Magbakterier och carnivore

Häromdagen frågade någon i FB-gruppen Carnivore Sweden om hur mikrobiomet påverkas av att äta carnivore. En berättigad fråga! Jag började fundera på hur jag själv påverkats, jag började ju med carnivore i juli förra året. Körde strikt i två månader och därefter har jag kört carnivore till kanske 90, 95 %. Lite sparris och avocado äter jag gärna då några gånger per vecka.

För kanske sju, åtta år sen fick jag infektion i en tandrot. Tandläkaren skrev ut Kåvepenin. Efter mindre än ett dygn var jag helt förstörd. Magkatarr av det värre slaget som slog ut mig helt och hållet.

För några år sen fick jag flera ögoninfektioner på ett och samma år (mina torra ögon i kombination med våra hundars hudbakterier). Jag fick därför tre, fyra antibiotikakurer i form av ögondroppar det året. Magen kraschade. Inte magkatarr den här gången (tack och lov!) men vattniga diarréer som vägrade ge med sig. Under det här året åt jag, som så många andra, probiotika.

Häromdagen fick jag diagnosen urinvägsinfektion. Försökte i det längsta få läkaren att komma med någon annan lösning än antibiotika. Men icke. På apoteket frågade jag vad jag skulle göra för att skydda magen och fick svaret “probiotika”. Det i sig är revolutionerande, för tidigare rekommenderade de Omeprazol som är syrahämmande.

Nu är jag inne på tredje dagen med antibiotika och känner inte av det på något som helst sätt! Jag har lite, lite ont i magen, men det är i nederdelen och beror på infektionen. Äter probiotika så klart. Men faktum kvarstår: det hjälpte ju inte senast.

Kanske är det för tidigt att ropa hej än. Fast vid tidigare antibiotikakurer har jag börjat känna av magen redan efter några timmar. Inte vet jag. Men som jag ser det: att äta carnivore-ish har då inte gjort min mage känsligare. Att grönsaker triggat min katarr under hela mitt liv är ett faktum. Råa såna har aldrig funkat bra, tillagade har gått bättre.

Kanske är det så enkelt att min mage och mina tarmar får vila nu? Och framförallt: tid att läka ordentligt. Kanske kommer jag att kunna fixa så många fler grönsaker i framtiden tack vare det?

Eller så är jag inte gjord för att äta det! 🙂 Strunt samma vilket. Så länge jag har ork och energi, mår bra och känner livet i mig så spelar det ingen som helst roll.

Oj! Ett nyanserat köttinslag på Nyhetsmorgon!

Jag ser på Nyhetsmorgon nästan varje dag. Maten som lagas är mestadels vegetarisk nu för tiden. Om kött nämns i några andra inslag görs det uteslutande med ett varningens finger. Jag har verkligen saknat en mer nyanserad rapportering.

I morse intervjuades forskaren Elin Röös från Statens lantbruksuniversit under rubriken “Mat och miljöpåverkan”. Och hon sa – håll i er nu! – att naturbeteskött har en positiv miljöpåverkan!

Här hittar ni inslaget.

Dock hävdade hon (så klart…) att sojakorv och grönsaksbullar är absolut bäst. Varför frågade inte programledarna om den miljöpåverkan soja har? Eller att en majoritet av sojan måste importeras? Det finns nämligen en hel del problem med att odla soja i Sverige. Det finns även en socioekonomisk påverkan. Jag hittade en artikel om soja som var intressant, du hittar den här: https://agfo.se/2018/08/sojabonan-i-centrum Det är LRF som driver Agfo, så de har säkerligen en agenda, men faktan är ju lättkontrollerad.

En annan aspekt som saknas och som jag skrivit om tidigare är ju att man inte tar upp vad kost kan göra med folks hälsa och vad det kostar i långa loppet. Elin Röös menade att bröd är ett mycket miljövänligt livsmedel. Jag och många med mig klarar inte av att äta spannmål (utan att vara glutenintoleranta). De sista åren innan jag hittade LCHF åt jag enligt GI, där var grovt bröd en viktig del. Jag åt grovt surdegsbröd, ingen limpa eller vitt rostbröd. Min mage kraschade regelbundet. Och nej, jag åt ingen snabbmat under min GI-period. Det var mycket grönsaker, normalt med protein och ett blygsamt fettintag (inget light).

