Ett praktexempel på haltande logik?

Tittar på Nyhetsmorgon och i ett inslag på Nyheterna pratas det om vikten av att förändra kosten för att jorden inte ska gå under. Vi ska äta högst 100 gram rött kött (Vad är rött kött, egentligen?) per vecka och basera vår kost på fullkorn, bönor och frukt. Spannmålet skulle för övrigt stå för en tredjedel av intaget.

https://www.tv4play.se/program/nyheterna/11961061

Här kan du läsa en artikel av BBC!

Därifrån kommer bilden här nedan:

232 gram bröd och ris per dag. Vilken kanonkost för en diabetiker. NOT.

Om jag skulle leva i den verkligheten skulle jag snart vara sjuk. Magen skulle krascha, först och främst. Och gör magen det, så gör jag det så småningom. Jag har levt så länge med magproblem, och att skippa spannmål var den i särklass största bidragande faktorn som tog mig till ett friskare liv. Jag skulle få ägna många dagar åt att ligga i fosterställning och kvida.

Och om vi tänker ett steg längre: alla de diabetiker vars blodsocker goes bananas av fullkorn och frukt – vad i hela fridens namn skulle de äta? Ska alla de typ 2:or som slipper insulin genom att bl a skippa spannmål börja injicera igen? Vi slutar äta en naturlig produkt (kött) och ökar istället produktionen av en medicin (insulin) som många kan slippa med rätt kost? Det är nästan så att jag börjar få konspirationstankar.

Jag får inte ihop det. Logiken haltar rejält. Världen ska räddas. Det ska göras genom att öka medicineringen. På bekostnad av människors hälsa. Det KAN bara inte vara den rätta lösningen.

Vad gäller miljöproblematiken är jag inte människa att avgöra vad som är rätt eller fel. För egen del tycker jag det är självklart att vi ska göra vad vi kan i vilket fall som helst. Men det finns så många andra vägar att gå! Ät närproducerat, ät mat som inte tagit omvägen via en fabrik. Laga god och nyttig mat från grunden. Köp inte billigt krafs från länder där vi vet att man struntar högaktningsfullt i både människors hälsa och miljön.

Fixar du spannmål, bönor och frukt? Grattis. Fortsätt äta det. Men tvinga inte oss andra som blir sjuka av det att göra det.

KetoLadies 2019 närmar sig!

Under vårt allra första event i november 2017 väcktes idén till ett lågkolhydratevent som fokuserar på kvinnohälsa. Vi la fram våra tankar för några av de kvinnliga gästerna och föreläsarna och bestämde oss för att genomföra ett sådant. I mars 2018 samlades så 35 glada kvinnor på Espléndido Hotel i Puerto de Sóller på Mallorca för en långhelg fullspäckad med intressanta föreläsningar och workshops, många skratt, en del tårar, massor av energi och pepp. En fantastisk helg, helt enkelt.

Nu är det dags igen! 7-10 mars samlas vi åter nere på Mallorca för att lära oss mer, umgås, träffa nya vänner och fylla på förråden med livslust och energi efter vintern.

På föreläsarlistan hittar ni bl a Bitten Jonsson, Vanessa Spina (Ketogenic Girl) och Elena Gross. Vi jobbar just nu med agendan, och några av de ämnen som vi kommer att lära oss mer om är migrän, cancer, pcos och glukagon.

Här hittar du mer information, biljetter mm till KetoLadies 2019!

Och här kan du se hur vårt allra första KetoLadies var!

Maten på våra event är alltid 100 % lågkolhydratkost!

Är du kränkt, lilla vän?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. I går skulle jag sätta igång en kampanj på Facebook för The Low Carb Universe. Inlägget om vårt podcastavsnitt som handlar om mina tio år på lågkolhydratkost har nått ut till många och har en hög reaktionsgrad. Såna inlägg har chansen att gå mycket bra i en betald annonskampanj, så självklart ville vi kampanja den.

