Kalorier – är det något att bry sig om?

Jag har aldrig räknat kalorier under mina år som LCHF:are för att styra mitt intag. Jag har gjort det av ren nyfikenhet när jag testat något nytt, som när jag mätte ketoner första gången. Och när jag började läsa på om LCHF innan kostomläggningen skrev ”alla” att mängden kalorier var totalt ointressant. ”Det är bara att ösa på med fett, ingen fara!” Så det gjorde jag.

För något år sen upptäckte jag att jag åt mindre tillsatt fett. Jag slutade till och med att ha kokosolja i kaffet. Det var inte ett aktivt beslut, utan bara hände. Jag märkte ingen effekt på vare sig vikt, mått eller ork. Jag var precis som vanligt.

När jag gick över till carnivore registrerade jag allt under de två första veckorna, mitt mål var ju ett lågt fasteblodsocker och att komma i ketos. Jag blev riktigt förvånad när jag upptäckte hur lite kalorier jag fick i mig. Vågen, som inte rört på sig nämnvärt de senaste åren, visade lägre och lägre siffror. Nu väger jag mindre än jag gjort på massor av år.

Jag steker min mat i smör, jag kanske lägger till lite fett om jag äter mager fisk. Men that’s it. Har sällan behov av eller sug efter mer fett än så. Och jag mår bra, har ork och energi, sover bra mm. Protein är helt enkelt mycket mättande, så jag går inte omkring och är hungrig heller. Trots att jag enligt alla konstens regler behöver 1500 kalorier/dag för att täcka mina basala behov. Helt klart får jag dem från någon annanstans än maten. Typ min rumpa.

Under den här tiden på carnivore har jag vissa dagar fått i mig knappt 500 kalorier, vissa dagar inte ätit alls (spontanfastat), vissa dagar kanske kommit upp i 1200, 1300 kalorier.

I perioder är jag mycket aktiv: då kanske jag yogar eller kör power walks tokintensivt i tre månader och röjer runt mer i största allmänhet. Sen har jag latperioder. Då gör jag inte många knop. Vi har ju heller inga hundar längre, så det är knappt jag får näsan utanför dörren vissa dagar. Det här funkar för mig, mycket för att jag har accepterat att det är så här jag är! Det dåliga samvetet för mina latperioder är helt puts väck.

Nu väntar jag på att ”drabbas” av nästa träningsperiod, då kommer jag förmodligen att rent automatiskt äta mer.  Det jag får i mig i dagsläget räcker helt klart fullt ut till vad jag (inte…) gör just nu. Vikten minskar ju för att kroppen använder energi jag redan har på kroppen.

När jag började med LCHF vräkte jag i mig fett: smör, grädde, creme fraiche, ost mm och gick ner nästan tio kilo de tre första månaderna (vilket var under en inaktiv period). Jag tror så här: i början behövs en hel del extra fett för att kroppen ska fatta vad som är på gång. Men sen, när siffrorna på vågen eller måttbandet inte minskar, är det dags för nästa fas: helt enkelt dra ner på fettintaget och istället se till att börja gnaga på ens inbyggda fettdepåer.

Jag tror det vore nyttigt med en mer nyanserad syn på och debatt om fettet. Folk som ätit LCHF i åratal, fortfarande bär på övervikt och kämpar för att få i sig fett – det säger liksom sig självt att nåt bör justeras. Och just fettet ligger ju nära till hands då.

Det finns massor av anledningar till att man inte går ner i vikt/hamnar på en platå, t ex olika sjukdomar. Är man överviktig, känner sig frisk och inte har några sjukdomar, kan ett minskat fettintag var vad som behövs för att få igång viktminskningen.

I januari nästa år har jag ätit lågkolhydratkost i tio år. Jag kommer aldrig att sluta med det! Men jag har insett att kosten är långt ifrån ”status quo”. Man åldras, aktivitetsnivåerna varierar, man byter jobb – kanske från kroppsarbete till mer stillasittande eller vice versa mm. Kosten bör förändras därefter också, helt enkelt.

Sen är livet helt enkelt orättvist! En del kan äta vad som helst och hur mycket som helst och må prima både på in- och utsidan. Jag tillhör INTE den skaran. Det gäller nog de flesta av oss.

