns dagar när jag undrar vad sjutton vi gjort, så känns det i grunden så rätt. Och fatta känslan när vi fick ja efter ja från alla fantastiska föreläsare!

Hanna är för övrigt en suverän partner in crime! Vi kompletterar varandra på ett suveränt sätt, och att hon bor i Schweiz är inget problem alls. Vi skypar och chattar och klarar av allt den vägen. Det känns helt enkelt mycket bra att dela det här äventyret med henne 🙂

Smarta Diabetiker frodas som aldrig förr. Vi har fått tusentals nya medlemmar! Inslaget på TV4 var en stor bidragande faktor 😀 Det är så givande att jobba med Smarta, men jag känner att jag är riktigt trött nu. Inte på Smarta, men ideellt arbete bygger på engagemang, och jag har en förmåga att gå all in. Så det sliter, så klart. Men över jul och nyår ska jag försöka hålla mig undan.

Hälsomässigt har det varit så där. Jag har inte varit sjuk direkt, men förklimakteriet slog ju ner som en bomb med svullen mage framför allt. Men så började jag smörja med biodentiskt progesteron, så nu märker jag inte ett dugg! Ögonen är ett kapitel för sig. Det är nu fastslaget att mina torra ögon har sin grund i det hormonella (progesteron, omega 3 samt 7 är superbra för torra ögon, hoppas att det ger effekt) och det drabbar en del kvinnor när de åldras. Tyvärr har det lett till att jag nu dras med blefarit, en inflammation som beror på att små, små partiklar som fastnar i ögonfransarna irriterar ögat. Pga att jag har för lite tårvätska, så har jag även för lite av det protein som skyddar ögat mot just inflammation. Vi har lämnat bort en av våra två hundar, jag reagerade starkt på henne. Framtiden för vår andra hund är också osäker. Hon är just nu på hundis för att förbättra oddsen för att inflammationen ska gå tillbaka.

Nästa år dominerar LCU. Jag ska även med på LCHF-kryssningen – kom fram och hälsa om du åker med! Det blir nog en Mallisresa med Hanna på vårkanten för att fixa och dona inför eventet i november. I övrigt håller jag det mesta öppet. Har insett att det rör sig så mycket kring mig att det inte är idé att planera på alltför detaljerad nivå. Jag tar allt som det kommer, helt enkelt!

Jag hoppas att ni får en fantastisk jul och om ni trillar dit på julknäcken eller pepparkakorna: var inte för elaka mot er själva. Ta nya tag istället! Jag önskar även att 2017 går i hälsans tecken för er alla!

Nu tar jag SEMESTER! 😀

Bryt gamla tankemönster

Hade ett intressant samtal med en gammal vän häromdagen. Vi har känt varandra i över tjugo år. Jag har fyllt femtio, hon närmar sig fyrtio, vi har gått igenom en hel del, både tillsammans och på varsitt håll. Vi kom bl a in på det här med hur man uppfattar sig själv när man blir äldre. Att man ofta blir mer nöjd med sig själv, helt enkelt tycker att man ser helt ok ut.

När man diskuterar just detta kommer ofta kommentaren ”Det är för att man blivit så gammal att man accepterar sina fel och brister.” Jag kommer att explodera nästa gång jag hör det! Vi kom överens om att det inte är det det handlar om: det handlar om att man ÄNTLIGEN insett att man inte haft eller har några fel!

Låt säga att ditt ena öra står ut mer än det andra. Betyder det att det örat är FEL? Självklart inte! Har du pyttesmå händer? Det är inte heller fel. Samma sak med dubbelhakor, gäddhäng, jättesmala ben, hängröv mm mm. DET.ÄR.INGA.FEL! De fyller den funktion som de är avsedda att göra. Saknar du kanske ett ben, är det fortfarande inget FEL.

Det är så du är, helt enkelt. Och du är tamejtusan inte ”fel”.