Jag fixar allt och bekräftar och väntar på godkännande. Men icke. Motiveringen:

Här är bilden från annonsen:

Jag är alltså antingen för fet på den första bilden eller för smal på den andra?! 😀

Jag protesterade, så klart:

“Båda bilderna föreställer mig. Jag är idag 53 år gammal och jag ser helt enkelt ut som på bilden. Jag har hängröv samt bilringar när jag sitter ner. Jag har fladdriga överarmar. Jag förespråkar en sund livsstil. Det handlar INTE om att banta ner sig! I företaget arrangerar vi lågkolhydratevent med mycket namnkunniga föreläsare med ämnen som diabetes, cancer, migrän, magproblem, autoimmuna sjukdomar. Jag anser därför att annonsen bör godkännas, då den helt enkelt visar mig i två olika livssituationer: en med magkatarr, migrän, noll energi samt dagens upplaga: frisk, pigg och glad.”

I morse när jag vaknade hade jag fått mejl från Facebook:

“Hej Bitte,

Tack för att du informerat oss om att din annons inte godkänts. Vi har granskat din annons igen och fastställt att den följer våra policyer. Din annons är godkänd.”

Först och främst: Tack för det. Detta visar ju att det jobbar människor på Facebook samt att de kan ompröva sina beslut. Gott så.

Men sen slår det mig: varför finns denna regel? Och efter en stunds funderande har jag kommit fram till att det är för att folk förväntas vara så förbaskat lättkränkta idag, att folk helt enkelt inte klarar av något dylikt.

På min före-bild syns det tydligt att jag är överviktig. Det som inte syns är att jag har problem med magen, regelbunden migrän, torr och glåmig hy och inte särskilt mycket ork. På efterbilden är jag normalviktig. Det som jag också tycker syns tydligt är att jag mår bra.

Jag ser två alternativ utifrån Facebooks regler:

De har antingen reagerat på bilden där jag är överviktig=oönskad kroppstyp eller så anser de att efterbilden visar en perfekt kroppstyp.

Var för sig hade dock bilderna godkänts utan problem, det är jag övertygad om. Det är ju själva jämförelsen som anses väcka anstöt. Jag misstänker att Facebook vill “skydda” överviktiga, att de anser att man genom att visa upp såna här bilder per automatik ser ner på överviktiga, förminskar dem. Det är tvärtom: det är Facebooks regler som förminskar överviktiga och sätter offerkoftor på dem.

För säkerhets skull: jag anser INTE att alla överviktiga får skylla sig själva, att de är lata och viljelösa. De senaste årtiondenas officiella kostråd har lett oss in på helt fel väg (jag har gått den vägen själv) som gjort oss sjuka och feta samt fått våra kroppar att krascha och fungera dåligt.

Genom åren har jag stött på mängder av överviktiga. 95 % har verkligen velat gå ner i vikt. Ska vi då inte kunna visa att det är möjligt, att det finns andra och bättre vägar som leder till både lägre vikt och förbättrad hälsa? Att det faktiskt går att förändra. OM det är vad man vill.

Det roliga i kråksången är att denna bild tillåts på Facebook:

MEN HERREGUUUUD, FLICKA LILLA! var min första reaktion när jag såg den.

Hon har på sig en apful trosa. En trosa som jag skulle se rent ur sagt för j*lig ut i. Om jag ens skulle få för mig att köpa den. Vilket aldrig skulle hända. Jag tycker inte om modellen. Och så skulle jag vara tvungen att gräva fram den efter varje steg jag tog.

Och så tänker jag: här om i något fall borde ju Facebook reagera? Här kan vi ju verkligen snacka om en kroppstyp som är idealiserad. Fast en majoritet uppfattar nog den mest som en exploatering av kvinnokroppen.

Men blir jag kränkt för att hon har vad jag anser vara en “idealiserad kroppstyp”? Nä. Jag hade inte blivit det som överviktig heller. Jag hade dock fått en rejäl släng av ångest och känt mig både fetare och fulare än någonsin. En ångest som jag till slut äntligen upptäckte att jag faktiskt kunde bli av med. Och det genom att jag insåg att det bara låg hos MIG, att det bara var JAG som kunde göra något åt det.

Suck. Det här överbeskyddandet av folk rent generellt är en katastrof. Makten över samt ansvaret för våra egna liv viftas bort och vi förvandlas till menlösa mähän. Regler som dessa utgår ifrån att människor blir kränkta av hur andra ser ut. Hur vore det om vi istället STÄRKER människor, visar dem att man duger precis som man är men att det går att förändra om man vill det?

Så vägra bli kränkt! Bli arg/pepppad/inspirerad istället och AGERA! Vad det än gäller. Förminska inte dig själv dig en blöt, viljelös fläck på golvet som folk kliver på. Du äger.


