Oatly, kineserna och lite till

Förra veckan skrev jag ett inlägg på Facebook efter ett besök inne i Stockholm. Det kommer här igen för att ni ska få bakgrunden till detta inlägg:

“Har precis varit hos min tandläkare inne i stan. På väg till t-banan dök denna jätteposter upp. Höll på att sätta min nya krona i halsen.

Det står att om man går över till havremjölk så minskar man utsläppen av växthusgas med 75 %. Jag såg inte i jämförelse med VAD, men jag utgår i min enfald ifrån att det är mjölk de avser.

Ok. Ta vanlig hederlig mjölk: skaffa kossa, släpp ut kossan att beta gräs (på icke odlingsbar mark helst, vilket är det allra vanligaste som jag förstått). Ta in kossan i ladugården, mjölka henne. Mejeriet kommer och hämtar och konsumenförpackar och kör ut till butikerna.

Havre: bonden kör ut sin traktor och meckar inför sådden. Havren växer, kanske släpper hen ut lite bekämpningsmedel också. Konstgödsel behövs kanske? Bonden kör ut sin traktor och skördar havren. Körs till kvarn/fabrik där den mals och blandas med vatten. Man tillsätter även enzymer. Fråga mig inte varför, men en gissning är att drycken är svårsmält annars? En del havredrycker innehåller en del annat också, typ solrosolja (blä) och stabiliseringsmedel. Drycken konsumentförpackas och körs ut till butikerna. Den kan förvaras i rumstemperatur så länge den är oöppnad, så eventuellt tar den omvägen via en grossist.

Folk får dricka vilka dumheter som helst, jag bryr mig ärligt talat inte. Men det här “miljöargumentet”? Vari ligger kossans belastning? Och glöm inte hennes supermumsiga bajs som blir till gödsel!

Jag kan för mitt liv inte förstå hur man lyckats göra kossan till en miljöbelastning. Köttfabriker? Absolut! De matas med fel saker och tillbringar livet på ett helt annat sätt än en lycklig kossa ska leva. Ska vi dricka mjölk och äta kött ska det vara från kossor som levt som kossor ska leva.

Och tänker man på djuren: ingen behöver dö för att vi ska få vår mjölk. När bönderna är ute på åkrarna och jobbar stryker massor av smådjur med.

Vill man varken det ena eller det andra: drick vatten.

Det var det hela. Tack.”

Det är helt klart inte bara jag som reagerat på reklamen. Här kommer några exempel på reaktioner:

https://www.aftonbladet.se/minekonomi/a/K31LoX/riksdagsledamotens-raseri-mot-oatly
https://www.facebook.com/spannmalsodlarna/photos/a.528144827199240/2851520264861673
http://www.blt.se/ledare/spola-oatlys-hyckleri-drick-mjolk/

Sen fick jag höra att Kina återfinns bland Oatlys ägare. Hur stor ägarandel de har vill Oatly inte uppge. Det här fann jag på allabolag.se:

Så här står det på Verlinvests hemsida. Tyvärr inget om ägarandelar där heller.

Vad vill jag säga med detta då? Att du inte ska dricka havredryck? Som jag skrev i mitt Facebookinlägg så kunde jag inte bry mig mindre om vad folk dricker. Det jag reagerar på är klimatargumentet. Det smakar lite illa i munnen (precis som havredryck…) när ägarna i form av den kinesiska staten ju inte direkt är kända för att tänka vare sig miljö eller mänskliga rättigheter. Det hjälper inte hur många gånger Oatly skriver att de på intet sätt står bakom någon form av kränkning av de mänskliga rättigheterna (vilket jag absolut inte finner någon som helst anledning att tveka på). Men skiten trillar över på dem, vi människor fungerar så.

I samma koncern ingår även köttproduktion. Allt ifrån uppfödning till slakt till baconpaketet som ligger i kyldisken. De som väljer Oatly av djuretiska skäl borde ju sätta denna dryck i luftstrupen när de får veta det?

En generaltabbe som marknadsförare är ju för övrigt att racka ner på en konkurrent – man ska framhäva sin egen produkt istället.

Och nej, jag är varken emot veganer eller havredryck. Jag är för valfrihet. Och schyssta marknadsföringsmetoder.

En liten tanke gnager dock i mig: vi som nu upprörs över Oatlys annons kanske spelar dem i händerna med våra skriverier. All PR är bra PR, liksom. Men jag tar den risken 😉

Hittepåmat – hur dumma är vi?