(När det gäller spannmål bör nog vi som propagerar för lågkolhydratkost dock vara lite mer nyanserade själva: många klarar av att äta bröd. Däremot bör man absolut skippa det vita brödet, skogalimpan mm.)

Jag längtar efter den dagen då en journalist som kan nutrition sätter tänderna i kosten och miljön ur ett hälsoperspektiv.

“Dödlig anti-statinpropaganda”

Daily Mail (UK) publicerade i lördags en artikel om statiner under rubriken:

“Statinförnekarnas dödliga propaganda: Medicinen SKYDDAR dig verkligen mot hjärtattack, men tusentals vägrar ta den enligt denna förödande undersökning.”

De pekar ut Dr Malcolm Kendrick, Dr Zoë Harcombe och Dr Aseem Malhotra som några av de värsta bovarna i denna anti-statinpropaganda.

Innehållet i artikeln visar en helt annan bild än den jag fått genom åren, särskild via Smarta Diabetiker. Det står i artikeln att biverkningar visserligen finns, men de är ack så få och milda. De historier jag tagit del av har gett mig en helt annan bild. Impotens, muskelvärk, muskelförlust, minnesproblem, orkeslöshet och kramp är några exempel på vad folk råkat ut för efter att ha ätit statiner. När de slutat har dessa symptom försvunnit i de flesta fall, vilket de givetvis sätter i samband med att de slutat äta statiner.

En del får inga biverkningar. Andra bör äta statiner, vad jag förstår: de som har familjär hyperkolesterolemi. Huruvida det stämmer eller ej överlåter jag åt andra att avgöra. Men det här slentrianutskrivandet av statiner till t ex diabetiker – “i förebyggande syfte”. Man har ju ingen aning om någon kommer att drabbas? Och kärnfrågan är ju: är ett högt kolesterol verkligen farligt?

Ett argument för statiner är att bland folk som dött i hjärt/kärlsjukdom så är högt kolesterol överrepresenterat. Motståndarna hävdar motsatsen: att en majoritet av de som dör i hjärt/kärlsjukdom har lågt kolesterol. Jag skrev häromdagen att folk tolkar forskningsresultat som fan läser bibeln. Hur sjutton ska vi vanliga dödliga då kunna dra några slutsatser av det hela?

Dr Zöe Harcombe har skrivit en replik till artikeln.

En av föreläsarna på vårt diabetesevent i juni är Ivor Cummins. Han har en enorm kunskap om kolesterol och kommer givetvis att föreläsa om det.

Med statiner är det som med mycket annat: man kan inte själv vara expert på precis allt. Själv slår jag samman allt jag läser och hör talas om, vittnesmål, egna erfarenheter. Jag bedömer trovärdigheten hos de som verkligen kan. Därefter drar jag en slutsats. När det gäller kolesterol och statiner har jag en sådan sedan länge. Jag har aldrig ätit statiner, kommer högst troligen aldrig att göra det heller. De två läkare som jag personligen träffat via hälsokontroller och som rekommenderat mig statiner har jag tagit en diskussion med.

När vi pratat klart har de dragit tillbaka sin rekommendation.

Ketoskrev

Jo, du läste rätt. Det är när andedräkten luktar apa innan man riktigt anpassat sig till ketogen kost. Fast på ett annat ställe, då.

Artiklar om att kvinnor som äter keto får illaluktande underliv sprider sig nu som en löpeld. Både i amerikanska och brittiska magasin och tidningar kan folk läsa om hur kvinnor upplever att deras underliv reagerar när de går över till keto.

Några exempel på hur det ser ut i tidningarna. Googla “keto crotch” för att läsa mer.

Jag har hängt med ett bra tag. Genom åren har det pratats om hur kosten påverkar avföring, erektion, sexlust mm. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst ett enda ord om stinkande underliv?