Vill du lyssna på det aktuella podcastavsnittet? Här hittar du det!

Vill du lära dig mer om en hälsosammare livsstil? Vi arrangerar tre event i år. Här hittar du information om dem!

Tio år på lågkolhydratkost

I slutet av januari 2009 körde jag igång med LCHF. Trots varningar om både det ena och det andra. Det var allt ifrån vad som skulle hända med kolesterolet och att jag skulle bli ännu tjockare av allt fett till det mer rakt-på-sak “du kommer att bli sjuk och dö”. Förr eller senare.

Så här tio år senare kan jag konstatera att jag lever. Och har hälsan också. Jag undrar om det räcker för att bevisa för de värsta belackarna att lågkolhydratkost inte är dödligt utan faktiskt förbättrar hälsan? Eller är det fortfarande “Vänta bara, det kommer att slå till. Även om det dröjer tills du är 85. DÅ dör du.”

Ja, högst troligen gör jag det till slut. Jäkligt frisk 😉

Under de här tio åren har det hänt MASSOR! Fler och fler har upptäckt att det är en bra idé att dra ner på kolhydratintaget. Man behöver inte vara en bekännande LCHF:are för att skippa tillsatt socker eller kritvita rostmackor. Att använda riktig grädde och riktigt smör är en självklarhet för många.

För sex, sju år sen hade jag nog ansett att de som inte går all-in gör fel. Då tyckte jag att alla skulle göra allt enligt LCHF-modellen. Idag har jag lärt mig så mycket mer. Jag har fått upp ögonen för att

1) alla inte behöver vara tokstrikta eller ens äta en “riktig” lågkolhydratkost
2) alla är olika
samt
3) ett högt fettintag är inte a och o

Hur tänker jag då?

1)

Är du sjuk? Har du mycket övervikt? Sockerberoende? Då behöver du nog rikta in dig på att vara riktigt strikt. Men är du frisk och normalviktig finns ingen anledning att räkna kolhydrater in absurdum. Du kan äta hälsosamt ändå. Saknar du bröd? Ät bröd! Men välj då ett riktigt bra bröd, inte det där svampiga, vita eller det förrädiskt mörka som ser så nyttigt ut men är fullt av socker. Vill du ha glass? Ät glass! Det absolut viktigaste är nämligen att vi undviker hittepå-mat som innehåller massor av tillsatt socker och onödiga tillsatser. Vi ska i så stor utsträckning som möjligt äta mat som lagas från grunden av bra råvaror. Det är DET som är a och o. Så en glass gjord på ägg, grädde och frukt/bär är helt ok att äta. Särskilt om man vill äta det ofta. Det är faktiskt tom helt ok att ibland äta något som är helt “förbjudet”. Jag själv äter ibland chips för jag tycker att det är ruskigt gott. Men observera ibland. Jag snackar INTE regelbundet fredagsmys.

Själv har jag genom åren ätit mestadels strikt. Jag uppskattar enkelheten i det. Kött/fisk/fågel/ägg, eventuellt lite grönsaker eller tillsatt smör/sås.

Vi är även olika i olika perioder. Att stenhårt hålla fast vid något när förutsättningarna förändras är bara dumt. Klimakteriet, graviditet, sjukdomar, aktivitetsnivå mm påverkar.

2)

Det är så många faktorer som påverkar vad vi väljer att stoppa i oss. En del skiter högaktningsfullt i allt och äter vad som faller dem in. Deras val. Det är stört omöjligt att försöka omvända/påverka någon som inte bryr sig. Släpp det bara.

En följd av intresset för kost och hälsa är att många (jag är en) inte bara blir kinkiga med vad vi stoppar i oss utan även hur det producerats. Jag vägrar t ex äta fryst laxfilé sedan flera år. Ska jag äta lax ska den vara vildfångad, ingen stackars odlad fisk ska hamna i den här kroppen. Danskt kött har jag nog inte ätit på tio år. När en fläskfilé kostar 49.90/kg kan man ju räkna ut med sin bakdel att den stackars grisen inte haft ett särskilt gott liv. Jag kan välja bort det, jag har råd att köpa gräsbetat/närproducerat/vildfångat. Men långt ifrån alla kan göra samma val, även om de skulle vilja. Så är du en av dem som hävdar att man inte äter LCHF på “riktigt” om man inte äter just gräsbetat/närproducerat/vildfångat: lägg ner. Alla som är engagerade gör så gott de kan utifrån sina förutsättningar och det är gott nog.