Ps1! Viktnedgång var INTE målet med carnivore, jag äter ju det av terapeutiska orsaker.

Ps2! Jag skriver ”kalorier” i texten, men siffrorna visar kilokalorier (kcal). Kalorier är vad vi använder i dagligt tal, så för enkelhetens skull skriver jag så 🙂

Har ”Du är vad du äter” något som helst existenberättigande?

Häromdagen sög jag i mig avsnitt nr 2 av säsongens ”Du är vad du äter”. En kraftigt överviktig tjej som bara åt en gång om dagen (och då skitmat) och inte rörde på sig mer än nödvändigt skulle få en hälsosam livsstil.

Rensning av kylskåp och frys – ut med Coca-Cola och glass. Det klassiska bordet där all o-mat ligger huller om buller och huvudpersonen får äcklas över sin egen livsstill. Kostrekommendationen: ät grönsaker, kyckling, fisk och drick en ingefärashot varje morgon.

Sen massor av småklipp, mestadels från gymmet, filmade med mobilen av tjejen själv.

Slutet: tjejen vägs och mäts och allt har minskat och hon är pigg och mår bra. Vilket självklart är toppen.

Men så slår det mig: vad gör det här programmet för nytta? Lär vi oss något? Nä. Vi får inte veta ett dugg om hur och varför. Allt måste iofs inte vara till nytta! Fast nog kan vi ställa lite högre krav på utbudet?

Det som egentligen upprör mig mest är att vi fortsätter att se program som dessa år efter år. Samt alla andra superbilliga produktioner som produktionsbolagen tjänar massor av pengar på. Ta t ex Tunnelbanan (som jag sett kanske tre gånger) har ju samma innehåll hela tiden, det är bara personerna som byts ut. Gränsbevakarna ett annat – samma visa där: folk som smugglar med sig mat, ex-fångar som förhörs, det letas droger.

Varför satsar inget produktionsbolag på en serie om livsstilsförändringar där vi får lära oss något? Svaret är troligen (sorgligt nog) att vi tittare inte frågar efter det. Vi orkar inte ta in något på någon djupare nivå, utan vill bara matas med något lättsmält.

Det är samma sak med många av nyheterna i tidningarna. När någon får en mask i frukostflingpaketet och det får större rubriker (glöm inte den obligatoriska selfien med putmun som får illustrera den artikeln!) än att hundratals dödats i någon terrorattack i Syrien så är något jäkligt snett.

Men det är väl med detta som med politiker: vi får vad vi förtjänar.

 

Vill du LÄRA dig något om kost? The Low Carb Universe har två event på Mallorca i år: KetoLadies och LCU18.

Fullspäckade med föreläsningar och workshops!

Jodå, jag också.

Ett inlägg som är helt OT. Skrev detta på min privata Facebook igår, men lägger upp även här. Kanske hjälper det någon att förstå.

Jag har lite svårt att samla ihop och sortera allt jag känner och tänker för #metoo. Jag är arg, ledsen och skäms. Arg för att jag först som 51-åring insett att beteenden som jag betraktat som normala faktiskt inte är det. Ledsen för att vi är så många och att så många mår så enormt dåligt. Och jag skäms för att jag inte reagerat när jag säkerligen kunnat göra det.

Jag har sluppit de grövsta övergreppen, tack och lov. Majoriteten har ofta varit verbala. Mängder av gånger har jag bitit ihop och låtit dem passera. Några gånger har jag reagerat väldigt starkt.

Som den gången en chef förvånat utbrast: ”Men vill du verkligen jobba, Bitte? Jag trodde att du ville vara hemmafru?” Det gjorde så förbaskat jäkla ont och jag fattade inte hur någon kunnat få det intrycket av mig, då jag gjort allt för att bevisa motsatsen. Jag reste mig och gick. Och kom aldrig tillbaka. Men har mer än en gång tänkt tillbaka på detta och funderat på om en man någonsin skulle fått den frågan.

En annan man fick en flaska öl innanför sin kavaj. Superbarnsligt, men just då var det vad jag gjorde.