I samma nummer i många av tidningarna finns stora annonser för ViktVäktarna. VV som tappat enormt i värde på sistone. VV som har panik nu.

You do the thinking, som man brukar säga 😉

Dr Ken Berry berättar här mer om fenomenet “keto crotch”.

När själen flyger

I dag tog jag taxi ner till Palma. En lyx, annars kör jag bil eller åker buss. Men jag tänkte äta lunch och ta ett glas cava. Idkar nolltolerans om jag ska köra bil. Jag blev avsläppt på Jaume III, i närheten av El Corte Inglés. Där gick jag in och köpte en flaska cava, ska nämligen få besök av grannarna i morgon eftermiddag. Därefter gick jag raka vägen till Cappuccino för att äta lunch. Och där hände det.

Jag satt helt allena vid ett litet runt bord och iakttog alla omkring mig. Mestadels mallorciner. Många äldre män och kvinnor, vardagsklädda men ändå så eleganta! Flera av männen hade snygga sjalar, stiligt draperade runt halsen. Kvinnorna – så medvetna om sin kvinnlighet och med en stolthet som hemma i Sverige kanske mest skulle uppfattas snorkighet. Här är det annorlunda, det är liksom helt naturligt att lyfta på hakan och vara stolt över den man är.

Jag beställde ett glas cava och en hamburgare och fortsatte iaktta. Jag hoppade till lite när jag vid ett bord såg en ung tjej med en stor kråka i näsan. Vid en närmare titt visade det sig vara en piercing. Puh! En riktigt bra gatumusikant satt på en stol intill restaurangen och spelade gitarr och sjöng. Att slippa de som går omkring med dragspel och spelar hellre än bra gjorde inte saken sämre. Det var så mysigt!

Cava. Gudarnas gåva till oss människor. Torr och kall. Dock ej gratis.
Hamburgare sin pan och sin patatas fritas. Det är inga problem att äta lchf i Palma.

Där mitt i allt satt jag och bara log och kände verkligen lyckan i mig. Jag är oftast glad, men ibland rinner det liksom över och det spritter inuti mig som om jag hade sockerdricka i hela kroppen. Idag var det som om alla människor fyllde mig med glädje och energi. Jag hoppas verkligen att jag emellanåt kan ha samma inverkan på andra! Kanske, kanske hade jag det idag, när jag satt där ensam och log och glodde och bara var själaglad?

Och hur blir det så här? Beror det på mig eller våren eller solen? Egentligen är det strunt samma. Det är bara att ta emot och känna. Och vara enormt glad för att jag kan känna lyckospunk.

En del kallar det för tacksamhet, den där känslan som ibland sköljer över en och gör att det känns som om själen får vingar. Och man ska visst öva på att känna det. Jag vet inte, jag. Jag kan gå ut på balkongen och se ut över Medelhavet eller öppna ett fönster på övervåningen hemma i Stocksund och titta ut över nejden och känna sån glädje över mitt liv. Kanske är det tacksamhet. Men att sätta namn på allt är inte särskilt viktigt. Och jag tänker så här: strunta i att konkretisera allt. Var öppen! Låt det hända när och var som helst. Skippa att posta den där memen med “Carpe Diem” eller “Det här är den första dagen på resten av ditt liv”. Det viktiga är att känna. Inte dela ett färdigt och slitet koncept som liksom lägger sig som en solkig hinna över det riktiga livet och gör allt till ett tvång eller ett måste. Jag är övertygad om att det faktiskt kan ha motsatt effekt: att det skapar prestationsångest. “Nu jäklar måste jag vara lycklig/tacksam/själfull/”.

Känn bara och gör det utan att känna att du presterar eller måste prestera något. Bara konstatera och njut av ögonblicket eller stunden.