Alla har sina egna skäl till att äta någon form av lågkolhydratkost. Den minst accepterade anledningen verkar vara att man vill gå ner i vikt. “LCHF handlar om hälsa, inte viktnedgång.” Den anledningen är liksom lite ful. Jag tänker så här: vilken anledning som helst som får en människa att äta bättre är en BRA anledning! Om syftet är att gå ner tre kilo: jamen bra att välja lågkolhydratkost istället för nån pulverdiet! Själv började jag äta LCHF pga min magkatarr, men självklart är jag jätteglad att jag gick ner en hel del i vikt också.

3)

I början åt jag MASSOR. Jag åt flera gånger om dagen, jag åt grädde och smör tills det sprutade ur öronen på mig. Efter några månader hände något: jag märkte att jag kände mig nöjd och mätt på mindre. Under många år fortsatte jag dock tillsätta rejält med fett, jag mådde bra och höll vikten. Men 2017 hände något igen. Jag kände att jag inte behövde allt det där extra fettet. Ingen mer kokosolja i kaffet, mycket mindre aromsmör och beasås. Vad hände? Precis ingenting. Jag varken gick upp eller ner i vikt.

I somras började jag äta carnivore pga cellförändringar. Jag åt enbart protein och knappt något tillsatt fett alls. På kort tid tappade jag fem kilo. Ett par av dessa berodde säkerligen på att jag varit på Mallorca och svullnat i värmen. Men helt klart har jag även tappat i fettvikt.

Internationellt sett har fokuseringen på fett börjat ifrågasättas. Att man behöver frossa i smör mm för att äta lågkolhydratkost är numer långt ifrån en nödvändighet. Det känns som om vi i Sverige inte riktigt är där än. Fortfarande är fokus på fettet i hög grad.

Själv äter jag mestadels protein till lunch och middag, men jag har även börjat äta frukost sedan i höstas. Fet, grekiskt yoghurt med valnötter och honung. HONUNG?! Nu svär jag i LCHF-kyrkan 😉 Jag mår toppen och har inte gått upp i vikt eller dött av det.

Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla min kostmodell idag. Men behöver den verkligen ett namn? Jag försöker helt enkelt äta intuitivt och det till 99 % utifrån ett lågkolhydratperspektiv. Vilket inte är alla förunnat att klara av dock. I början behöver man en del riktlinjer för att förstå grunden, men när den sitter är det absolut läge för individuell anpassning. Jag läser nästan dagligen om folk som kämpar för att hålla uppe just fettintaget. Varför?! Om det tar emot, om du inte går ner i vikt, om du inte mår bra av allt fett: DRA NER PÅ DET! Säkerligen har du, precis som jag, en del lagrat fett att ta av. Använd det till energi istället för att tillsätta fett.

Och självklart: är du nöjd och glad och mår bra och dricker fettkaffe mm – fortsätt med det!

ÖVRIGT

Det enda som förenar oss som äter en lågkolhydratkost är just kosten. Det är det enda. Jag har i alla år inom LCHF-rörelsen känt en enorm aversion mot personer som vill klumpa ihop oss. Jag minns särskilt när någon skrev att vi som kämpar för att få LCHF accepterat också kämpade för att få kolloidalt silver accepterat. Eller så kan man lätt få intrycket av att alla som äter lågkolhydratkost är klimatförnekare. För det är ju också en kamp mot det som är officiellt accepterat. Duh… Vi som äter lågkolhydratkost är helt vanligt folk som vaccinerar oss, vägrar vaccin, använder kolloidalt silver eller skyr det som pesten, vi är direktörer och lärare, studenter och sjukpensionärer. Och allt möjligt annat.

Det här ihopklumpandet. Jag är övertygad om att det är en stor anledning till att “normalt” folk kan känna sig avoga mot lågkolhydratkost. Vi snackar liksom MAT! Inte religion eller politik.

Och du kan bli sjuk “trots” att du äter LCHF. Säger någon något annat är de ute och cyklar. Du kan fortfarande drabbas av cancer, reumatism, gonorré, benbrott, influensa – you name it. Jag brukar dock tänka att ens kostval påverkar hur väl man klarar av vissa saker eller kanske kan minska risken för att råka ut för något. Men vi som äter LCHF/lågkolhydratkost kommer fortfarande att kunna bli sjuka. Tro inget annat.