Och gissa om jag har haft ångest och känt mig dum när jag tänkt på dessa tillfällen, trots att massor av år gått sen dess. Ni kan ju för övrigt gissa att detta var topplocket som flög av efter flera andra incidenter. Regelbundna taggiga småstick läggs på hög och blir till slut för många för att man bara ska kunna rycka på axlarna.

#metoo rymmer för mig så mycket. Det är gliringar, blickar, tafsande, nedlåtande kommentarer som grundar sig i det kön jag tillhör. Det är därifrån till det allra grövsta och allt däremellan.

En del anser att vi som inte råkat ut för det allra värsta inte ska använda #metoo. De har inte fattat. Vi MÅSTE lyfta även det som inte är det värsta för att få alla som tafsar och slänger ur sig dumheter att inse att det är redan DÄR som gränsen går. Vi ska inte acceptera att bli kallade för horor. Vi ska inte acceptera att någon trycker sig lite extra mot oss i kön eller på bussen. Vi ska inte låta vare sig små flickor eller pojkar tro att kärlek börjar med bråk. Det är för det första helt vidrigt att lära redan små flickor att de som gillar dem gör dem illa. Men också för att det får alla manliga varelser att framstå som viljelösa offer för någon slags biologiskt betingad oförmåga till impulskontroll.

Herregud.

Och visst, det finns kvinnor som kan vara sviniga också. Men i ärlighetens namn: finns det någon enda person i detta avlånga land som ser det utbredda kvinnliga förtrycket av män som det stora problemet? Jag förringar absolut inte de män som blir oacceptabelt behandlade. Förhoppningsvis så innebär #metoo att ALLA, oavsett kön, lär sig att vi ska behandla varandra med respekt.

För det är precis det vi ska göra nu med #metoo. Vi ska prata hål i huvudena på våra barn om vad som inte är ok och hur man beter sig och visar respekt och vi ska även visa det genom handling. Vi ska säga ifrån när vi hör någon på t-banan kalla någon för fitta eller hora eller trycker sitt kön emot oss. Vi ska säga ifrån när den där kollegan drämmer till med en sexistisk kommentar. Vi ska säga till den lilla killen som drar en tjej i håret att kärlek inte alls börjar med bråk. Vi ska tänka på hur vi själva uttrycker oss.

Så.

Hormonellt betingad migrän

Min migrän debuterade i puberteten. Jag minns så väl det första anfallet: synbortfall, fruktansvärd huvudvärk och kräkningar. Det lugnade dock ner sig med åren och försvann nästan helt när jag började äta LCHF.

Sen dess har jag kanske haft som högst en handfull anfall per år (förutom en period när jag tränade tung styrka intensivt, berodde på felaktig teknik). De inskränker sig för det mesta till aura (ögonflimret) samt en känsla i efteråt av att hjärnan känns som skumgummi och lite, lite huvudvärk. Jag tar förresten aldrig några tabletter, vare sig migränspecifika eller värkditos. Det funkar ändå. Men synbortfallet är ytterst irriterande, och jag känner mig lite som en urlakad sill efteråt.

De senaste veckorna har jag fått flera anfall. I stort sett varje dag, faktiskt. Jag letade info, och det slutade med att jag kopplade anfallen till klimakteriet. Jag har känt att något händer i kroppen, olika symptom som troligen hänger ihop med nån ny fas på min spännande klimakterieresa 🙂

Med det som utgångspunkt började jag leta efter en lösning och gjorde en snabb nulägesanalys av mig själv:
Jag har i ett par månaders tid minskat ner mina progesterondoser, jag har inga hundar sen i våras och vistas därför mindre utomhus i dagsljus. På min favoritsida om progesteron hittade jag massor av bra info (bl a att övergångsåldern kan föra med sig ett ökat antal migränanfall) och där rekommenderades magnesium.

Sedan några dagar har jag ökat min progesterondos, börjat äta D-vitamin samt tar två kapslar magnesium per dag. Jag märker en tydlig skillnad! I tisdags hade jag känningar som jag alltid får innan migränen bryter ut, men den kickade aldrig igång. Likadant igår, men mycket mindre känning än dagen innan. Och ingen migrän alltså.