Vad du än äter för kost – vegansk, ketogen, Viktväktarna, Medelhavsdiet, tallriksmodellen eller inte bryr dig alls: ät bara RIKTIG mat!

Äter du en kost som anses hälsosam och samtidigt trycker i dig knasigheter med onödiga konstigheter? Det finns en uppsjö av färdiga produkter – bars, smoothies, kakor, energidrycker, godis mm – som kanske är “godkända” enligt din kostmodell, men jag skulle absolut inte kalla dem för “hälsosamma”.

Riktig mat har ingen innehållsförteckning. Riktig mat har inga snygga förpackningar med förföriska budskap. Riktig mat behöver inget av det. Varför manipulera något som är bra från start?

Som ägg.

Här kan du läsa artikeln om “äggen”. Samt brista ut i skratt eller gråt över uttalanden som t ex “Eggs cause more cancer than processed red meat. And processed red meat is on the World Health Organization’s class 1 carcinogen list,”. Mycket ska man höra …

Växtbaserade stekta ägg. Jag tar mig för pannan och suckar högt för mig själv. Kollar innehållet: GMO-fri sojabönsprotein, GMO-fri sojabönskal, ärtfiber, ärtstärkelse, solrosolja, paprika och morot. Låter ju inte så farligt. Förutom den där solrosoljan, då. Samt, i mina öron, enormt onödigt.

Om du valt att inte äta ägg – fine. Om du gjort det valet med tanke på djurens och miljöns bästa och väljer att äta dessa hittepå-ägg – det vetesjutton. Jag har ingen aning om hur dessa “stekta ägg” produceras, men helt klart är ju att de produceras.

För att någon som vägrar äta riktiga ägg ändå ska kunna äta ägg så sätts alltså en hel process igång. Odla alla ingredienser. Transportera dem. Mecka ihop dem i nån fabrik. Förpacka. Leverera.

Ställ det mot detta:

Ha en höna. Ge henne det hönor ska äta. Hon lägger ägg. Plocka ägget. Ät det. Eller gå till din lokala handlare/bonde och köp ägg. Från frigående och glada hönor som fått picka runt och bada i sand.

Eller alternativet: Odla alla ingredienser eller köp dem i en butik. Ät. TADA!

Nu är jag inte ute efter att såga folk som gillar fejkägg vid fotknölarna. Jag är ute efter att visa att vi går över ån efter vatten i så många fall när det gäller maten. Oavsett vilken sorts kost vi äter. Vi är så lurade. Vi inbillar oss att saker som passerat genom en fabrik är bättre än originalen. Min “egen” kostmodell, lågkolhydratkost/keto, är långt ifrån skonad. Finns det en chans att tjäna pengar så kommer någon att vilja göra det.

Tro mig, jag förstår att man köper halvfabrikat och färdigrätter. Kanske för att man helt sonika är lat. Eller pga tids- och pengabrist (mat av sämre kvalitet är billigare). Har själv varit där som fattig student och sliten småbarnsmamma. Men så här i efterhand tänker jag att den snabba och billigare lösningen inte förbättrade min situation på något vis. Vad gäller tidsaspekten t ex, så tror jag att vi måste tänka om och börja prioritera matlagning. Riktigt mat ger bra näring och man orkar mer, helt enkelt. Och handen på hjärtat: visst sjutton kan vi ta en halvtimme från tv:n och datorn för att laga mat? För min egen del hade det troligen inneburit att jag hade fått mer energi och därmed bättre förutsättningar för att orka med livet med universitetsplugg och småbarnsliv.

Att bita ihop – en utdöende förmåga?

Mina dagar börjar i soffan med en stark liten espresso och Nyhetsmorgon. De flesta dagar är jag redan igång med att jobba runt sexsnåret (jag är löjligt morgonpigg), så tv:n funkar mest som radio för mig – jag bara lyssnar med ett kvarts öra. Men ibland får tv-rutan min fulla uppmärksamhet. Som häromdagen då jag hörde något som nästan fick mig att sätta kaffet i halsen.

Det pratades om hur man bäst hanterar jobbångesten när semestern tar slut. En pedagog kom med små tips till de som tyckte att det var svårt att ställa om från semesterläge till jobbdito. Ett tips var att ta korta pauser: man ska ju dricka innan man blir törstig, så vila innan du blir trött.