En annan sak när jag ändå är i gasen, kanske har jag tagit upp det tidigare, men det tål att upprepas. Varje bild som delas på kvinnor som ”avviker från normen” (grrrr….) och som visar upp sig i bikini med rynkiga magar eller har storlek 56 eller vad tusan som helst och folk verkar falla i trance över dessa bilder och hylla dem och påpeka att de är så modiga sååå. Jag bryter ihop på det där snart. Hur man än vänder och vrider på det och argumentet ”det är bra för ungdomar att se hur olika kroppar kan vara” så blir kvinnokroppen ett objekt som ska bedömas. Min dröm att att kvinnor slänger upp massor av bilder på sig själva i bikini eller kortkort kjol eller nakna eller vad de vill och att det inte skrivs EN ENDA kommentar om hur modig hon är för att hon visar upp en kropp som (tydligen, eftersom hon är så modig) har både fel och brister.

Så nästa gång du pratar med någon och säger att du är så nöjd med dig själv och hur du ser ut och denne någon säger: ”Det är för att du accepterat dina fel.” – be dem dra åt skogen.

 

Jaha. Dags för nästa fas i livet, då…

Femtio år fyllda får jag ju kallt räkna med att det händer grejer med kroppen. Precis som i tonåren. Fast åt andra hållet. Jag börjar alltså få föraningar om klimakteriet. Jag har haft en himla tur under mitt fertila liv –  har i stort sett aldrig haft mensvärk, ingen pms. Inget jag märkt av, i alla fall. Det som jag känt av har varit ägglossningen. Och inte ens det alla gånger.

Förra våren kom första ledtråden – det kom ingen mens. Jag fick panik och gjorde ett graviditetstest 😀 Men icke då. Puh! Den hoppade helt enkelt över en månad. Sedan i höstas har mensen varit annorlunda. Mycket mer/mycket mindre, färre/fler dagar. Och så hoppade den över förra gången igen. I samband med detta la jag på mig tre kilo vätska som sitter som berget sedan dess.

Jag började googla på pre-klimakteriet och fick många aha-upplevelser: naglar som skivade sig och gick av, just detta med att lägga på sig vätska, trötthet, lite orolig i själen, ganska loj – jag kommer liksom inte igång ordentligt och skjuter upp saker, ömma bröst, torr hud (bara på armbågarna?) och säkerligen något annat. Att känna sig ledsen, deprimerad eller argsint är andra symptom, men dessa har jag sluppit. Jag har inga vallningar såsom jag föreställer mig att de ska vara, men jag är varm. Helt klart.

Mitt nya favvogoogleämne har fått mig att inse att det skrivs hur lite som helst om klimakteriet och dess olika faser. Jag minns i tonåren när det kom information från OB om mens med prover på bindor och tamponger. Och man pratade så mycket om detta med sina vänner. Jag har nog aldrig pratat övergångsålder med mina kompisar! Förutom på sistone då jag terroriserat ett par kostrådgivarvänner 😀 (Tack för ert tålamod, tjejer!). Tamejsjutton bör det skickas ut information till oss medelålders kvinnor också!

Min kosthållning gör ju att jag är ganska säker på att jag redan gör vad jag kan för att få en så bekväm ”övergång” som möjligt. På det området finns det inte så mycket annat att göra. Men vad kan jag mer göra?

Mina besvär är så små att jag i detta läge inte bryr mig om att söka läkare för det, utan jag ska istället försöka mota Olle i grind på egen hand till att börja med. Jag har ju börjat träna regelbundet, det är absolut ingen nackdel. Sköta kosten, undvika stress, få tillräckligt med sömn. Har läst en del om bioidentiskt progesteron, och misstänker att jag har brist på det, då mina symptom finns på alla listor med tecken på progesteronbrist. Därför har jag slagit till på en tub ProgesterAll och börjat smörja mig.