Förhoppningsvis ropar jag med detta inte hej för tidigt 😉 Men det känns ju onekligen lovande!

Assumption is the mother of all fuckups.

Kvinnor 40+. kvinnor 50+, kvinnor i klimakteriet, som bakar surdegsbröd, kvinnor som gillar grottdykning, kvinnor som vägrar raka sig under armarna.  Det klumpas ihop så mycket. Och förutsätts en hel del.

Jag har gått igång på ett gästinlägg av en Anne Mullens som publicerades på Kostdoktorn den 25/9 – Våra tio bästa tips för kvinnor 40+ som vill gå ner i vikt med LCHF.  Jag reagerar först och främst på tanken att klimakteriet SKA innebära en massa kroppsliga förändringar, företrädesvis viktuppgång. Och att det SKA vara så attans svårt att göra något åt det.

I artikeln citeras Dr Sarah Hallberg:

”Vikten ökar i klimakteriet — det vet alla — men forskningen kan inte fullt ut förklara varför. ”

”Det vet alla”. Näe. Det vet inte alla. JAG vet det inte. Och efter att ha pratat med andra så är det helt klart fler än jag som inte vet det. Min syster gick NER i vikt, till exempel. Jag gick upp tre kilo i vätskevikt. Efter att jag läst på lite och börjat med bioidentiskt progesteron försvann dessa kilon. Östrogen nämns i artikeln, men progesteronet lyste med sin frånvaro.

Det var det andra jag reagerade på. Det minskande östrogenet står som en orsak till viktuppgången. Östrogenet har många kvinnor för mycket av, eller rättare sagt så är kvoten progesteron-östrogen uppåt väggarna. Att balansera upp med progesteron har varit lösningen för mig. Jag tappade vätskan jag lagt på mig, och har inga problem att hålla vikten. Däremot får jag vara försiktig med undantag, för det är segare att bli av med dem. Men undantag är precis vad det låter som: något man inte gör till vardags och absolut inget man behöver för att överleva.

De tio råden som ges är generella som bara den. Kan testas av alla som inte får LCHF att funka.

  1. Ät inte så mycket protein.
    Det finns grupper som bara skrattar åt det rådet, det råder alltså skilda meningar om detta inom LCHF-världen.
  2. Ät inte för mycket fett.
    Absolut! Har man överflödigt fett på kroppen kanske man inte ska dra i sig fettkaffe på morgnarna om man är ute efter viktnedgång? Min personliga erfarenhet är att det funkar att trycka i sig massor av fett precis när man lagt om till LCHF. Jag åt rejält mycket och tappade nästan tio kilo på tre månader. Kanske behöver kroppen denna överdos av fett för att ställa om sig? Jag vet inte. Men helt klart är att det finns folk som inte klarar av de här ohemula fettmängderna.
  3. Periodisk fasta.
    Jag mår toppen av det. Andra fixar det inte.
  4. Se upp för kolhydrater som kryper uppåt.
    Jodå. Men här har vi ju lärt oss en del nytt. Vilka kolhydrater avses? Bönor som innehåller en hel del kolhydrater kan hjälpa kvinnor i klimakteriet. Birgitta Höglund är ett bra exempel på det.  För egen del har mina minimala vallningar blivit än mindre med lite bönor i kosten. Trots att jag numer äter dem relativt oregelbundet. Och givetvis saknar jag bönor bland alla tips och råd!
  5. Skippa alkohol.
    Jag lägger själv på mig några vätskekilon om jag t ex dricker två glas rödvin en kväll. Jag har under många år varit mycket restriktiv med vindrickandet, men i våras började jag åter uppskatta ett glas gott vin några gånger i veckan. Viktuppgång? Noll kg. Så länge jag håller mig till ett glas. Att dricka alkohol i tid och otid och alldeles för mycket ju inte bra för någon, dock.
  6. Undvik sötningsmedel.
    Kan inte uttala mig om detta, då jag kanske äter något med sötningsmedel två, tre gånger per år. Olika skolor här också: farligt kontra ofarligt. Personligen tycker jag inte att hittepåsötning har någon naturlig plats i en kost som baseras på riktiga råvaror.
  7. Ägna dig åt styrketräning.
    Absolut inte fel. Men inte en förutsättning för att klara av att gå ner i vikt. Jag tränar inte alls sedan några år och håller ändå vikten. Ork och styrka har jag också.
  8. Sov ordentligt.
    Ja, helt klart är bra sömn superviktigt. Däremot behöver jag inte lika mycket som tidigare. Jag somnar kanske kring halv elva på kvällarna och vaknar oftast kring fem. Utsövd och pigg. I början irriterade det mig oerhört. Men nu har jag accepterat det och trivs med min egentid på morgnarna här hemma.
  9. Minska stress.
    De flesta behöver nog se över sin stressnivå.
  10. Ha realistiska mål.
    Måttband istället för våg: suveränt bra.

