Inte ett till piller…

Danska forskare har hittat ett ämne som är nödvändigt för att bukfettet ska minska vid träning: interleukin-6 (IL-6).

Ur Aftonbladets artikel (PLUS):

Artikeln är tyvärr läsbar enbart för Aftonbladets PLUS-medlemmar.

Vi må uppröras över läkemedelsbolagens strävan efter att hitta nya piller att tjäna pengar på, men det är ju grunden för hela deras verksamhet. Till syvende och sist är det ju vi själva som väljer. Vi behöver inte köpa produkter som dessa. Och det är väl där som energin egentligen bör läggas för att få till en förändring. Att få människor att inse att det finns andra vägar till en bättre hälsa: genom att ta bort – inte lägga till. Som att t ex ta bort all skräpmat. För vad tror man att man kan uppnå genom att äta som tidigare och lägga till ett piller?

Förhoppningsvis kommer upptäckten av IL-6 komma till nytta och glädje i andra sammanhang.

Hörrni, vi måste prata kroppsångest

Från tonåren och långt upp i vuxen ålder hade jag en enorm kroppsångest. Det fanns knappt en fläck på min kropp som var ok i mina ögon. Nu när jag tittar på bilder som har tjugo/trettio/fyrtio år på nacken blir jag nästan förbannad på mig själv. Jag var ju jättefin!

Med åldern har denna ångest lagt sig rejält. Snart 53 år gammal tycker jag att jag är snyggare än nånsin. Alla håller givetvis inte med. Men fråga mig hur mycket jag bryr mig om det? För det viktiga är faktiskt vad jag själv tycker, hur jag mår i mig själv.

Är jag då perfekt på ytan? Inte på långt när om jag ska utgå från gällande idealbild av “perfekt”. Jag har celluliter på rumpa och lår, skinnfladder på överarmarna, skrynklig mage, lite utstående öron och säkerligen en hel del annat. Jo, olika stora näsborrar och hängrumpa 😀 Men vet ni vad? Jag bryr mig inte. För det är precis ingenting onormalt eller sjukt med vare sig form och funktion på dessa kroppsdelar.

Jag och min fullt normala och fungerande rumpa.

Hetsen över kroppen bland unga tjejer verkar ju knappast ha minskat sedan jag var ung. Dessvärre verkar den hänga kvar långt upp i åren nu för tiden. Men VARFÖR? Vad är det för fel på oss?

Och nej, jag känner inte något som helst behov av att lägga upp en bild på mig själv i bikini, en närbild på mina lår eller min mage för att rättfärdiga dem. Jag har inga problem med att visa det, men jag är in i bomben trött på att vi ska bevisa att vi duger genom att visa upp oss halvnakna. Lägger någon som är smal upp en bikinibild så är det fel, för det hetsar. Lägger någon överviktig upp en likadan bild så blir kommentarerna “Åh, du är så fiiiin!” “Alla kroppar är vackra!” eller “En kvinna ska ha former. Smala tjejer skaver. Hehe.” Vad uppnår vi med det? Ännu mer kroppsfixering.

Hur vi än vrider och vänder på oss blir vi bedömda. Skit samma om det är i positiva ordalag. Vi ska kunna göra vad tusan vi vill utan att bli betygsatta. Sen är det nog många, många som törstar efter bekräftelse. Men ärligt talat: tror ni att det i längden gör att de inser att de duger som de är? Troligen så krävs det istället mer och mer bekräftelse. Förändringen måste komma inifrån en själv.

Argumentet att unga behöver se olika kroppsformer brukar dyka upp i sådana här sammanhang. Det är bara att gå ut på stan så ser man ju människor i alla storlekar och former! Reklamen: jag vet. Retuscherat och tillfixat, en stor bov i dramat. Hur löser vi det här då? Bland annat genom att vi vuxna kvinnor skärper till oss i vardagen. Att vi bär våra hängrövar, armfladder och putmagar utan att göra en grej av det. Först då blir det helt naturligt och normalt. Vill du hjälpa naturen på traven? Gör det! Men gör det för din egen skull, inte för att passa in i ett snävt och sjukt ideal för att få andras godkännande.

Har jag inga komplex alls då? Jodå. Eller jag skulle inte kalla dem “komplex” egentligen. Jag har ett Frankenstein-ärr på min ena skinka efter att jag opererade bort en hudförändring när jag var 18 år. Det ser inte så fräscht ut. Jag kan nog tycka att skinnhänget på överarmarna är lite trist. Men den stora grejen är: jag bryr mig alldeles för lite för att orka göra något åt det.

Hur har jag kommit till detta läge med mig själv? Jo, jag har försökt se nyktert på mig, sparkat mig själv där bak och sagt åt mig att sluta ömka mig. Jag ville inte längre bära den där offerkoftan. En kofta som ingen tvingat mig att bära. Jag gjorde det sura valet helt själv. Vi har alla det valet.

Ett praktexempel på haltande logik?

Tittar på Nyhetsmorgon och i ett inslag på Nyheterna pratas det om vikten av att förändra kosten för att jorden inte ska gå under. Vi ska äta högst 100 gram rött kött (Vad är rött kött, egentligen?) per vecka och basera vår kost på fullkorn, bönor och frukt. Spannmålet skulle för övrigt stå för en tredjedel av intaget.

https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11961061

Här kan du läsa en artikel av BBC!