I morse pratade jag med en kompis som är en inbiten radiolyssnare. Han hade lyssnat på ett program på P3 där man också pratade om det här med att börja jobba efter semestern. Ena programledaren hade ett toppentips: hen sjukskriver sig en dag om “det blir för jobbigt”.

Jag är ganska säker på att de flesta av oss som har ett jobb att gå till är friska och väl fungerande. Att det är lite segt i starten efter semestern är på intet sätt hälsovådligt. Det är ju lite samma sak när man slutar jobbet för att gå på semester: det tar ett par dagar innan man är nere i varv.

Jag är fullt medveten om att det finns sjukt dåliga jobb, urusla chefer, taskiga arbetskamrater mm. De som mår dåligt av att gå tillbaka till såna jobb efter semestern har helt andra (RIKTIGA) problem att ta itu med än att de bara är lite svårstartade efter att ha varit lediga. Så det är följaktligen inte dessa jag adresserar i min text. Och jag fick inte intrycket av att inslaget på Nyhetsmorgon vände sig till dessa heller.

Att jobba är något som de flesta av oss måste göra. Vi måste även få ha semester. Jobba, semestra, jobba, semestra. Helt naturligt. Varför göra en grej av det?

Inslag som de jag och min kompis reagerade på får mig att undra över vad sjutton det är som händer. Helt normala saker problematiseras. Varför? Man kan ju tro att det här är ett steg i en jätteplan med mål att göra oss svenskar till ett gäng lallande och handlingsförlamade mähän utan förmåga att ta tag i något själva. Personer med fallenhet åt det konspiratoriska hållet kan ju dra detta hur långt som helst.

Livet är ett enda röra. Vi reagerar på den här röran med helt naturliga känslor: vi känner allt från euforisk lycka till oerhörd sorg. Vi glider ibland fram på en räkmacka, andra perioder är riktigt jobbiga. Däremellan tuffar det liksom bara på.

Mitt lekmannaråd till dig som tycker det är lite drygt att börja jobba igen efter semestern är därför: bit ihop.

Något som för övrigt funkar bra i många andra livssituationer där ditt eget eller någon annans liv inte är i nån större fara.

Lågvattennivå på veganpropaganda

Ett inlägg från KIT dyker upp i mitt Facebook-flöde. Rubriken lyder: Veganskt är bäst för planeten – men hur bra är det för dig?

Så klart blir jag sjukt nyfiken och klickar igång filmen.

Veganskt är bäst för planeten – men hur bra är det för dig?

Ska du gå över till vegansk kost? Mycket bra för planeten. Men det finns några saker som kan vara bra att tänka på.Framsteg presenteras av Stiftelsen för Strategisk Forskning.

Slået op af KIT i Torsdag den 8. august 2019

Tja, vad ska man säga? Vad har Stiftelsen för strategisk forskning till exempel för belägg för följande påståenden:

Att veganskt är bäst för planeten.
Enligt vaddå? EAT-Lancet studien? Som dissats av många både vad gäller miljö och hälsa.

Att veganer överlag verkar vara hälsosammare.
Än vilka då? Folk som dricker diesel eller? Notera för övrigt “verkar vara”. Mycket vagt. Och av den anledningen inte ett särskilt användbart argument.

Att veganer mer än andra bryr sig om vad de stoppar i sig.
Den som skrev detta har aldrig suttit och lyssnat på två LCHF-are som dreglande och med tindrande ögon pratar om gräsbetat smör, fullfet grädde från frigående kossor eller bekymrat funderar över hur man ska komma tillrätta med den skandalösa odlingen av lax (här diskuteras då både laxens och människans hälsa).

Att studier tyder på att en väl sammansatt vegansk kost skyddar mot cancer, typ 2-diabetes och hjärt/kärlsjukdom.
Jaha. Kanske för att de (förhoppningsvis) skippar hittepå- och skräpmat? Och det finns ju även studier som visar att lågkolhydratkost ger samma effekt. Så att lyfta detta påstående som ett argument för att äta veganskt ger bara ett taffligt intryck. Eller: det är i vilket fall lite fult. För visst får man intrycket av att det bara skulle vara en vegansk kost som skyddar mot allt detta?

Att de som äter växtprotein har lägre dödlighet än köttätare.
Så oerhört dumt. För vad vi än äter kommer vi alla att dö förr eller senare. Simpelt grepp.