Överlag ok och GENERELLA råd. Som passar himla många bukstinnar gubbar också.

Jag känner att jag svamlar oerhört och inlägget hade kunnat göras mycket mer strukturerat och analytiskt. Men grejen är att jag blir oerhört provocerad av att problematisera saker och ting INNAN DE SKETT och det här att just klimakteriet ska vara något som är så jäkla jobbigt.

Jag NJUTER av att vara i den ålder jag är i. Att hamna i klimakteriet har för mig blivit något som känns enbart befriande. Med mitt inlägg vill jag absolut inte förminska de problem som en del kvinnor får i samband med klimakteriet. Men kanske ska vi höja blicken, försöka se om det finns andra orsaker än klimakteriet som ställer till det. Kanske finns det något man kan göra för att förbereda sig? Jag hade ätit LCHF i över åtta år innan jag hamnade i klimakteriet. Kan det vara något som hjälpt mig – jag tror i alla fall det.

Som sagt, jag vet att vi reagerar olika på den här delen av vårt liv, jag vill bara visa är att det inte går att klumpa ihop oss klimakterietanter och säga att ”huvva, nu blir det jobbigt” eller vad man nu säger. Jag vägrar även acceptera att de kvinnor som får det jobbigt får höra att jomen, så här är det att vara kvinna 40+/50+/i klimakteriet/med hår under armarna mm. För jag vägrar tro att evolutionen haft som mål att se till att kvinnor mår piss av någon biologisk anledning.

Jag kom på en sak: en av våra föreläsare på The Low Carb Universe -Franziska Spritzler – har rubriken ”Low-Carb Foods for Healthy Aging, Inside and Out” på sin workshop. Det ska bli mycket intressant att höra vad hon har att säga om detta!

När allt bara hopar sig

Även en glad och lycklig kostrådgivare har sina sämre dagar. Trust me! Vissa snubbeltrådar är jag själv skyldig till, andra bara finns där helt plötsligt utan min inblandning. Tidigare skapade sånt här enorm ångest eller huvudbry för mig. Nu för tiden försöker jag vara lite mer analytisk och eftertänksam innan jag hirrar upp mig.

Som till exempel att jag i söndags var på kalas och tänkte att jag inte ville verka fjompig genom att fråga om de gjorde sitt kaffe från hela bönor innan jag tackade ja till en kopp. Så nu är jag inne på tredje dagen med magkatarr.

Vad lär jag mig av det: att inte handla tvärtemot vad min erfarenhet säger och att man inte är en sämre gäst för att man tackar nej till bryggkaffe
Resultat: att jag slipper onödig magkatarr framöver

Sen drog en annan grej igång. Något jag själv inte kan styra över. Magvärken gjorde inte saken lättare. Det finns två möjliga vägar för mig att gå, vilken jag väljer vet jag inte ännu. Jag blev först upprörd, men sen tog jag mig samman och försökte vara klarsynt.

Vad lär jag mig av det: att försöka se på saker och ting från ”utsidan”, helt enkelt på ett objektivt sätt för att klargöra min egen roll och mitt eget ansvar i det hela.
Resultat: att jag inser att jag inte har ansvaret för andras lycka eller agerande. Därmed blir allt lite lättare att hantera.