Därifrån kommer bilden här nedan:

232 gram bröd och ris per dag. Vilken kanonkost för en diabetiker. NOT.

Om jag skulle leva i den verkligheten skulle jag snart vara sjuk. Magen skulle krascha, först och främst. Och gör magen det, så gör jag det så småningom. Jag har levt så länge med magproblem, och att skippa spannmål var den i särklass största bidragande faktorn som tog mig till ett friskare liv. Jag skulle få ägna många dagar åt att ligga i fosterställning och kvida.

Och om vi tänker ett steg längre: alla de diabetiker vars blodsocker goes bananas av fullkorn och frukt – vad i hela fridens namn skulle de äta? Ska alla de typ 2:or som slipper insulin genom att bl a skippa spannmål börja injicera igen? Vi slutar äta en naturlig produkt (kött) och ökar istället produktionen av en medicin (insulin) som många kan slippa med rätt kost? Det är nästan så att jag börjar få konspirationstankar.

Jag får inte ihop det. Logiken haltar rejält. Världen ska räddas. Det ska göras genom att öka medicineringen. På bekostnad av människors hälsa. Det KAN bara inte vara den rätta lösningen.

Vad gäller miljöproblematiken är jag inte människa att avgöra vad som är rätt eller fel. För egen del tycker jag det är självklart att vi ska göra vad vi kan i vilket fall som helst. Men det finns så många andra vägar att gå! Ät närproducerat, ät mat som inte tagit omvägen via en fabrik. Laga god och nyttig mat från grunden. Köp inte billigt krafs från länder där vi vet att man struntar högaktningsfullt i både människors hälsa och miljön.

Fixar du spannmål, bönor och frukt? Grattis. Fortsätt äta det. Men tvinga inte oss andra som blir sjuka av det att göra det.

Är du kränkt, lilla vän?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I går skulle jag sätta igång en kampanj på Facebook för The Low Carb Universe. Inlägget om vårt podcastavsnitt som handlar om mina tio år på lågkolhydratkost har nått ut till många och har en hög reaktionsgrad. Såna inlägg har chansen att gå mycket bra i en betald annonskampanj, så självklart ville vi kampanja den.

Jag fixar allt och bekräftar och väntar på godkännande. Men icke. Motiveringen:

Här är bilden från annonsen:

Jag är alltså antingen för fet på den första bilden eller för smal på den andra?! 😀

Jag protesterade, så klart:

“Båda bilderna föreställer mig. Jag är idag 53 år gammal och jag ser helt enkelt ut som på bilden. Jag har hängröv samt bilringar när jag sitter ner. Jag har fladdriga överarmar. Jag förespråkar en sund livsstil. Det handlar INTE om att banta ner sig! I företaget arrangerar vi lågkolhydratevent med mycket namnkunniga föreläsare med ämnen som diabetes, cancer, migrän, magproblem, autoimmuna sjukdomar. Jag anser därför att annonsen bör godkännas, då den helt enkelt visar mig i två olika livssituationer: en med magkatarr, migrän, noll energi samt dagens upplaga: frisk, pigg och glad.”

I morse när jag vaknade hade jag fått mejl från Facebook:

“Hej Bitte,

Tack för att du informerat oss om att din annons inte godkänts. Vi har granskat din annons igen och fastställt att den följer våra policyer. Din annons är godkänd.”

Först och främst: Tack för det. Detta visar ju att det jobbar människor på Facebook samt att de kan ompröva sina beslut. Gott så.

Men sen slår det mig: varför finns denna regel? Och efter en stunds funderande har jag kommit fram till att det är för att folk förväntas vara så förbaskat lättkränkta idag, att folk helt enkelt inte klarar av något dylikt.

På min före-bild syns det tydligt att jag är överviktig. Det som inte syns är att jag har problem med magen, regelbunden migrän, torr och glåmig hy och inte särskilt mycket ork. På efterbilden är jag normalviktig. Det som jag också tycker syns tydligt är att jag mår bra.

Jag ser två alternativ utifrån Facebooks regler:

De har antingen reagerat på bilden där jag är överviktig=oönskad kroppstyp eller så anser de att efterbilden visar en perfekt kroppstyp.

Var för sig hade dock bilderna godkänts utan problem, det är jag övertygad om. Det är ju själva jämförelsen som anses väcka anstöt. Jag misstänker att Facebook vill “skydda” överviktiga, att de anser att man genom att visa upp såna här bilder per automatik ser ner på överviktiga, förminskar dem. Det är tvärtom: det är Facebooks regler som förminskar överviktiga och sätter offerkoftor på dem.

För säkerhets skull: jag anser INTE att alla överviktiga får skylla sig själva, att de är lata och viljelösa. De senaste årtiondenas officiella kostråd har lett oss in på helt fel väg (jag har gått den vägen själv) som gjort oss sjuka och feta samt fått våra kroppar att krascha och fungera dåligt.