Att en rad studier visat att rött kött ger tarmcancer.
Och en lika lång – om inte längre – rad studier har visat att det inte stämmer.

Att vegansk mat innehåller för lite D-vitamin och kalcium och att risken för benskörhet är högre på den kosten. Kosten ger även för lite B12.
Helt sant. Och det här borde ju få folk att skygga. En kost som innebär att man måste äta kosttillskott är det ju helt klart nåt knas med.

Sammanfattningsvis är det mycket som är fel med denna film. Rent faktamässigt, så klart. Men även för att budskapet är utformat på ett sätt som gör att folk okritiskt sväljer allt. Hur många kollar upp bakgrunden till påståendet om cancerskydd? Eller att veganer är hälsosammare?

Jag hade faktiskt blivit upprörd om jag sett en liknande film som propagerade för lågkolhydratkost. Att använda simpla och lömska tricks för att pusha för vad det än må vara är inte särskilt snyggt, helt enkelt. Schyssta och raka rör ska det vara, vad det än gäller.


Magbakterier och carnivore

Häromdagen frågade någon i FB-gruppen Carnivore Sweden om hur mikrobiomet påverkas av att äta carnivore. En berättigad fråga! Jag började fundera på hur jag själv påverkats, jag började ju med carnivore i juli förra året. Körde strikt i två månader och därefter har jag kört carnivore till kanske 90, 95 %. Lite sparris och avocado äter jag gärna då några gånger per vecka.

För kanske sju, åtta år sen fick jag infektion i en tandrot. Tandläkaren skrev ut Kåvepenin. Efter mindre än ett dygn var jag helt förstörd. Magkatarr av det värre slaget som slog ut mig helt och hållet.

För några år sen fick jag flera ögoninfektioner på ett och samma år (mina torra ögon i kombination med våra hundars hudbakterier). Jag fick därför tre, fyra antibiotikakurer i form av ögondroppar det året. Magen kraschade. Inte magkatarr den här gången (tack och lov!) men vattniga diarréer som vägrade ge med sig. Under det här året åt jag, som så många andra, probiotika.

Häromdagen fick jag diagnosen urinvägsinfektion. Försökte i det längsta få läkaren att komma med någon annan lösning än antibiotika. Men icke. På apoteket frågade jag vad jag skulle göra för att skydda magen och fick svaret “probiotika”. Det i sig är revolutionerande, för tidigare rekommenderade de Omeprazol som är syrahämmande.

Nu är jag inne på tredje dagen med antibiotika och känner inte av det på något som helst sätt! Jag har lite, lite ont i magen, men det är i nederdelen och beror på infektionen. Äter probiotika så klart. Men faktum kvarstår: det hjälpte ju inte senast.

Kanske är det för tidigt att ropa hej än. Fast vid tidigare antibiotikakurer har jag börjat känna av magen redan efter några timmar. Inte vet jag. Men som jag ser det: att äta carnivore-ish har då inte gjort min mage känsligare. Att grönsaker triggat min katarr under hela mitt liv är ett faktum. Råa såna har aldrig funkat bra, tillagade har gått bättre.

Kanske är det så enkelt att min mage och mina tarmar får vila nu? Och framförallt: tid att läka ordentligt. Kanske kommer jag att kunna fixa så många fler grönsaker i framtiden tack vare det?

Eller så är jag inte gjord för att äta det! 🙂 Strunt samma vilket. Så länge jag har ork och energi, mår bra och känner livet i mig så spelar det ingen som helst roll.

Oj! Ett nyanserat köttinslag på Nyhetsmorgon!

Jag ser på Nyhetsmorgon nästan varje dag. Maten som lagas är mestadels vegetarisk nu för tiden. Om kött nämns i några andra inslag görs det uteslutande med ett varningens finger. Jag har verkligen saknat en mer nyanserad rapportering.

I morse intervjuades forskaren Elin Röös från Statens lantbruksuniversit under rubriken “Mat och miljöpåverkan”. Och hon sa – håll i er nu! – att naturbeteskött har en positiv miljöpåverkan!

Här hittar ni inslaget.

Dock hävdade hon (så klart…) att sojakorv och grönsaksbullar är absolut bäst. Varför frågade inte programledarna om den miljöpåverkan soja har? Eller att en majoritet av sojan måste importeras? Det finns nämligen en hel del problem med att odla soja i Sverige. Det finns även en socioekonomisk påverkan. Jag hittade en artikel om soja som var intressant, du hittar den här: https://agfo.se/2018/08/sojabonan-i-centrum Det är LRF som driver Agfo, så de har säkerligen en agenda, men faktan är ju lättkontrollerad.