Strax innan jag gick och la mig hände något annat som fick igång min hjärna. Första reaktionen kom från reptilhjärnan. Sen insåg jag att vissa saker helt säkert blir enklare om man sover på saken och gärna diskuterar saken med folk som har huvudet på skaft. I morse var allt mycket klarare och jag vet nu precis vad jag ska göra och jag känner mig helt lugn. Det svåra är ju att få bort detta ur huvudet ett tag, men med lite träning så funkar det många gånger! Läsa en bok, lyssna på musik, lägga sig på spikmattan kan hjälpa.

Vad lär jag mig av det: att inte agera när man är trött eller utan att tänka efter. Allt blir förstorat och känns jobbigare då. Att jag inser att allt inte behöver lösas/fixas på en gång.
Resultat: att jag undviker att skapa fler saker som hopar sig. Förhoppningsvis
😀

Hur tänker du när livet lägger små krokben för dig? Som 51-åring börjar jag äntligen lära mig att jag inte kan kontrollera precis allt. Däremot kan jag många gånger välja hur jag reagerar på det. En fråga om inställning, helt enkelt. Jag börjar bli bättre och bättre på det här, och jag känner att jag kan distansera mig allt oftare.

Klarar jag att göra så här för att jag i grund och botten är en glad en? För mig är liksom glaset fullt även om det bara är fyllt till hälften – den andra halvan är ju fylld med luft. Eller ÄR jag en glad en för att jag funkar som jag beskrivit här ovan?

Strunt samma. Huvudsaken är att man hittar sin väg och sitt sätt att slippa onödiga grubblerier och faktiskt tom skapa problem själv.

Joho! Jag har rätt, du har fel!

Jag minns än idag hur jag var i min ungdom. En engagerad och vetgirig besserwisser. Jag gick på som en ångvält, stampade med foten som en trotsig treåring. Jag var så tvärsäker på att det jag tyckte var det enda rätta. Alla andra hade fel.

Och fy tusan så fel jag har haft genom åren 😀

När det gäller kosten har jag verkligen förändrats. I början av mitt LCHF-liv var jag enormt enkelspårig – jag hade tunnelseende. Nu har jag en betydligt mer avslappnad syn på kosten. Och har insett att det inte finns en modell som passar för alla.

Ta t ex det här med spannmål. Gluten är en bov, inte tu tal om annat. Jag anser ändå att en människa som är frisk och normalviktig faktiskt kan äta en brödskiva då och då. Helst då något som inte är gjort av något ”modernt” spannmål som är sprängfyllt med gluten. Om inte spannmålet hade manipulerats så mycket och vi istället fortsatt äta ursprungsvarianterna, tror jag att vi hade sluppit många hälsoproblem.

Rotsaker, då? Samma där – en frisk och normalviktig person kan gott äta det. Är du diabetiker är risken stor att ditt blodsocker skjuter i höjden.

När jag skriver om bönor betyder det INTE att jag rekommenderar bönor. Jag skriver utifrån mig, min erfarenhet och information jag hittat. Alla får ta till sig vad de vill och sedan göra precis som de vill. Jag sitter inte på någon allenarådande sanning om bönornas vara eller icke vara. I ärlighetens namn skiter jag fullständigt i om folk äter bönor eller inte. Det är ett fritt val.

Trots att jag för egen del inte ens skulle överväga att bli vegetarian för att jag tror att vi bör äta kött, så finns det helt klart vegetarianer som är friska och mår finfint. Har de fel? Tror de bara att de mår bra? Inbillningsfriska.

De senaste åren har fokus hamnat på mage/tarm och vår tarmflora. Kan vi genom att ta hand om den bättre klara av sånt som vi trott att vi inte ska äta pga att vi (tror att vi) inte ätit det under hela evolutionen? Helt klart är att människan ätit fröer, nötter, bönor och spannmål under delar av den. Hade vi fortsatt att göra det om vi inte sabbat våra tarmbakterier med mat gjord på allt annat än riktiga råvaror?