Genom åren har jag stött på mängder av överviktiga. 95 % har verkligen velat gå ner i vikt. Ska vi då inte kunna visa att det är möjligt, att det finns andra och bättre vägar som leder till både lägre vikt och förbättrad hälsa? Att det faktiskt går att förändra. OM det är vad man vill.

Det roliga i kråksången är att denna bild tillåts på Facebook:

MEN HERREGUUUUD, FLICKA LILLA! var min första reaktion när jag såg den.

Hon har på sig en apful trosa. En trosa som jag skulle se rent ur sagt för j*lig ut i. Om jag ens skulle få för mig att köpa den. Vilket aldrig skulle hända. Jag tycker inte om modellen. Och så skulle jag vara tvungen att gräva fram den efter varje steg jag tog.

Och så tänker jag: här om i något fall borde ju Facebook reagera? Här kan vi ju verkligen snacka om en kroppstyp som är idealiserad. Fast en majoritet uppfattar nog den mest som en exploatering av kvinnokroppen.

Men blir jag kränkt för att hon har vad jag anser vara en “idealiserad kroppstyp”? Nä. Jag hade inte blivit det som överviktig heller. Jag hade dock fått en rejäl släng av ångest och känt mig både fetare och fulare än någonsin. En ångest som jag till slut äntligen upptäckte att jag faktiskt kunde bli av med. Och det genom att jag insåg att det bara låg hos MIG, att det bara var JAG som kunde göra något åt det.

Suck. Det här överbeskyddandet av folk rent generellt är en katastrof. Makten över samt ansvaret för våra egna liv viftas bort och vi förvandlas till menlösa mähän. Regler som dessa utgår ifrån att människor blir kränkta av hur andra ser ut. Hur vore det om vi istället STÄRKER människor, visar dem att man duger precis som man är men att det går att förändra om man vill det?

Så vägra bli kränkt! Bli arg/pepppad/inspirerad istället och AGERA! Vad det än gäller. Förminska inte dig själv dig en blöt, viljelös fläck på golvet som folk kliver på. Du äger.


Vill du lyssna på det aktuella podcastavsnittet? Här hittar du det!

Vill du lära dig mer om en hälsosammare livsstil? Vi arrangerar tre event i år. Här hittar du information om dem!

Tio år på lågkolhydratkost

I slutet av januari 2009 körde jag igång med LCHF. Trots varningar om både det ena och det andra. Det var allt ifrån vad som skulle hända med kolesterolet och att jag skulle bli ännu tjockare av allt fett till det mer rakt-på-sak “du kommer att bli sjuk och dö”. Förr eller senare.

Så här tio år senare kan jag konstatera att jag lever. Och har hälsan också. Jag undrar om det räcker för att bevisa för de värsta belackarna att lågkolhydratkost inte är dödligt utan faktiskt förbättrar hälsan? Eller är det fortfarande “Vänta bara, det kommer att slå till. Även om det dröjer tills du är 85. DÅ dör du.”

Ja, högst troligen gör jag det till slut. Jäkligt frisk 😉

Under de här tio åren har det hänt MASSOR! Fler och fler har upptäckt att det är en bra idé att dra ner på kolhydratintaget. Man behöver inte vara en bekännande LCHF:are för att skippa tillsatt socker eller kritvita rostmackor. Att använda riktig grädde och riktigt smör är en självklarhet för många.

För sex, sju år sen hade jag nog ansett att de som inte går all-in gör fel. Då tyckte jag att alla skulle göra allt enligt LCHF-modellen. Idag har jag lärt mig så mycket mer. Jag har fått upp ögonen för att

1) alla inte behöver vara tokstrikta eller ens äta en “riktig” lågkolhydratkost
2) alla är olika
samt
3) ett högt fettintag är inte a och o

Hur tänker jag då?

1)

Är du sjuk? Har du mycket övervikt? Sockerberoende? Då behöver du nog rikta in dig på att vara riktigt strikt. Men är du frisk och normalviktig finns ingen anledning att räkna kolhydrater in absurdum. Du kan äta hälsosamt ändå. Saknar du bröd? Ät bröd! Men välj då ett riktigt bra bröd, inte det där svampiga, vita eller det förrädiskt mörka som ser så nyttigt ut men är fullt av socker. Vill du ha glass? Ät glass! Det absolut viktigaste är nämligen att vi undviker hittepå-mat som innehåller massor av tillsatt socker och onödiga tillsatser. Vi ska i så stor utsträckning som möjligt äta mat som lagas från grunden av bra råvaror. Det är DET som är a och o. Så en glass gjord på ägg, grädde och frukt/bär är helt ok att äta. Särskilt om man vill äta det ofta. Det är faktiskt tom helt ok att ibland äta något som är helt “förbjudet”. Jag själv äter ibland chips för jag tycker att det är ruskigt gott. Men observera ibland. Jag snackar INTE regelbundet fredagsmys.

Själv har jag genom åren ätit mestadels strikt. Jag uppskattar enkelheten i det. Kött/fisk/fågel/ägg, eventuellt lite grönsaker eller tillsatt smör/sås.

Vi är även olika i olika perioder. Att stenhårt hålla fast vid något när förutsättningarna förändras är bara dumt. Klimakteriet, graviditet, sjukdomar, aktivitetsnivå mm påverkar.