Vän av ordning frågar sig säkerligen nu: “Men hallÅÅÅ! Du skriver ju själv om det nu?” Ja, tänk att jag gör det 🙂 Och alla ni som känner mig vet att det här är en ganska ovanlig text för att komma från mig. Jag älskar det konkreta och tydliga och raka rör och noll fjoll, liksom. Men ibland går Fantomen på gatorna som en vanlig man. Precis som Bitte ibland känner både lyckan och livet i sig själv så mycket att hon vill dela med sig och därigenom gärna peppa någon till att låta sig översköljas av den här sköna känslan. Jag känner faktiskt lyckan i mig tämligen regelbundet. Utan att berätta det 😉

Och jag kan lova att ni aldrig kommer att få se mig posta en meme om det.

En fluffig cappuccino med EXAKT rätt mängd kanel avslutade min härliga lunch.

Åh, så befriande!

Började dagen med att läsa Erik Hörstadius senaste krönika hos Diet Doctor. Det är rent befriande att få läsa om någon som har en så avslappnad relation till LCHF – då i synnerhet kolhydrater.

Jag har hängt med i LCHF-kretsar i mer än elva år. Om någon i början skrev något om att “jag tog en kokt potatis” så gick folk i taket. Även jag. Kanske ska man tänka på att detta var i LCHFs “barndom”? Att vi höll på att lära oss?

Det som styr vad jag äter är mitt mående. Det gör att jag per automatik äter mat som till 95 % uppfyller “kraven” för LCHF. Mycket strikt, till och med, då mår jag verkligen toppen. Däremot mår jag faktiskt även mycket bra av att äta även förbjuden frukt ibland! Om det bjuds (jag köper inte själv), så äter jag gärna chips och även godis. Långt, långt ifrån de mängder jag gjorde pre-LCHF, så klart. Och det händer inte regelbundet. Äter jag middag ute och känner för det kan det bli en dessert. Händer kanske tre, fyra gånger per år. Och ingen kan övertyga mig om att 90 % choklad är godare än Marabous romrussin! 😀

Jag äter aldrig någonsin något med mjöl. Så bakverk, tårtor mm går helt bort. Jag vill bara inte äta det, och jag saknar det inte. Däremot kan jag äta lite glass istället. Men bjud mig inte på GB’s tresmak od, för ska jag ha glass ska den vara riktigt god och fin.

Jag vet att många har en jobbig relation till mat, de kan triggas av allt möjligt och måste hålla hårt i hatten för att inte blåsa av banan. Är man ny på LCHF tror jag det är viktigt att experimentera “inom ramarna” och sträva mot att det rätta tankesättet ska fastna i ryggmärgen. Och livet är orättvist: en del måste smyga sig fram på en smal och snårig stig, andra kan köra järnet på motorvägen och byta fil då och då.

Jag har sedan januari 2009 då jag började med LCHF förändrat mitt ätande, ätit mer fett/dragit ner på fett/ätit massor av grönsaker/ätit noll grönsaker. Detta har skett per automatik – utom i ett fall: när jag gick över till carnivore var det pga att jag hade cellförändringar.

Jag är olika aktiv i olika perioder, jag åldras. Hela livet består av förändring, egentligen. Att fortsätta äta efter någon regelbok och inte anpassa sig efter förändringarna måste ju vara jättesvårt? Mitt sätt är absolut det rätta för mig. Med mina över tio år på LCHF så känns det som om min kropp på sistone verkligen hamnat i ett bra läge. Om jag tidigare drack två glas rödvin en lördag kväll fick jag bära på några extra vattenkilon till torsdagen. Samma sak om jag åt något icke-LCHF – svullnade upp. Men nu kan alltså kroppen hantera dessa extravaganser på ett strålande sätt! Jag är dock vaksam. Som jag skrev ovanför: jag åldras och kroppen förändras.