En annan aspekt som saknas och som jag skrivit om tidigare är ju att man inte tar upp vad kost kan göra med folks hälsa och vad det kostar i långa loppet. Elin Röös menade att bröd är ett mycket miljövänligt livsmedel. Jag och många med mig klarar inte av att äta spannmål (utan att vara glutenintoleranta). De sista åren innan jag hittade LCHF åt jag enligt GI, där var grovt bröd en viktig del. Jag åt grovt surdegsbröd, ingen limpa eller vitt rostbröd. Min mage kraschade regelbundet. Och nej, jag åt ingen snabbmat under min GI-period. Det var mycket grönsaker, normalt med protein och ett blygsamt fettintag (inget light).

(När det gäller spannmål bör nog vi som propagerar för lågkolhydratkost dock vara lite mer nyanserade själva: många klarar av att äta bröd. Däremot bör man absolut skippa det vita brödet, skogalimpan mm.)

Jag längtar efter den dagen då en journalist som kan nutrition sätter tänderna i kosten och miljön ur ett hälsoperspektiv.

“Dödlig anti-statinpropaganda”

Daily Mail (UK) publicerade i lördags en artikel om statiner under rubriken:

“Statinförnekarnas dödliga propaganda: Medicinen SKYDDAR dig verkligen mot hjärtattack, men tusentals vägrar ta den enligt denna förödande undersökning.”

De pekar ut Dr Malcolm Kendrick, Dr Zoë Harcombe och Dr Aseem Malhotra som några av de värsta bovarna i denna anti-statinpropaganda.

Innehållet i artikeln visar en helt annan bild än den jag fått genom åren, särskild via Smarta Diabetiker. Det står i artikeln att biverkningar visserligen finns, men de är ack så få och milda. De historier jag tagit del av har gett mig en helt annan bild. Impotens, muskelvärk, muskelförlust, minnesproblem, orkeslöshet och kramp är några exempel på vad folk råkat ut för efter att ha ätit statiner. När de slutat har dessa symptom försvunnit i de flesta fall, vilket de givetvis sätter i samband med att de slutat äta statiner.

En del får inga biverkningar. Andra bör äta statiner, vad jag förstår: de som har familjär hyperkolesterolemi. Huruvida det stämmer eller ej överlåter jag åt andra att avgöra. Men det här slentrianutskrivandet av statiner till t ex diabetiker – “i förebyggande syfte”. Man har ju ingen aning om någon kommer att drabbas? Och kärnfrågan är ju: är ett högt kolesterol verkligen farligt?

Ett argument för statiner är att bland folk som dött i hjärt/kärlsjukdom så är högt kolesterol överrepresenterat. Motståndarna hävdar motsatsen: att en majoritet av de som dör i hjärt/kärlsjukdom har lågt kolesterol. Jag skrev häromdagen att folk tolkar forskningsresultat som fan läser bibeln. Hur sjutton ska vi vanliga dödliga då kunna dra några slutsatser av det hela?

Dr Zöe Harcombe har skrivit en replik till artikeln.

En av föreläsarna på vårt diabetesevent i juni är Ivor Cummins. Han har en enorm kunskap om kolesterol och kommer givetvis att föreläsa om det.

Med statiner är det som med mycket annat: man kan inte själv vara expert på precis allt. Själv slår jag samman allt jag läser och hör talas om, vittnesmål, egna erfarenheter. Jag bedömer trovärdigheten hos de som verkligen kan. Därefter drar jag en slutsats. När det gäller kolesterol och statiner har jag en sådan sedan länge. Jag har aldrig ätit statiner, kommer högst troligen aldrig att göra det heller. De två läkare som jag personligen träffat via hälsokontroller och som rekommenderat mig statiner har jag tagit en diskussion med.

När vi pratat klart har de dragit tillbaka sin rekommendation.

Ketoskrev

Jo, du läste rätt. Det är när andedräkten luktar apa innan man riktigt anpassat sig till ketogen kost. Fast på ett annat ställe, då.

Artiklar om att kvinnor som äter keto får illaluktande underliv sprider sig nu som en löpeld. Både i amerikanska och brittiska magasin och tidningar kan folk läsa om hur kvinnor upplever att deras underliv reagerar när de går över till keto.