2)

Det är så många faktorer som påverkar vad vi väljer att stoppa i oss. En del skiter högaktningsfullt i allt och äter vad som faller dem in. Deras val. Det är stört omöjligt att försöka omvända/påverka någon som inte bryr sig. Släpp det bara.

En följd av intresset för kost och hälsa är att många (jag är en) inte bara blir kinkiga med vad vi stoppar i oss utan även hur det producerats. Jag vägrar t ex äta fryst laxfilé sedan flera år. Ska jag äta lax ska den vara vildfångad, ingen stackars odlad fisk ska hamna i den här kroppen. Danskt kött har jag nog inte ätit på tio år. När en fläskfilé kostar 49.90/kg kan man ju räkna ut med sin bakdel att den stackars grisen inte haft ett särskilt gott liv. Jag kan välja bort det, jag har råd att köpa gräsbetat/närproducerat/vildfångat. Men långt ifrån alla kan göra samma val, även om de skulle vilja. Så är du en av dem som hävdar att man inte äter LCHF på “riktigt” om man inte äter just gräsbetat/närproducerat/vildfångat: lägg ner. Alla som är engagerade gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar och det är gott nog.

Alla har sina egna skäl till att äta någon form av lågkolhydratkost. Den minst accepterade anledningen verkar vara att man vill gå ner i vikt. “LCHF handlar om hälsa, inte viktnedgång.” Den anledningen är liksom lite ful. Jag tänker så här: vilken anledning som helst som får en människa att äta bättre är en BRA anledning! Om syftet är att gå ner tre kilo: jamen bra att välja lågkolhydratkost istället för nån pulverdiet! Själv började jag äta LCHF pga min magkatarr, men självklart är jag jätteglad att jag gick ner en hel del i vikt också.

3)

I början åt jag MASSOR. Jag åt flera gånger om dagen, jag åt grädde och smör tills det sprutade ur öronen på mig. Efter några månader hände något: jag märkte att jag kände mig nöjd och mätt på mindre. Under många år fortsatte jag dock tillsätta rejält med fett, jag mådde bra och höll vikten. Men 2017 hände något igen. Jag kände att jag inte behövde allt det där extra fettet. Ingen mer kokosolja i kaffet, mycket mindre aromsmör och beasås. Vad hände? Precis ingenting. Jag varken gick upp eller ner i vikt.

I somras började jag äta carnivore pga cellförändringar. Jag åt enbart protein och knappt något tillsatt fett alls. På kort tid tappade jag fem kilo. Ett par av dessa berodde säkerligen på att jag varit på Mallorca och svullnat i värmen. Men helt klart har jag även tappat i fettvikt.

Internationellt sett har fokuseringen på fett börjat ifrågasättas. Att man behöver frossa i smör mm för att äta lågkolhydratkost är numer långt ifrån en nödvändighet. Det känns som om vi i Sverige inte riktigt är där än. Fortfarande är fokus på fettet i hög grad.

Själv äter jag mestadels protein till lunch och middag, men jag har även börjat äta frukost sedan i höstas. Fet, grekiskt yoghurt med valnötter och honung. HONUNG?! Nu svär jag i LCHF-kyrkan 😉 Jag mår toppen och har inte gått upp i vikt eller dött av det.

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla min kostmodell idag. Men behöver den verkligen ett namn? Jag försöker helt enkelt äta intuitivt och det till 99 % utifrån ett lågkolhydratperspektiv. Vilket inte är alla förunnat att klara av dock. I början behöver man en del riktlinjer för att förstå grunden, men när den sitter är det absolut läge för individuell anpassning. Jag läser nästan dagligen om folk som kämpar för att hålla uppe just fettintaget. Varför?! Om det tar emot, om du inte går ner i vikt, om du inte mår bra av allt fett: DRA NER PÅ DET! Säkerligen har du, precis som jag, en del lagrat fett att ta av. Använd det till energi istället för att tillsätta fett.

Och självklart: är du nöjd och glad och mår bra och dricker fettkaffe mm – fortsätt med det!

ÖVRIGT

Det enda som förenar oss som äter en lågkolhydratkost är just kosten. Det är det enda. Jag har i alla år inom LCHF-rörelsen känt en enorm aversion mot personer som vill klumpa ihop oss. Jag minns särskilt när någon skrev att vi som kämpar för att få LCHF accepterat också kämpade för att få kolloidalt silver accepterat. Eller så kan man lätt få intrycket av att alla som äter lågkolhydratkost är klimatförnekare. För det är ju också en kamp mot det som är officiellt accepterat. Duh… Vi som äter lågkolhydratkost är helt vanligt folk som vaccinerar oss, vägrar vaccin, använder kolloidalt silver eller skyr det som pesten, vi är direktörer och lärare, studenter och sjukpensionärer. Och allt möjligt annat.

Det här ihopklumpandet. Jag är övertygad om att det är en stor anledning till att “normalt” folk kan känna sig avoga mot lågkolhydratkost. Vi snackar liksom MAT! Inte religion eller politik.