Min uppfattning om en sund kost baseras alltjämt på LCHF. Att man inte ska vara rädd för fett, hålla sig så långt borta som möjligt från socker och annat som får blodsockret att stiga för mycket, undvika modern hittepåmat, äta grönsaker. Med detta som utgångspunkt formar man sedan sin egen modell utifrån sitt eget hälsotillstånd. Kanske vill man äta frukt ibland, gör det då – men välj äldre sorter som inte har manipulerats till att bli så söta som möjligt. Och ät efter säsong, att ha tillgång till frukt året om är en nymodighet. Här i Sverige har vi t ex aldrig kunnat äta supersöt mango eller ananas dagligen förrän under senare tid.

I grunden gäller dock att folk faktiskt får äta precis som de vill. Mår de dåligt och vill ha hjälp ska de självklart få det. Är de nyfikna och vill veta – informera! Men att pracka på andra sin egen sanning är inte ett framgångsrecept.

Till syvende och sist har vi ingen konkret och absolut fakta om hur och vad vi ätit genom årtusendena. Det enda vi med säkerhet vet är att vi inte åt t ex smaksatt lättyoghurt på 1300-talet. Vi kan bara gissa och göra så gott vi kan utifrån det. Viktigast är dock att vi är öppna för att tänka om.

Pst! Vill du lära dig mer om kost och hälsa? Kolla då in The Low Carb Universe, ett lågkolhydratevent på Mallorca i november!

Böndebatten: ett tecken på förlorad kunskap?

I Sverige har vi odlat och ätit både kok- och brytbönor i cirka fyra hundra år. Potatis började vi äta drygt hundra år senare. Potatisen blev folk förgiftade av i början, de åt blasten istället för roten. Men sen verkar ju folk helt klart ha lärt sig, för jag har då aldrig hört talas om någon som blivit potatisblastförgiftad.

Jag vet att murklor ska förvällas x antal gånger innan de är ätbara. Jag vet även att man inte ska äta grön potatis. Jag vet också att jag ska passa mig för att vidröra björnloka. Varför jag vet det här vet jag faktiskt inte.

Bönor är alltså ett livsmedel vi svenskar ätit genom århundradena. Men så måste något ha hänt – för varför har jag och många med mig varit så anti bönor? Och detta även innan jag började intressera mig för kost. Beror det på ett synnerligen framgångsrikt lobbyarbete av spannmåls- eller potatisbönder? Jag har ingen aning.

Ett varningens finger höjs nu angående bönors giftighet. En giftighet som vad jag kan förstå försvinner om bönorna tillagas på rätt sätt. De ska blötläggas och kokas. Vilket jag anar har gjorts under dessa fyra hundra år vi ätit bönor i Sverige. För annars borde ju svensken varit utdöd nu? Eller i alla fall skåningarna, eftersom det historiskt sett är i södra Sverige de över huvud taget gått att odla.

Under tiden som jag och många med mig varit skeptiska mot bönor, så har hundratals miljoner människor fortsatt äta dem. Och överlevt. Det är en basföda i flera sydamerikanska länder. Alla vegetarianer över hela jorden – hur har de överlevt? De måste alla helt klart ha kunskapen om hur de ska tillredas för att fungera som människoföda.

Jag gjorde mitt livs första långkok långt efter att jag fyllt fyrtio. Jag visste nämligen inte hur det gick till innan dess. Men jag tog reda på det. När det gäller bönor tror jag knappast att någon sitter och knaprar på stenhårda bönor som varken blötlagts eller kokats. En gång kanske man gör det, men normalt funtade människor börjar nog ”näe… jag har nog gjort något fel?”.

Min skepsis mot bönor är djupt rotad i mig. Jag känner mig dock modig, för jag har fört in dem i min kost. Mycket för att det är kul att för en gångs skull kunna lägga till något ätbart istället för att ta bort något. Men även för att jag börjat ifrågasätta mina egna åsikter om dem. Jag minns ju min fettskräck. Hur befogad var den, liksom? Inte mycket.

Jag fortsätter trycka i mig lite bönor. Funderar inte särskilt mycket på om jag ska få mineralbrist. Med mina regelbundna hälsokontroller lär jag se om det börjar barka åt häcklefjäll. Jag ser förresten inte bönorna som en ersättning för animaliskt protein, långt därifrån. Mer som ett komplement.