När det gäller salvan är det en djungel av uppfattningar om hur den ska användas – allt beroende på hur lång cykel man har, beroende på vilken fas man är i mm ska man smörja från och med siellerså-dagen i cykeln och göra uppehåll och ha sig. Med tanke på att min mens börjat hacka och uppföra sig ganska oberäkneligt är det rent omöjligt för mig att räkna ut detta. Efter lite sökande hittade jag en mycket informativ sajt där rådet var att helt enkelt börja smörja sig och fortsätta göra det utan uppehåll.

Jag gjorde faktiskt ett FSH (gulkroppshormon)/östradiol-test hos Werlabs för att få besked om i vilken fas jag är. Jag blev inte klokare av det. Läkarens slutsats var att allt var normalt. Vilket jag kan intyga att det INTE är. Hur adekvat mitt testresultat är hänger ju också ihop med oregelbundenheten, då provet ska tas på särskilda dagar i cykeln. Svårt att pricka rätt i nuläget.

En del reagerar på progesteron med yrsel, illamående, trötthet mm och det brukar märkas av på tredje dagen efter man börjat med krämen. Jag började i fredags och har (ännu) inte märkt någonting. Jo! En sak har jag märkt: mitt torra öga är så mycket bättre! Brist på progesteron kan faktiskt ge torra ögon. Jag har knappt använt mina ögondroppar de senaste dagarna. I den fas jag högst troligt befinner mig (förklimakteriet) kan hormonnivåerna åka berg- och dalbana, vilken kan förklara varför mitt öga ibland är hur bra som helst och ibland hur dåligt som helst och jag har inte förstått varför.

I Sverige verkar inte sjukvården vara särskilt intresserad av bioidentiskt progesteron. Om en kvinna i övergångsålder mår dåligt är det östrogen och gestagen (som är ”konstgjort”) som gäller. Trots att extra östrogen är det sista många av oss behöver! Vill man ha progesteron får man hitta det själv.

Det skrivs även om kosttillskott som ska vara bra för en sån som jag. Bl a D-vitamin, omega 3 och B-komplex som jag ju redan äter.

Intressant är att bioidentiskt progesteron i bl a Spanien är en stapelvara på apoteken och säljs utan recept. Mitt intryck är att det verkar vara nästan en självklarhet i övergångsåldern bland spanska kvinnor. Och gissa om jag ska köpa på mig när jag semestrar på Mallis i sommar!

Jag vill klargöra att jag varken har stor kunskap om eller är särskilt intresserad av hormoner. Jag rotar runt för att jag vill hitta en lösning som passar mig. Det jag testar kanske några sparkar bakut åt och menar att det jag gör är helt uppåt väggarna. Det är därför ingen rekommendation, utan bara en redovisning av vad just jag gör. Jag bio-hackar, helt enkelt.

Se istället gärna detta inlägg som ett sätt att försöka vara öppen för att vi ska kunna prata om klimakteriets olika faser, hur det påverkar oss och vad vi kan göra åt det utan att gömma oss i slutna grupper på Facebook.

Ett år sedan

För ett år sedan slog jag upp dörren till min butik i Mörby Centrum. En vild chansning, vilket jag var mycket medveten om. Men när man som jag drivs av nyfikenhet är alternativet ”nä, jag vågar inte” inget alternativ.

Det blev fem månaders berg- och dalbana. Vissa dagar var helt suveräna och jag svävade hem på små moln. Andra dagar hade jag inte en enda kund i butiken. Svävandet uteblev dessa dagar 😀

Jag insåg efter ett tag att läget var helt fel. Som nyinflyttad är det inte det lättaste att avgöra vad som är just rätt läge. Så klart trodde jag att Mörby Centrum var klockrent. Men då ska man nog ha sin butik inne i centrumet, och inte i en källare på baksidan… 😉 Jag tror dock fortfarande stenhårt på upplägget, så jag utesluter inte att jag gör något liknande i framtiden.