Och du kan bli sjuk “trots” att du äter LCHF. Säger någon något annat är de ute och cyklar. Du kan fortfarande drabbas av cancer, reumatism, gonorré, benbrott, influensa – you name it. Jag brukar dock tänka att ens kostval påverkar hur väl man klarar av vissa saker eller kanske kan minska risken för att råka ut för något. Men vi som äter LCHF/lågkolhydratkost kommer fortfarande att kunna bli sjuka. Tro inget annat.

FRAMTIDEN GENERELLT

Jag hoppas att diskussionen kring kosten blir mindre dogmatisk och mer pragmatisk. Alltså att vi slutar rama in kosten så stenhårt och istället fokuserar på att med ett öppet sinne och utan fördomar eller förutfattade meningar hjälpa människor finna sin egen väg till hälsa och välmående. Även om det innebär att äta ett par skivor surdegsbröd till helgfrukosten.

FRAMTIDEN PERSONLIGEN

Jag kommer även i fortsättningen att ha lågkolhydratkost som utgångspunkt för min kost. Vill jag äta lite chips kommer jag att äta det. Vill jag ha ett glas rött eller cava kommer jag att dricka det. Jag kommer även i framtiden att träna enormt oregelbundet och inte ha dåligt samvete under de perioder jag inte gör det. Jag kommer fortsätta mitt periodiska snusande. Jag kommer att fortsätta att njuta av en vackert marmorerad entrecôte stekt i smör när jag är sugen på det. Jag kommer till och med att klämma i mig en söt dessert nån gång. Jag är inte en sämre människa för det.

Jag kommer helt enkelt att rikta in mig på att fortsätta njuta av livet.

Pst! Hannas och min senaste podcast (på engelska) handlar om min tio år på lågkolhydratkost. Här hittar du den:

På vår hemsida: http://bit.ly/2TvBaIH 
På iTunes: http://bit.ly/lcushow

Kalorier – är det något att bry sig om?

Jag har aldrig räknat kalorier under mina år som LCHF:are för att styra mitt intag. Jag har gjort det av ren nyfikenhet när jag testat något nytt, som när jag mätte ketoner första gången. Och när jag började läsa på om LCHF innan kostomläggningen skrev “alla” att mängden kalorier var totalt ointressant. “Det är bara att ösa på med fett, ingen fara!” Så det gjorde jag.

För något år sen upptäckte jag att jag åt mindre tillsatt fett. Jag slutade till och med att ha kokosolja i kaffet. Det var inte ett aktivt beslut, utan bara hände. Jag märkte ingen effekt på vare sig vikt, mått eller ork. Jag var precis som vanligt.

När jag gick över till carnivore registrerade jag allt under de två första veckorna, mitt mål var ju ett lågt fasteblodsocker och att komma i ketos. Jag blev riktigt förvånad när jag upptäckte hur lite kalorier jag fick i mig. Vågen, som inte rört på sig nämnvärt de senaste åren, visade lägre och lägre siffror. Nu väger jag mindre än jag gjort på massor av år.

Jag steker min mat i smör, jag kanske lägger till lite fett om jag äter mager fisk. Men that’s it. Har sällan behov av eller sug efter mer fett än så. Och jag mår bra, har ork och energi, sover bra mm. Protein är helt enkelt mycket mättande, så jag går inte omkring och är hungrig heller. Trots att jag enligt alla konstens regler behöver 1500 kalorier/dag för att täcka mina basala behov. Helt klart får jag dem från någon annanstans än maten. Typ min rumpa.

Under den här tiden på carnivore har jag vissa dagar fått i mig knappt 500 kalorier, vissa dagar inte ätit alls (spontanfastat), vissa dagar kanske kommit upp i 1200, 1300 kalorier.

I perioder är jag mycket aktiv: då kanske jag yogar eller kör power walks tokintensivt i tre månader och röjer runt mer i största allmänhet. Sen har jag latperioder. Då gör jag inte många knop. Vi har ju heller inga hundar längre, så det är knappt jag får näsan utanför dörren vissa dagar. Det här funkar för mig, mycket för att jag har accepterat att det är så här jag är! Det dåliga samvetet för mina latperioder är helt puts väck.

Nu väntar jag på att “drabbas” av nästa träningsperiod, då kommer jag förmodligen att rent automatiskt äta mer.  Det jag får i mig i dagsläget räcker helt klart fullt ut till vad jag (inte…) gör just nu. Vikten minskar ju för att kroppen använder energi jag redan har på kroppen.

När jag började med LCHF vräkte jag i mig fett: smör, grädde, creme fraiche, ost mm och gick ner nästan tio kilo de tre första månaderna (vilket var under en inaktiv period). Jag tror så här: i början behövs en hel del extra fett för att kroppen ska fatta vad som är på gång. Men sen, när siffrorna på vågen eller måttbandet inte minskar, är det dags för nästa fas: helt enkelt dra ner på fettintaget och istället se till att börja gnaga på ens inbyggda fettdepåer.

Jag tror det vore nyttigt med en mer nyanserad syn på och debatt om fettet. Folk som ätit LCHF i åratal, fortfarande bär på övervikt och kämpar för att få i sig fett – det säger liksom sig självt att nåt bör justeras. Och just fettet ligger ju nära till hands då.