Mest funderar jag just nu på hur mycket klokskap och kunskap om maten och hur den ska tillredas och förberedas som har gått förlorad. Inte så konstigt när vi under massor av år kunnat gå till affären och köpa maten färdig, bara att värma på. Knappt någon äter nyttig inälvsmat, många ratar fisk. Jag tror faktiskt att den näring vi går miste om är ett än större hot mot vår hälsa än att trycka i sig några matskedar bönor dagligen.

 

 

Bönor, LCHF & The Low Carb Universe

Det är mycket bönor nu. Jag ger mig inte in i debatten huruvida det är bra eller dåligt, det får folk själva ta ställning till. Däremot har jag en del tankar kring bönor och LCHF, och jag delade med mig av dem via en livesändning på Facebook igår. Det blev även lite prat om The Low Carb Universe, eftersom det är ett toppenevent för de som är intresserade av att få ny kunskap och kanske komma till nya insikter.

Varför så arga? Vi har ju samma mål!

En blind typ 1-diabetiker ger ut en bok om hur han kommit på ett sätt att hantera sitt blodsocker på ett framgångsrikt sätt.
Helt suveränt bra!

Han springer ett sjukt tufft terrängbanelopp.
Wow, vilken bedrift!

Ett företag skänker en stor summa pengar till Kostfonden för en studie om barnfetma.
Fantastiskt!

Eller?

En blind typ 1-diabetiker ger ut en bok om hur han kommit på ett sätt att hantera sitt blodsocker på ett framgångsrikt sätt.
Folk blir som galna. Han ljuger, han får skylla sig själv som blivit blind. Bönor är inte LCHF. Han är en kvacksalvare. Samt livsfarlig.

Han springer ett sjukt tufft terrängbanelopp.
Här är det visst svårt att hitta något att kritisera. Men ”hur i h-vete kan han få så mycket uppmärksamhet i media?!”

Ett företag skänker en stor summa pengar till Kostfonden för en få igång en studie om barnfetma.
Folk skriver att de ska bojkotta företaget. För Kostfonden är ”oseriös, pro-LCHF och pseudovetenskaplig”. Personer engagerade inom Kostfonden misskrediteras. En person anses dock ha varit bra tidigare, men efter att ha engagerat sig i Kostfonden så var visst all den kunskapen och erfarenheten inte värd ett vitten. Det hävdas även att forskning på kost och diabetes är helt onödig.

Hur det här med typ 1 och kost öht kom upp i diskussionen är mig en gåta. Den aktuella studien berör BARNFETMA.

Kan någon förklara för mig varför det är så här? Jag fattar nämligen ingenting. Det är väl suveränt att diabetes uppmärksammas, många tycker ju att diabetes hamnar i skuggan av andra sjukdomar. Det är väl fantastiskt om det forskas på diabetes och kost? En bot står troligen högst upp på alla diabetikers och deras anhörigas önskelista. Men fram tills dess vi har ett bot, då? Är det inte bra att man i väntan på ett botemedel får svart på vitt vilken kost som är lämpligast vid typ 1-diabetes? Ett argument mot typ 1 och LCHF/lågkolhydrat är risken för ketoacidos. Då är det ju SUPERVIKTIGT att vi får igång studien om detta och får ett svar?

Jag är så satans trött på det här nu. Kan vi inte komma överens om en sak: när lusten att kasta paj pockar på – fundera på om det du vill skriva gynnar diabetiker! Det skulle nämligen göra debatten så mycket sakligare och därmed kanske ta oss framåt.

Till dig som läser kritiken mot LCHF/lågkolhydratkost i kombination med typ 1-diabetes och blir skrämd: gå med i Smarta Diabetiker på Facebook och läs hur det fungerar för andra. Därefter kan du själv göra ett aktivt val om du vill prova eller inte. Läs på och gör ett aktivt val!

Och vad man än tycker om Kostfonden, diabetes, LCHF/lågkolhydratkost, bönor och blinda galningar som springer Tough Viking: vi kämpar alla för att göra tillvaron bättre och enklare för alla diabetiker. Vi borde faktiskt göra det sida vid sida.

Pst! Om du tycker att det vore toppen att få igång oberoende forskning om vilken kost som är lämplig vid typ 1-diabetes, skänk en slant eller bli månadsgivare hos Kostfonden!