Några exempel på hur det ser ut i tidningarna. Googla “keto crotch” för att läsa mer.

Jag har hängt med ett bra tag. Genom åren har det pratats om hur kosten påverkar avföring, erektion, sexlust mm. Jag kan inte minnas att jag någonsin läst ett enda ord om stinkande underliv?

I samma nummer i många av tidningarna finns stora annonser för ViktVäktarna. VV som tappat enormt i värde på sistone. VV som har panik nu.

You do the thinking, som man brukar säga 😉

Dr Ken Berry berättar här mer om fenomenet “keto crotch”.

När själen flyger

I dag tog jag taxi ner till Palma. En lyx, annars kör jag bil eller åker buss. Men jag tänkte äta lunch och ta ett glas cava. Idkar nolltolerans om jag ska köra bil. Jag blev avsläppt på Jaume III, i närheten av El Corte Inglés. Där gick jag in och köpte en flaska cava, ska nämligen få besök av grannarna i morgon eftermiddag. Därefter gick jag raka vägen till Cappuccino för att äta lunch. Och där hände det.

Jag satt helt allena vid ett litet runt bord och iakttog alla omkring mig. Mestadels mallorciner. Många äldre män och kvinnor, vardagsklädda men ändå så eleganta! Flera av männen hade snygga sjalar, stiligt draperade runt halsen. Kvinnorna – så medvetna om sin kvinnlighet och med en stolthet som hemma i Sverige kanske mest skulle uppfattas snorkighet. Här är det annorlunda, det är liksom helt naturligt att lyfta på hakan och vara stolt över den man är.

Jag beställde ett glas cava och en hamburgare och fortsatte iaktta. Jag hoppade till lite när jag vid ett bord såg en ung tjej med en stor kråka i näsan. Vid en närmare titt visade det sig vara en piercing. Puh! En riktigt bra gatumusikant satt på en stol intill restaurangen och spelade gitarr och sjöng. Att slippa de som går omkring med dragspel och spelar hellre än bra gjorde inte saken sämre. Det var så mysigt!

Cava. Gudarnas gåva till oss människor. Torr och kall. Dock ej gratis.
Hamburgare sin pan och sin patatas fritas. Det är inga problem att äta lchf i Palma.

Där mitt i allt satt jag och bara log och kände verkligen lyckan i mig. Jag är oftast glad, men ibland rinner det liksom över och det spritter inuti mig som om jag hade sockerdricka i hela kroppen. Idag var det som om alla människor fyllde mig med glädje och energi. Jag hoppas verkligen att jag emellanåt kan ha samma inverkan på andra! Kanske, kanske hade jag det idag, när jag satt där ensam och log och glodde och bara var själaglad?

Och hur blir det så här? Beror det på mig eller våren eller solen? Egentligen är det strunt samma. Det är bara att ta emot och känna. Och vara enormt glad för att jag kan känna lyckospunk.

En del kallar det för tacksamhet, den där känslan som ibland sköljer över en och gör att det känns som om själen får vingar. Och man ska visst öva på att känna det. Jag vet inte, jag. Jag kan gå ut på balkongen och se ut över Medelhavet eller öppna ett fönster på övervåningen hemma i Stocksund och titta ut över nejden och känna sån glädje över mitt liv. Kanske är det tacksamhet. Men att sätta namn på allt är inte särskilt viktigt. Och jag tänker så här: strunta i att konkretisera allt. Var öppen! Låt det hända när och var som helst. Skippa att posta den där memen med “Carpe Diem” eller “Det här är den första dagen på resten av ditt liv”. Det viktiga är att känna. Inte dela ett färdigt och slitet koncept som liksom lägger sig som en solkig hinna över det riktiga livet och gör allt till ett tvång eller ett måste. Jag är övertygad om att det faktiskt kan ha motsatt effekt: att det skapar prestationsångest. “Nu jäklar måste jag vara lycklig/tacksam/själfull/”.

Känn bara och gör det utan att känna att du presterar eller måste prestera något. Bara konstatera och njut av ögonblicket eller stunden.