Det finns massor av anledningar till att man inte går ner i vikt/hamnar på en platå, t ex olika sjukdomar. Är man överviktig, känner sig frisk och inte har några sjukdomar, kan ett minskat fettintag var vad som behövs för att få igång viktminskningen.

I januari nästa år har jag ätit lågkolhydratkost i tio år. Jag kommer aldrig att sluta med det! Men jag har insett att kosten är långt ifrån “status quo”. Man åldras, aktivitetsnivåerna varierar, man byter jobb – kanske från kroppsarbete till mer stillasittande eller vice versa mm. Kosten bör förändras därefter också, helt enkelt.

Sen är livet helt enkelt orättvist! En del kan äta vad som helst och hur mycket som helst och må prima både på in- och utsidan. Jag tillhör INTE den skaran. Det gäller nog de flesta av oss.

Ps1! Viktnedgång var INTE målet med carnivore, jag äter ju det av terapeutiska orsaker.

Ps2! Jag skriver “kalorier” i texten, men siffrorna visar kilokalorier (kcal). Kalorier är vad vi använder i dagligt tal, så för enkelhetens skull skriver jag så 🙂

Har “Du är vad du äter” något som helst existenberättigande?

Häromdagen sög jag i mig avsnitt nr 2 av säsongens “Du är vad du äter”. En kraftigt överviktig tjej som bara åt en gång om dagen (och då skitmat) och inte rörde på sig mer än nödvändigt skulle få en hälsosam livsstil.

Rensning av kylskåp och frys – ut med Coca-Cola och glass. Det klassiska bordet där all o-mat ligger huller om buller och huvudpersonen får äcklas över sin egen livsstill. Kostrekommendationen: ät grönsaker, kyckling, fisk och drick en ingefärashot varje morgon.

Sen massor av småklipp, mestadels från gymmet, filmade med mobilen av tjejen själv.

Slutet: tjejen vägs och mäts och allt har minskat och hon är pigg och mår bra. Vilket självklart är toppen.

Men så slår det mig: vad gör det här programmet för nytta? Lär vi oss något? Nä. Vi får inte veta ett dugg om hur och varför. Allt måste iofs inte vara till nytta! Fast nog kan vi ställa lite högre krav på utbudet?

Det som egentligen upprör mig mest är att vi fortsätter att se program som dessa år efter år. Samt alla andra superbilliga produktioner som produktionsbolagen tjänar massor av pengar på. Ta t ex Tunnelbanan (som jag sett kanske tre gånger) har ju samma innehåll hela tiden, det är bara personerna som byts ut. Gränsbevakarna ett annat – samma visa där: folk som smugglar med sig mat, ex-fångar som förhörs, det letas droger.

Varför satsar inget produktionsbolag på en serie om livsstilsförändringar där vi får lära oss något? Svaret är troligen (sorgligt nog) att vi tittare inte frågar efter det. Vi orkar inte ta in något på någon djupare nivå, utan vill bara matas med något lättsmält.

Det är samma sak med många av nyheterna i tidningarna. När någon får en mask i frukostflingpaketet och det får större rubriker (glöm inte den obligatoriska selfien med putmun som får illustrera den artikeln!) än att hundratals dödats i någon terrorattack i Syrien så är något jäkligt snett.

Men det är väl med detta som med politiker: vi får vad vi förtjänar.

 

Vill du LÄRA dig något om kost? The Low Carb Universe har två event på Mallorca i år: KetoLadies och LCU18.

Fullspäckade med föreläsningar och workshops!

Jodå, jag också.

Ett inlägg som är helt OT. Skrev detta på min privata Facebook igår, men lägger upp även här. Kanske hjälper det någon att förstå.

Jag har lite svårt att samla ihop och sortera allt jag känner och tänker för #metoo. Jag är arg, ledsen och skäms. Arg för att jag först som 51-åring insett att beteenden som jag betraktat som normala faktiskt inte är det. Ledsen för att vi är så många och att så många mår så enormt dåligt. Och jag skäms för att jag inte reagerat när jag säkerligen kunnat göra det.

Jag har sluppit de grövsta övergreppen, tack och lov. Majoriteten har ofta varit verbala. Mängder av gånger har jag bitit ihop och låtit dem passera. Några gånger har jag reagerat väldigt starkt.

Som den gången en chef förvånat utbrast: “Men vill du verkligen jobba, Bitte? Jag trodde att du ville vara hemmafru?” Det gjorde så förbaskat jäkla ont och jag fattade inte hur någon kunnat få det intrycket av mig, då jag gjort allt för att bevisa motsatsen. Jag reste mig och gick. Och kom aldrig tillbaka. Men har mer än en gång tänkt tillbaka på detta och funderat på om en man någonsin skulle fått den frågan.

En annan man fick en flaska öl innanför sin kavaj. Superbarnsligt, men just då var det vad jag gjorde.

Och gissa om jag har haft ångest och känt mig dum när jag tänkt på dessa tillfällen, trots att massor av år gått sen dess. Ni kan ju för övrigt gissa att detta var topplocket som flög av efter flera andra incidenter. Regelbundna taggiga småstick läggs på hög och blir till slut för många för att man bara ska kunna rycka på axlarna.