Det här butiksexperimentet ligger helt i linje med hur mitt liv ser ut. Min första fasta anställning var inom livsmedelshandeln. Faktiskt hade jag och min dåvarande sambo under några år en egen Ica-butik – en liten lanthandel.

Runt trettio gick jag en utbildning i ekonomi och marknadsföring på Stockholms universitet. Vid fyrtio var jag utbildad journalist. Och nu alltså kostrådgivare. Jag fascineras verkligen av de som redan i unga år vet precis vad de ska göra och sen gör det resten av livet.

Vad man än ger sig på, och hur det än slutar – lärdomen man får med sig är ovärderlig. Och tiden med butiken har även inneburit att mitt nätverk vuxit rejält. Allt jag är med om tar mig ytterligare ett steg framåt.

Var står jag nu då? Mitt engagemang i Smarta Diabetiker tar mycket av min tid. Det ger mig så mycket! Ny kunskap, nya vänner och bekantskaper. Inte minst känslan av att få vara en liten del av något som verkligen gör skillnad – det är ett fantastiskt privilegium!

Jag säljer nu ut stora delar av sortimentet i min webshop för att kunna fokusera än mer på just Smarta samt kostrådgivning.

Idéer om andra framtida projekt finns även med i beräkningen. Det finns så mycket som inte gjorts och som borde göras. Vi får se vad som händer. Livet är långt ifrån statiskt, och vem vet vad som väntar runt hörnet i morgon 🙂

Fokus på annat

Jag har förmånen att syssla med det bästa jag vet – kost och hälsa, både via mitt företag samt Smarta Diabetiker. Det sistnämnda är en slags passion, jag sugs med och in och det gör att jag blir glad, arg och ledsen över alla olika historier jag får ta del av. Vilket tär på mina krafter emellanåt.

Då behöver jag fokusera på annat. Jag har ju ett helt vanligt liv, liksom 🙂 Så är det just nu. Jag mår på intet sätt dåligt, utan gör en massa andra roliga saker. Saker som kanske blivit ogjorda för att jag mestadels prioriterar bort det till förmån för min passion!

Fast ska jag vara riktigt ärlig lägger jag trots ovanstående en hel del tid på både företag och Smarta – fast då på sånt som inte märks utåt. Jag fixar just nu med nya bilder till hemsidan, håller på att byta redovisningsbyrå och försöker få ihop registreringsanmälan för Smarta Diabetikers insamlingsstiftelse (jag hade ingen aning om hur mycket pilleduttande det är med det…). Jag har även börjat lägga grunden för några andra framtida projekt.

Sen har jag ju familj, hem och hundar, också! Våra cavalierer Disa och Mollie lägger vi extra mycket tid och energi på nu. Mollie är i tonåren, vilket innebär att hon är extra spattig och busig och rent ut sagt superdryg emellanåt 😛 Hon har blivit mer och mer skällig, och är inte så kul när vi får hundmöten på promenaderna. Det räcker ofta med att någon har den dåliga smaken att gå på gatan intill vår tomt för att hon ska gå bananas. Vi har faktiskt haft en hundtränare på hembesök som kom med mycket handfasta tips och råd! Det går mycket enkelt sagt ut på att få hundarna att inse och acceptera att det är vi människor som bestämmer. I övrigt är tjejerna helt ok 🙂 Harmoniska och avslappnade.

mollie
Mollie slappnar av i soffan. Bilden är INTE felvänd 😀

Jag har även åkt på ett rejält bakslag med mitt torra öga. Det började helt plötsligt bli värre och värre, och när jag råkade lägga min allra sista lins UTANFÖR linsburken över natten och därmed stod helt utan blev det verkligen pannkaka. Utan lins blir ögat nämligen ännu torrare och det blir svårare att fokusera. Jag besökte min optiker häromdagen för en koll, och det enda felet är verkligen ren och skär torrhet. ”Fettbrist” sa hon. Jag fick veta att tårvätskan inte enbart består av salt och vatten. Med allt fett jag trycker i mig borde det ju räcka och bli över 😀  Jag har nu fått en remiss till en specialist på torra ögon, och hoppas att det kommer att innebära stora förbättringar.