Det finns många anledningar till varför man inte ska göra som jag. Sjukdomar – diabetes, beroende, psoriasis mm. Vill man hålla blodsockret nere, undvika återfall, slippa klåda och utslag – då gäller ett helt annat förhållningssätt till kosten än mitt.

våra event är maten givetvis 100 % lågkolhydrat. Då handlar det om hälsa och kost 24/7. ALLA ska kunna delta i våra event utan att behöva frestas och därmed halka snett. En gäst med diabetes ska lätt kunna hålla blodsockret i schack, en sockerberoende gäst ska slippa se frukt och efterrätter od. Vi tömmer tom minibarerna på rummen! 😀

Nu ska jag köra ett yogapass på terrassen. Därefter ska jag åka ner till Palma och strosa runt lite och äta lunch. Känner jag för det kommer jag att dricka ett glas cava. Supertorr, med minimalt kolhydratinnehåll 😉

Köttransonering, flygskam och kopruttar.

Jag har en särskild morgonrutin: jag vaknar (mycket tidigt), går på toa, glider ner till köket och gör en espresso, går upp till soffan och öppnar datorn. Först och främst kollar jag mejlen: vår målgrupp finns över hela världen, så det är inte alls osannolikt att ett gäng mejl har trillat ner i min burk under natten. De ska givetvis besvaras asap. Sen går jag vidare till Facebook. Har vi fått några frågor där, några meddelanden, hur har det gått för Hannas senaste live i serien om typ 1 diabetes och lågkolhydratkost?

Därefter kollar jag SvD, DN, Aftonbladet och Expressen. Sen blir det Nyhetsmorgon. Och jag blir mer och mer beklämd för varje dag. Miljölarm, klimatdito, vi får bara äta 14 gram rött kött per dag och helst inte alls för att jorden inte ska gå under. Och sen delas detta på sociala medier och kommentarerna haglar och ofta får vi lågkolhydratare en rejäl släng av sleven. För vi ääär ju såna klimatbovar 😛

Jag vill redan nu göra klart att vi självklart ska vara rädd om vår jord! Jag är dock – precis som en övervägande del av landets invånare – inte kapabel att avgöra vad som är rätt eller helt galet eller förstå mig på de vetenskapliga rapporterna som verkar tolkas precis som fan läser bibeln. Alltså: samma studie verkar kunna tolkas på flera sätt. Vilket ofta är fallet inom vårt gebit också.

Så jag tänker och funderar på mitt eget liv, vad jag gör som är en belastning respektive bra för både miljö och klimat. Och inser att jag typ gör allt fel jämfört med alla andra.

Men så tänker jag ett steg längre. Vad gör jag INTE nu för tiden? Har jag kanske gjort en insats på något annat sätt än de som läggs fram. Så här kommer min lista över saker jag inte gör alternativt gör och som jag faktiskt tror är riktigt bra för miljön:

  1. Jag köper aldrig färdigmat, lagar all mat från grunden. Enda “fusket” är konserverad makrill. Jag bidrar därmed inte till att driva matfabriker och förpackningsindustrin.
  2. Jag köper närproducerat. I Sverige köper jag svenskt, på Mallorca köper jag mallorcinska alt spanska produkter. I Sverige kan jag sträcka mig till att köpa nån avocado emellanåt (jag älskar nämligen såna). På Mallorca köper jag en hel del avocados, de odlas där. Och så kostar fyra stycken €2….
  3. Jag äter knappt någon frukt alls. Därmed bidrar jag inte till långa transporter. Till jul äter jag dock gärna ett par hederliga svenska juläpplen, på Mallorca kan det på sin höjd bli en lokalt odlad apelsin när det är säsong. Eller ett fikon jag kan plocka direkt från trädet.
  4. Jag handlar efter säsong.
  5. Jag väljer gräsbetat kött när det finns.
  6. På Mallorca köper jag antibiotika- och GMO-fritt kött.
  7. Jag köper alltid ägg från höns som fått gå fritt. Fast ibland är det lite svårt att bli klok på om de fått sprätta omkring inom- eller utomhus?
  8. Jag är ingen bra konsument i snacks- och godisföretagens ögon. Eller läsktillverkarnas. Däremot får jag kanske i mig sex små burkar Tonic Water Zero per år. En gin och tonic nån gång då och då är en mänsklig rättighet.
  9. Sopsortering då? Jag kämpar på så gott jag kan här hemma i Sverige. Jag är inte ofelbar, jag kan bättra mig. På Mallorca är jag JÄTTEDUKTIG! Där har man inga egna soptunnor, utan varje kvarter har ett gäng små containers för hushållssopor, glas, metall, papp, plast och trädgårdsavfall. Hur smidigt som helst!
  10. Jag använder minimalt med duschtvål, använder schampo/balsam mycket sällan. Smörjer mig nästan aldrig. Vill jag göra det så har jag en lotion från Weleda. Samma med ansiktet – Weleda. Håret: jag använder mycket sällan några produkter, ibland duttar jag i lite torrschampo för att få lite volym. Spray ett par gånger per år kanske? Alltså besparar jag miljön och klimatet massor av dumma kemikalier, förpackningar och transporter.
  11. På Mallorca använder jag 75 % av alla gånger jag handlar en matkasse som kan återanvändas i närmast det oändliga, tror jag. I Sverige: jag väljer mest pappkassar, tar plast när jag har tomt i soppåseförrådet.
  12. Jag äter kött. Ibland enbart kött. Kött från det land jag befinner mig i. Jag är en sån som är övertygad om att kopruttar faktiskt inte ställer till med något elände. Däremot köper jag inte kött från köttfabriker. Detta främst för att djuren behandlas som skit där.
  13. Jag läste i en krönika häromdagen att folk som tränar köper massor av onödiga produkter. Typ bars, proteinpulver, piller och tjafs. Jag äter inget sånt. Iofs tränar jag inte. Men skulle jag så vet jag att jag klarar mig finfint på den energi jag får från helt vanlig mat. Så: jag bidrar inte till tillverkning i fabriker, förpackningar och transporter.
  14. Jag har problem med mina ögon, det svenska klimatet är allt annat än bra för dem – luften är för torr. Därför är jag ofta på Mallorca. När jag är där slipper jag dutta i ögondroppar flera gånger per dag. Att mina ögon mår bättre innebär att även att jag har bättre motståndskraft mot ögoninfektioner–>jag slipper använda antibiotikadroppar–>min mage slipper krascha av antibiotikan–>jag håller mig pigg och frisk och kan jobba och göra nytta. PLUS att jag slipper gagna ett läkemedelsföretag.
  15. Med hjälp av en bra kost stärker jag min hälsa. Jag är alltså sällan sjuk. Minns inte när jag senaste åt någon medicin? Ett par huvudvärkstabletter kan det bli varje år. Är huvudvärken lätt hjälper det dock med en nypa salt.

Ok, jag slutar där. Många andra gör allt som jag inte gör: de äter godis, chips, dricker läsk, äter importerad frukt och grönsaker, köper färdigmat, duschar med tvål och schampo varje dag, de skiter fullständig i att deras scrub innehåller plastkulor, att deras hudlotioner innehåller massor av dumt och onödigt bös mm. De målar naglarna regelbundet eller gör gelnaglar. De köper färgglada flaskor med rengöringsmedel och tvättmedel som är fullproppade med mindre hälsosamma ingredienser, de använder “rumsspray” (hur sjukt är det?). En del skaffar massor av barn, något som ska vara bland det värsta man kan göra ur miljösynpunkt. Jag har bara två stycken. Varav en valt ett barnfritt liv.

Vad gör jag som anses vara riktigt dumt då? Jag flyger en hel del. Jag flyger mellan Mallorca och Sverige flera gånger per år. Jag ska flyga till London i maj. Varför flyger jag? Som jag skrev tidigare – min ögon mår inte bra i Sverige. När det är som värst går jag omkring som i en dimma. Och resan till London: jag ska på en hälsokonferens. Att sprida information och kunskap om hälsosam mat är i mina ögon en bra insats för både miljö och klimat. Ta alla personer med typ 2 diabetes som gått över till lågkolhydratkost och knappt tar ett piller efter ett tag. Eller folk med andra sjukdomar som sluppit all eller stora delar av sin medicinering. Förhoppningsvis leder detta i långa loppet till att det inte längre tillverkas massor av mediciner som ska förpackas i plast och papp och transporteras och konsumeras. Mängden ämnen som är skadliga för vattenlevande organismer och reningsverken inte kan ta hand om minskar. Osv.