#metoo rymmer för mig så mycket. Det är gliringar, blickar, tafsande, nedlåtande kommentarer som grundar sig i det kön jag tillhör. Det är därifrån till det allra grövsta och allt däremellan.

En del anser att vi som inte råkat ut för det allra värsta inte ska använda #metoo. De har inte fattat. Vi MÅSTE lyfta även det som inte är det värsta för att få alla som tafsar och slänger ur sig dumheter att inse att det är redan DÄR som gränsen går. Vi ska inte acceptera att bli kallade för horor. Vi ska inte acceptera att någon trycker sig lite extra mot oss i kön eller på bussen. Vi ska inte låta vare sig små flickor eller pojkar tro att kärlek börjar med bråk. Det är för det första helt vidrigt att lära redan små flickor att de som gillar dem gör dem illa. Men också för att det får alla manliga varelser att framstå som viljelösa offer för någon slags biologiskt betingad oförmåga till impulskontroll.

Herregud.

Och visst, det finns kvinnor som kan vara sviniga också. Men i ärlighetens namn: finns det någon enda person i detta avlånga land som ser det utbredda kvinnliga förtrycket av män som det stora problemet? Jag förringar absolut inte de män som blir oacceptabelt behandlade. Förhoppningsvis så innebär #metoo att ALLA, oavsett kön, lär sig att vi ska behandla varandra med respekt.

För det är precis det vi ska göra nu med #metoo. Vi ska prata hål i huvudena på våra barn om vad som inte är ok och hur man beter sig och visar respekt och vi ska även visa det genom handling. Vi ska säga ifrån när vi hör någon på t-banan kalla någon för fitta eller hora eller trycker sitt kön emot oss. Vi ska säga ifrån när den där kollegan drämmer till med en sexistisk kommentar. Vi ska säga till den lilla killen som drar en tjej i håret att kärlek inte alls börjar med bråk. Vi ska tänka på hur vi själva uttrycker oss.

Så.

Hormonellt betingad migrän

Min migrän debuterade i puberteten. Jag minns så väl det första anfallet: synbortfall, fruktansvärd huvudvärk och kräkningar. Det lugnade dock ner sig med åren och försvann nästan helt när jag började äta LCHF.

Sen dess har jag kanske haft som högst en handfull anfall per år (förutom en period när jag tränade tung styrka intensivt, berodde på felaktig teknik). De inskränker sig för det mesta till aura (ögonflimret) samt en känsla i efteråt av att hjärnan känns som skumgummi och lite, lite huvudvärk. Jag tar förresten aldrig några tabletter, vare sig migränspecifika eller värkditos. Det funkar ändå. Men synbortfallet är ytterst irriterande, och jag känner mig lite som en urlakad sill efteråt.

De senaste veckorna har jag fått flera anfall. I stort sett varje dag, faktiskt. Jag letade info, och det slutade med att jag kopplade anfallen till klimakteriet. Jag har känt att något händer i kroppen, olika symptom som troligen hänger ihop med nån ny fas på min spännande klimakterieresa 🙂

Med det som utgångspunkt började jag leta efter en lösning och gjorde en snabb nulägesanalys av mig själv:
Jag har i ett par månaders tid minskat ner mina progesterondoser, jag har inga hundar sen i våras och vistas därför mindre utomhus i dagsljus. På min favoritsida om progesteron hittade jag massor av bra info (bl a att övergångsåldern kan föra med sig ett ökat antal migränanfall) och där rekommenderades magnesium.

Sedan några dagar har jag ökat min progesterondos, börjat äta D-vitamin samt tar två kapslar magnesium per dag. Jag märker en tydlig skillnad! I tisdags hade jag känningar som jag alltid får innan migränen bryter ut, men den kickade aldrig igång. Likadant igår, men mycket mindre känning än dagen innan. Och ingen migrän alltså.

Förhoppningsvis ropar jag med detta inte hej för tidigt 😉 Men det känns ju onekligen lovande!

Assumption is the mother of all fuckups.

Kvinnor 40+. kvinnor 50+, kvinnor i klimakteriet, som bakar surdegsbröd, kvinnor som gillar grottdykning, kvinnor som vägrar raka sig under armarna.  Det klumpas ihop så mycket. Och förutsätts en hel del.

Jag har gått igång på ett gästinlägg av en Anne Mullens som publicerades på Kostdoktorn den 25/9 – Våra tio bästa tips för kvinnor 40+ som vill gå ner i vikt med LCHF.  Jag reagerar först och främst på tanken att klimakteriet SKA innebära en massa kroppsliga förändringar, företrädesvis viktuppgång. Och att det SKA vara så attans svårt att göra något åt det.

I artikeln citeras Dr Sarah Hallberg:

”Vikten ökar i klimakteriet — det vet alla — men forskningen kan inte fullt ut förklara varför. “

“Det vet alla”. Näe. Det vet inte alla. JAG vet det inte. Och efter att ha pratat med andra så är det helt klart fler än jag som inte vet det. Min syster gick NER i vikt, till exempel. Jag gick upp tre kilo i vätskevikt. Efter att jag läst på lite och börjat med bioidentiskt progesteron försvann dessa kilon. Östrogen nämns i artikeln, men progesteronet lyste med sin frånvaro.