Sammanfattningsvis är jag övertygad om att det är vettigt att skifta fokus ibland. Ta t ex den som kämpar för att gå ner i vikt med LCHF och inget händer: släpp alla tankar på vågen ett tag och fokusera istället på vilka andra förändringar som skett: kanske är magen lugnare, energin har ökat, sömnen är bättre. Släpp stress och press!

Och just ja – i morgon ska jag träffa min nya pt och gå igenom träningsprogrammet han lagt upp åt mig 🙂 Jag längtar!

Nu ska jag försöka få tag på en revisor.

Länge leve anekdoten!

Videon jag la upp igår sätter fingret på något som jag funderat på i flera år: värdet av vetenskapliga bevis. När verkligheten går stick i stäv med vad forskningen säger så väljer jag verkligheten alla gånger. Det är det som är intressant: typ 2:an som efter en vecka med strikt LCHF blir medicinfri, de som blir av med sin värk genom att skippa gluten och äta naturlig mat, jag som blev av med min magkatarr efter tre dagar på LCHF. Det är bevis som räcker för mig. Vi som mår bättre trots att vi gör tvärtemot, avfärdas som anekdoter. Något jag tycker är ett förbaskat otrevligt synsätt. Särskilt som vi anekdoter börjar bli en mycket stor grupp!

Av denna anledning är jag alltså ganska ointresserad av forskning. I alla fall den som rör kost. För du kan alltid hitta studier och rapporter som stödjer just ditt kostval. Jag är givetvis helt införstådd med värdet av forskning som syftar till att t ex finna bot för olika sjukdomar. Tänk om någon kom på ett sätt att bota typ 1 diabetes!

Men allt det andra. De studier som säger att mättat fett är farligt. Jag skiter högaktningsfullt i dem. När massor av människor som äter just animaliskt fett förbättrar sin hälsa på flera sätt, så är min uppfattning att den forskningen är totalt felaktig (och högst troligt finansierad av något livsmedelsföretag…).

Pga av detta kommer jag aldrig att kunna stå på barrikaderna och försvara LCHF ur ett vetenskapligt perspektiv – jag har helt enkelt inte en hoper rapporter och studier att hänvisa till för att bevisa att LCHF fungerar. Mitt arbete ligger på en annan nivå: att handgripligen kunna ge konkreta råd och tips och peppa. Kalla det gräsrotsnivå. Det är där jag kan göra skillnad.

Vill du själv se vad LCHF kan göra för t ex diabetiker, föreslår jag att du går med i Smarta Diabetiker på Facebook. Läs och lär, och inse att bakom ordet ”anekdot” finns det riktiga människor av kött och blod som funnit en väg till hälsa. Att negligera och förminska dem och säga att det är värt noll och intet är riktigt, riktigt fult.

Tänk på fettpocenten, Helge! Eller?

Jag är nu ordentligt förbryllad efter några dagars fettprocentmätning. Får alltid ett gäng extra vattenkilon när jag flyger, och dessa kan sitta kvar ett bra tag. För varje dag som gått efter hemkomsten har jag tappat lite, lite i vikt. Samtidigt har min fettprocent ökat. Kanske inte så konstigt, eftersom att det är vätskevikt jag tappar och därmed ökar andelen fett av den anledningen.

För några år sen mätte jag fettprocenten hos mf-gruppen. Den låg då på 34-35 % (mätte på två vågar) och låg nästan på gränsen till fetma. Jag vägde då närmare 67 kg (hade flugit), min normalvikt var 65 kg. Inte särskilt fet, alltså. Precis ett år innan hade jag vid ett besök hos mf-gruppan kollat fettprocenten: den låg då på 32 % vilket förvånade mig eftersom jag tränade tung styrka fyra, fem gånger/vecka och gjort så under närmare ett år. Trodde absolut att den skulle vara lägre.