Vad jag förstår är industrin en mycket större bov än flyget. T ex så släpper SSABs anläggningar i Oxelösund och Luleå ut över fem miljoner ton koldioxid per år. Totalt motsvarar stålindustrins utsläpp 2,5 miljoner Thailandsresor. När jag flyger till Mallis släpper jag ut 0,79 ton. Och ja, jag har börjat fundera på det där med att klimatkompensera. Kostar ett par hundralappar ner till Mallorca.

Jag kan nog tycka att folk på båda sidor i klimat- och miljödebatten skriker lite för högt och är för kategoriska. Själv är jag nog som svensken i stort: ganska förvirrad men gör helt enkelt så gott jag kan.

Inte ett till piller…

Danska forskare har hittat ett ämne som är nödvändigt för att bukfettet ska minska vid träning: interleukin-6 (IL-6).

Ur Aftonbladets artikel (PLUS):

Artikeln är tyvärr läsbar enbart för Aftonbladets PLUS-medlemmar.

Vi må uppröras över läkemedelsbolagens strävan efter att hitta nya piller att tjäna pengar på, men det är ju grunden för hela deras verksamhet. Till syvende och sist är det ju vi själva som väljer. Vi behöver inte köpa produkter som dessa. Och det är väl där som energin egentligen bör läggas för att få till en förändring. Att få människor att inse att det finns andra vägar till en bättre hälsa: genom att ta bort – inte lägga till. Som att t ex ta bort all skräpmat. För vad tror man att man kan uppnå genom att äta som tidigare och lägga till ett piller?

Förhoppningsvis kommer upptäckten av IL-6 komma till nytta och glädje i andra sammanhang.

Hörrni, vi måste prata kroppsångest

Från tonåren och långt upp i vuxen ålder hade jag en enorm kroppsångest. Det fanns knappt en fläck på min kropp som var ok i mina ögon. Nu när jag tittar på bilder som har tjugo/trettio/fyrtio år på nacken blir jag nästan förbannad på mig själv. Jag var ju jättefin!

Med åldern har denna ångest lagt sig rejält. Snart 53 år gammal tycker jag att jag är snyggare än nånsin. Alla håller givetvis inte med. Men fråga mig hur mycket jag bryr mig om det? För det viktiga är faktiskt vad jag själv tycker, hur jag mår i mig själv.

Är jag då perfekt på ytan? Inte på långt när om jag ska utgå från gällande idealbild av “perfekt”. Jag har celluliter på rumpa och lår, skinnfladder på överarmarna, skrynklig mage, lite utstående öron och säkerligen en hel del annat. Jo, olika stora näsborrar och hängrumpa 😀 Men vet ni vad? Jag bryr mig inte. För det är precis ingenting onormalt eller sjukt med vare sig form och funktion på dessa kroppsdelar.

Jag och min fullt normala och fungerande rumpa.

Hetsen över kroppen bland unga tjejer verkar ju knappast ha minskat sedan jag var ung. Dessvärre verkar den hänga kvar långt upp i åren nu för tiden. Men VARFÖR? Vad är det för fel på oss?

Och nej, jag känner inte något som helst behov av att lägga upp en bild på mig själv i bikini, en närbild på mina lår eller min mage för att rättfärdiga dem. Jag har inga problem med att visa det, men jag är in i bomben trött på att vi ska bevisa att vi duger genom att visa upp oss halvnakna. Lägger någon som är smal upp en bikinibild så är det fel, för det hetsar. Lägger någon överviktig upp en likadan bild så blir kommentarerna “Åh, du är så fiiiin!” “Alla kroppar är vackra!” eller “En kvinna ska ha former. Smala tjejer skaver. Hehe.” Vad uppnår vi med det? Ännu mer kroppsfixering.