Det var det andra jag reagerade på. Det minskande östrogenet står som en orsak till viktuppgången. Östrogenet har många kvinnor för mycket av, eller rättare sagt så är kvoten progesteron-östrogen uppåt väggarna. Att balansera upp med progesteron har varit lösningen för mig. Jag tappade vätskan jag lagt på mig, och har inga problem att hålla vikten. Däremot får jag vara försiktig med undantag, för det är segare att bli av med dem. Men undantag är precis vad det låter som: något man inte gör till vardags och absolut inget man behöver för att överleva.

De tio råden som ges är generella som bara den. Kan testas av alla som inte får LCHF att funka.

  1. Ät inte så mycket protein.
    Det finns grupper som bara skrattar åt det rådet, det råder alltså skilda meningar om detta inom LCHF-världen.
  2. Ät inte för mycket fett.
    Absolut! Har man överflödigt fett på kroppen kanske man inte ska dra i sig fettkaffe på morgnarna om man är ute efter viktnedgång? Min personliga erfarenhet är att det funkar att trycka i sig massor av fett precis när man lagt om till LCHF. Jag åt rejält mycket och tappade nästan tio kilo på tre månader. Kanske behöver kroppen denna överdos av fett för att ställa om sig? Jag vet inte. Men helt klart är att det finns folk som inte klarar av de här ohemula fettmängderna.
  3. Periodisk fasta.
    Jag mår toppen av det. Andra fixar det inte.
  4. Se upp för kolhydrater som kryper uppåt.
    Jodå. Men här har vi ju lärt oss en del nytt. Vilka kolhydrater avses? Bönor som innehåller en hel del kolhydrater kan hjälpa kvinnor i klimakteriet. Birgitta Höglund är ett bra exempel på det.  För egen del har mina minimala vallningar blivit än mindre med lite bönor i kosten. Trots att jag numer äter dem relativt oregelbundet. Och givetvis saknar jag bönor bland alla tips och råd!
  5. Skippa alkohol.
    Jag lägger själv på mig några vätskekilon om jag t ex dricker två glas rödvin en kväll. Jag har under många år varit mycket restriktiv med vindrickandet, men i våras började jag åter uppskatta ett glas gott vin några gånger i veckan. Viktuppgång? Noll kg. Så länge jag håller mig till ett glas. Att dricka alkohol i tid och otid och alldeles för mycket ju inte bra för någon, dock.
  6. Undvik sötningsmedel.
    Kan inte uttala mig om detta, då jag kanske äter något med sötningsmedel två, tre gånger per år. Olika skolor här också: farligt kontra ofarligt. Personligen tycker jag inte att hittepåsötning har någon naturlig plats i en kost som baseras på riktiga råvaror.
  7. Ägna dig åt styrketräning.
    Absolut inte fel. Men inte en förutsättning för att klara av att gå ner i vikt. Jag tränar inte alls sedan några år och håller ändå vikten. Ork och styrka har jag också.
  8. Sov ordentligt.
    Ja, helt klart är bra sömn superviktigt. Däremot behöver jag inte lika mycket som tidigare. Jag somnar kanske kring halv elva på kvällarna och vaknar oftast kring fem. Utsövd och pigg. I början irriterade det mig oerhört. Men nu har jag accepterat det och trivs med min egentid på morgnarna här hemma.
  9. Minska stress.
    De flesta behöver nog se över sin stressnivå.
  10. Ha realistiska mål.
    Måttband istället för våg: suveränt bra.

Överlag ok och GENERELLA råd. Som passar himla många bukstinnar gubbar också.

Jag känner att jag svamlar oerhört och inlägget hade kunnat göras mycket mer strukturerat och analytiskt. Men grejen är att jag blir oerhört provocerad av att problematisera saker och ting INNAN DE SKETT och det här att just klimakteriet ska vara något som är så jäkla jobbigt.

Jag NJUTER av att vara i den ålder jag är i. Att hamna i klimakteriet har för mig blivit något som känns enbart befriande. Med mitt inlägg vill jag absolut inte förminska de problem som en del kvinnor får i samband med klimakteriet. Men kanske ska vi höja blicken, försöka se om det finns andra orsaker än klimakteriet som ställer till det. Kanske finns det något man kan göra för att förbereda sig? Jag hade ätit LCHF i över åtta år innan jag hamnade i klimakteriet. Kan det vara något som hjälpt mig – jag tror i alla fall det.

Som sagt, jag vet att vi reagerar olika på den här delen av vårt liv, jag vill bara visa är att det inte går att klumpa ihop oss klimakterietanter och säga att “huvva, nu blir det jobbigt” eller vad man nu säger. Jag vägrar även acceptera att de kvinnor som får det jobbigt får höra att jomen, så här är det att vara kvinna 40+/50+/i klimakteriet/med hår under armarna mm. För jag vägrar tro att evolutionen haft som mål att se till att kvinnor mår piss av någon biologisk anledning.

Jag kom på en sak: en av våra föreläsare på The Low Carb Universe -Franziska Spritzler – har rubriken “Low-Carb Foods for Healthy Aging, Inside and Out” på sin workshop. Det ska bli mycket intressant att höra vad hon har att säga om detta!