Vid det senare tillfället mätte vi även bukhöjden, vilket är ett riktigt bra sätt att kolla det viscerala fettet. Jag låg precis på 20 cm, vilket är högsta mått för ”godkänd” bukhöjd.

I dag när jag vägde mig låg fettprocenten på 35,1 %. Jag ligger fortfarande nästan två kilo över min normalvikt som pendlar kring 61 kg nu för tiden. Mitt bukhöjdsmått är 18,5 cm, helt klart en bit under övre gränsen på 20 cm. Mitt viscerala fett har alltså minskat sedan jag mätte det senast.

Jag får inte ihop det. Och jag minns att Jonas Bergqvist på mf-gruppen blev lite konfunderad över mina resultat – jag borde haft ett högre bukhöjdsmått med min fettprocent.

Hemmavågar som mäter fettprocenten är ingen exakt vetenskap, om jag säger så. Men bör i alla fall ge en hint om läget. När jag mätte hos mf-gruppen användes två olika (proffs)impedansvågar samt en kaliper, och alla gav samma resultat.

Jag har funderat på om detta har med min vätskebalans att göra. När jag mätte den hos mf-gruppen låg den på ca 45 %. Normalt är ca 60 %. Det kan variera ca femton procent åt båda hållen, detta beroende på ålder och fettmassa (muskler innehåller mer vätska än fett). När jag tränade som mest intensivt låg min fettprocent en dryg procentenhet lägre, så det stämmer väl.

En tanke slog mig: kan min låga vätskebalans påverka resultatet? Att jag liksom är för ”torr” inuti kroppen så att det går trögt att ta sig fram för där små elektriska impulserna som mäter fettmassan och att det skulle ge ett så högt resultat?

Fast så är det tydligen inte. I morse hittade jag det här inlägget av Träningslära från -09. Det handlar om hur vätskeintag påverkar mätning av fettprocenten. Men jag tolkar det som att MER vätska ÖKAR fettprocenten. Om än dock marginellt.

Helt klart har jag mindre muskelmassa nu än när jag tränade. Men har fettmassan ökat? Jag har ju minskat mitt bukhöjdsmått? Jag väger mindre nu än vid mätningen hos mf-gruppen. När jag lägger in dagens olika kroppsmått, längd, vikt och kön i en BMI-beräknare får jag fram en fettprocent på 24,9 %. När jag lägger in min normala vikt hamnar jag en dryg procent lägre.

Vad vill jag med detta inlägg, egentligen? Jag vill visa att det ibland är himla jättedumt att fixera sig vid siffror. Jag tycker ärligt talat att det är KUL, men jag lägger ingen stor vikt vid detta. Däremot skulle jag gärna vilja veta varför jag får motsägelsefulla resultat (fettprocent kontra bukhöjd). Var sitter de där extra tio procenten, liksom?

Jag väljer att tolka detta som att jag är helt unik 😀

Och att jag bör tänka på att börja piffa mig nu eftersom vi snart ska iväg på vårfest hos goda vänner.

IMG_6616 kopia
Och nu har jag piffat mig. Att jag ligger nära gränsen till fetma finns det ingen verklighetsförankring i 🙂 Och att jag skulle ha en massa visceralt och jättefarligt fett är ju uteslutet iom min klart godkända bukhöjd.

 

Det behöver inte vara så förbaskat krångligt!

Stort tack till Martina Johansson för inspiration till detta inlägg! Hennes text om meditation väckte minnen hos mig. För nio, tio år sen var jag på en fantastisk hälsoresa. Tillsammans med ett gäng kvinnor och en modig man spenderade jag och en kompis en vecka på Kreta som var sprängfylld med vandring, föreläsningar, morgonjympa mm och MASSOR av skratt.