Vän av ordning frågar sig säkerligen nu: “Men hallÅÅÅ! Du skriver ju själv om det nu?” Ja, tänk att jag gör det 🙂 Och alla ni som känner mig vet att det här är en ganska ovanlig text för att komma från mig. Jag älskar det konkreta och tydliga och raka rör och noll fjoll, liksom. Men ibland går Fantomen på gatorna som en vanlig man. Precis som Bitte ibland känner både lyckan och livet i sig själv så mycket att hon vill dela med sig och därigenom gärna peppa någon till att låta sig översköljas av den här sköna känslan. Jag känner faktiskt lyckan i mig tämligen regelbundet. Utan att berätta det 😉

Och jag kan lova att ni aldrig kommer att få se mig posta en meme om det.

En fluffig cappuccino med EXAKT rätt mängd kanel avslutade min härliga lunch.

Åh, så befriande!

Började dagen med att läsa Erik Hörstadius senaste krönika hos Diet Doctor. Det är rent befriande att få läsa om någon som har en så avslappnad relation till LCHF – då i synnerhet kolhydrater.

Jag har hängt med i LCHF-kretsar i mer än elva år. Om någon i början skrev något om att “jag tog en kokt potatis” så gick folk i taket. Även jag. Kanske ska man tänka på att detta var i LCHFs “barndom”? Att vi höll på att lära oss?

Det som styr vad jag äter är mitt mående. Det gör att jag per automatik äter mat som till 95 % uppfyller “kraven” för LCHF. Mycket strikt, till och med, då mår jag verkligen toppen. Däremot mår jag faktiskt även mycket bra av att äta även förbjuden frukt ibland! Om det bjuds (jag köper inte själv), så äter jag gärna chips och även godis. Långt, långt ifrån de mängder jag gjorde pre-LCHF, så klart. Och det händer inte regelbundet. Äter jag middag ute och känner för det kan det bli en dessert. Händer kanske tre, fyra gånger per år. Och ingen kan övertyga mig om att 90 % choklad är godare än Marabous romrussin! 😀

Jag äter aldrig någonsin något med mjöl. Så bakverk, tårtor mm går helt bort. Jag vill bara inte äta det, och jag saknar det inte. Däremot kan jag äta lite glass istället. Men bjud mig inte på GB’s tresmak od, för ska jag ha glass ska den vara riktigt god och fin.

Jag vet att många har en jobbig relation till mat, de kan triggas av allt möjligt och måste hålla hårt i hatten för att inte blåsa av banan. Är man ny på LCHF tror jag det är viktigt att experimentera “inom ramarna” och sträva mot att det rätta tankesättet ska fastna i ryggmärgen. Och livet är orättvist: en del måste smyga sig fram på en smal och snårig stig, andra kan köra järnet på motorvägen och byta fil då och då.

Jag har sedan januari 2009 då jag började med LCHF förändrat mitt ätande, ätit mer fett/dragit ner på fett/ätit massor av grönsaker/ätit noll grönsaker. Detta har skett per automatik – utom i ett fall: när jag gick över till carnivore var det pga att jag hade cellförändringar.

Jag är olika aktiv i olika perioder, jag åldras. Hela livet består av förändring, egentligen. Att fortsätta äta efter någon regelbok och inte anpassa sig efter förändringarna måste ju vara jättesvårt? Mitt sätt är absolut det rätta för mig. Med mina över tio år på LCHF så känns det som om min kropp på sistone verkligen hamnat i ett bra läge. Om jag tidigare drack två glas rödvin en lördag kväll fick jag bära på några extra vattenkilon till torsdagen. Samma sak om jag åt något icke-LCHF – svullnade upp. Men nu kan alltså kroppen hantera dessa extravaganser på ett strålande sätt! Jag är dock vaksam. Som jag skrev ovanför: jag åldras och kroppen förändras.

Det finns många anledningar till varför man inte ska göra som jag. Sjukdomar – diabetes, beroende, psoriasis mm. Vill man hålla blodsockret nere, undvika återfall, slippa klåda och utslag – då gäller ett helt annat förhållningssätt till kosten än mitt.

våra event är maten givetvis 100 % lågkolhydrat. Då handlar det om hälsa och kost 24/7. ALLA ska kunna delta i våra event utan att behöva frestas och därmed halka snett. En gäst med diabetes ska lätt kunna hålla blodsockret i schack, en sockerberoende gäst ska slippa se frukt och efterrätter od. Vi tömmer tom minibarerna på rummen! 😀

Nu ska jag köra ett yogapass på terrassen. Därefter ska jag åka ner till Palma och strosa runt lite och äta lunch. Känner jag för det kommer jag att dricka ett glas cava. Supertorr, med minimalt kolhydratinnehåll 😉