Hur vi än vrider och vänder på oss blir vi bedömda. Skit samma om det är i positiva ordalag. Vi ska kunna göra vad tusan vi vill utan att bli betygsatta. Sen är det nog många, många som törstar efter bekräftelse. Men ärligt talat: tror ni att det i längden gör att de inser att de duger som de är? Troligen så krävs det istället mer och mer bekräftelse. Förändringen måste komma inifrån en själv.

Argumentet att unga behöver se olika kroppsformer brukar dyka upp i sådana här sammanhang. Det är bara att gå ut på stan så ser man ju människor i alla storlekar och former! Reklamen: jag vet. Retuscherat och tillfixat, en stor bov i dramat. Hur löser vi det här då? Bland annat genom att vi vuxna kvinnor skärper till oss i vardagen. Att vi bär våra hängrövar, armfladder och putmagar utan att göra en grej av det. Först då blir det helt naturligt och normalt. Vill du hjälpa naturen på traven? Gör det! Men gör det för din egen skull, inte för att passa in i ett snävt och sjukt ideal för att få andras godkännande.

Har jag inga komplex alls då? Jodå. Eller jag skulle inte kalla dem “komplex” egentligen. Jag har ett Frankenstein-ärr på min ena skinka efter att jag opererade bort en hudförändring när jag var 18 år. Det ser inte så fräscht ut. Jag kan nog tycka att skinnhänget på överarmarna är lite trist. Men den stora grejen är: jag bryr mig alldeles för lite för att orka göra något åt det.

Hur har jag kommit till detta läge med mig själv? Jo, jag har försökt se nyktert på mig, sparkat mig själv där bak och sagt åt mig att sluta ömka mig. Jag ville inte längre bära den där offerkoftan. En kofta som ingen tvingat mig att bära. Jag gjorde det sura valet helt själv. Vi har alla det valet.

Ett praktexempel på haltande logik?

Tittar på Nyhetsmorgon och i ett inslag på Nyheterna pratas det om vikten av att förändra kosten för att jorden inte ska gå under. Vi ska äta högst 100 gram rött kött (Vad är rött kött, egentligen?) per vecka och basera vår kost på fullkorn, bönor och frukt. Spannmålet skulle för övrigt stå för en tredjedel av intaget.

https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11961061

Här kan du läsa en artikel av BBC!

Därifrån kommer bilden här nedan:

232 gram bröd och ris per dag. Vilken kanonkost för en diabetiker. NOT.

Om jag skulle leva i den verkligheten skulle jag snart vara sjuk. Magen skulle krascha, först och främst. Och gör magen det, så gör jag det så småningom. Jag har levt så länge med magproblem, och att skippa spannmål var den i särklass största bidragande faktorn som tog mig till ett friskare liv. Jag skulle få ägna många dagar åt att ligga i fosterställning och kvida.

Och om vi tänker ett steg längre: alla de diabetiker vars blodsocker goes bananas av fullkorn och frukt – vad i hela fridens namn skulle de äta? Ska alla de typ 2:or som slipper insulin genom att bl a skippa spannmål börja injicera igen? Vi slutar äta en naturlig produkt (kött) och ökar istället produktionen av en medicin (insulin) som många kan slippa med rätt kost? Det är nästan så att jag börjar få konspirationstankar.

Jag får inte ihop det. Logiken haltar rejält. Världen ska räddas. Det ska göras genom att öka medicineringen. På bekostnad av människors hälsa. Det KAN bara inte vara den rätta lösningen.

Vad gäller miljöproblematiken är jag inte människa att avgöra vad som är rätt eller fel. För egen del tycker jag det är självklart att vi ska göra vad vi kan i vilket fall som helst. Men det finns så många andra vägar att gå! Ät närproducerat, ät mat som inte tagit omvägen via en fabrik. Laga god och nyttig mat från grunden. Köp inte billigt krafs från länder där vi vet att man struntar högaktningsfullt i både människors hälsa och miljön.

Fixar du spannmål, bönor och frukt? Grattis. Fortsätt äta det. Men tvinga inte oss andra som blir sjuka av det att göra det.