Ett pass ägnades åt just meditation. Vi satt i stolar på en innegård på hotellet, och meditationen leddes av en norsk kvinna. Jag var mycket förväntansfull! Hon gav oss instruktioner, och vi satte igång. Det funkade inte för mig. Det blev som rött inne i huvudet och jag blev argare och argare. När meditationsstunden var över, frågade hon vad vi tyckte. Jag räckte genast upp handen och viftade febrilt.

– Jag tyckte att det var fruktansvärt! Jag såg rött och blev superstressad.

– Då behöver du VERKLIGEN meditera! Det är bara att öva!

Jag hävdade motsatsen, och fick till svar att det fanns vetenskapliga bevis på att just meditation är det enda rätta för att stressa av. Vilket gjorde mig än mer arg och irriterad.

Jag försökte komma fram till att meditation på det sätt hon visat faktiskt kanske inte passar alla, att man får finna sig egen väg att slappna av. T ex att gå i skogen, något som alltid verkat mycket lugnande på mig. Men nädå, det var då rakt inte samma sak.

När hennes pass var slut och vi skulle gå därifrån tog en annan föreläsare tag i min arm och viskade att mitt sätt var det rätta, eftersom det funkade för mig. Jag är honom evigt tacksam för det!

Jag har problem med både yoga och meditation. Genom åren har jag verkligen försökt (i alla fall med yogan) flera gånger, men det är liksom inte min grej. När jag vill tömma mitt huvud går jag ut med hundarna, lämnar mobilen hemma och bara är. Under dessa promenader tänker jag på precis ingenting, jag tömmer huvudet. Jag kan även utan problem ta en stund på soffan då jag bara gör ingenting utan bara andas. Det liknar väl ”riktig” meditation, men jag vägrar att sätta något namn på det. För det ingår helt enkelt som en del av mitt liv. Precis som jag sover, äter, sitter – det är inget jag reflekterar över, helt enkelt.

Min övertygelse är att man ska finna sitt eget sätt, precis som Martina skriver i sitt inlägg. Och man ska INTE känna sig misslyckad eller full av fel för att man inte vill göra precis allt som alla verkar göra. Så hitta din grej, gör den och strunta i vad andra säger om det!

Mitt förhållningssätt till livet

Den här veckan. Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den. I och för sig är den inte riktigt över, men jag hoppas att lördag och söndag bara flyter på.

Veckan har varit som en berg- och dalbana. Överraskningar – både glada och tråkiga. Energinivån har pendlat mellan handlingsförlamning och en nästan euforisk nujäklarKÖRjag!-känsla.

Och först funderar jag över varför allt händer. Ganska snart släpper jag det. Jag är inte särskilt analytiskt lagd när det gäller mycket av det som händer både mig själv och de jag har omkring mig. Detta för att jag ser det som att det är livet som pågår, helt enkelt. Och när det gäller livet är det så mycket vi inte kan påverka.

Ibland går dock någon in och påverkar livet. Som den drogpåverkade yngling som för några veckor sedan såg till att livet tog slut för en ungdomskamrat. Jag analyserar inte heller det. Jag är bara så heligt förbannad. Och ledsen.

I dag är det begravning, och jag kan tyvärr inte vara där. I tankarna är jag med och mitt hjärta gör så ont när jag tänker på de som måste säga adjö till sin livskamrat, pappa, son, vän. Och värken i deras hjärtan kan jag inte ens föreställa mig.

Vi har ingen aning om vad som händer om en timme, en dag eller ett halvår. Det är så mycket vi inte kan påverka. Det är bara att acceptera det. Däremot vägrar jag vara rädd och jag undviker att oroa mig så långt det bara är möjligt. Just rädslan och oron begränsar oss och får oss att göra fel saker eller inte göra saker alls. Jag väljer därför så ofta jag kan ”nujäklarKÖRjag” för att fylla livet med just så mycket liv som möjligt.