FRAMTIDEN GENERELLT

Jag hoppas att diskussionen kring kosten blir mindre dogmatisk och mer pragmatisk. Alltså att vi slutar rama in kosten så stenhårt och istället fokuserar på att med ett öppet sinne och utan fördomar eller förutfattade meningar hjälpa människor finna sin egen väg till hälsa och välmående. Även om det innebär att äta ett par skivor surdegsbröd till helgfrukosten.

FRAMTIDEN PERSONLIGEN

Jag kommer även i fortsättningen att ha lågkolhydratkost som utgångspunkt för min kost. Vill jag äta lite chips kommer jag att äta det. Vill jag ha ett glas rött eller cava kommer jag att dricka det. Jag kommer även i framtiden att träna enormt oregelbundet och inte ha dåligt samvete under de perioder jag inte gör det. Jag kommer fortsätta mitt periodiska snusande. Jag kommer att fortsätta att njuta av en vackert marmorerad entrecôte stekt i smör när jag är sugen på det. Jag kommer till och med att klämma i mig en söt dessert nån gång. Jag är inte en sämre människa för det.

Jag kommer helt enkelt att rikta in mig på att fortsätta njuta av livet.

Pst! Hannas och min senaste podcast (på engelska) handlar om min tio år på lågkolhydratkost. Här hittar du den:

På vår hemsida: http://bit.ly/2TvBaIH 
På iTunes: http://bit.ly/lcushow

Här kommer en till sån där årssammanfattning

POFF! är ett bra ord för att sammanfatta 2018. Vart tog det året vägen, liksom?! Det har i vilket fall som helst varit ett bra år, både professionellt och privat.

Vad gäller hälsan under året är “tiptop” det första som slår mig. Sen minns jag eländet med mina cellförändringar. Jag mådde förbaskat dåligt ett tag i somras. I februari är det dags för efterkontroll. Ärligt talat är det inget jag går och tänker på eller känner mig särskilt orolig för. Jag gör vad jag kan för att förbättra mina chanser, helt enkelt. Och det får mig att må bra!

Jag körde ju strikt carnivore ett tag med anledning av cellförändringarna. Mådde toppen! Jag är inte strikt längre, utan försöker äta intuitivt. Sedan en tid tillbaka äter jag t ex frukost: fet grekisk yoghurt med lite valnötter och honung. Lunch och/eller middag är övervägande protein. Några gånger per vecka äter jag något grönt. Det kan då bli avocado eller sparris, t ex. Jag skippar i övrigt alla “kalla” grönsaker (gurka, tomat, ruccola mm). Det här är ett upplägg som passar mig utmärkt just nu och som jag inte har något namn på. Försöker heller inte hitta någon definition, för jag är ärligt talat trött på alla fyrkantiga boxar som många stänger in sig i. Jag skulle inte ens ha DRÖMT om att äta honung regelbundet för ett halvår sen 🙂 Men nu gör jag det och mår hur bra som helst.

Både vikt och energi är stabila. Jag är glad och kreativ. Jag har inte ont någonstans, jag har ork och styrka. DET är det viktiga. Inte att honung inte är LCHF.

Min koständring har lett till en minskad fettprocent. Jag kan inte säga VAD den ligger på, bara ATT den minskat: jag har nämligen två vågar och de visar helt olika siffror. Det skiljer hela femton procentenheter…. Däremot har värdet minskat på båda.

Klimakteriet då? Jag slutade använda progesteronkräm tidigare i somras. Jag märker ingen som helst skillnad. Mina minimala och sällan förekommande värmevallningar har nästan försvunnit helt. Det enda jag försöker få i mig i form av kosttillskott är kollagen. Jag har tappat en hel del centimetrar lite överallt, och min hud har blivit lite hängig och skrynklig. Och i början av viktnedgången försvann nästan alla celluliter. Men efter ännu ett par tappade kilon dök de upp igen. Eller så såg jag dem inte tidigare i min carnivoreeufori 😀

Jag kan dock ärligen erkänna att jag missar att ta det där pulvret de flesta dagar. Men det kan man ju se som ett tecken på att jag egentligen inte lider så himla mycket av fladder och lite gropigheter.

Under året har jag varit en hel del på Mallorca, för jobbet så klart, men även privat. Jag är lyckligt lottad som inte behöver befinna mig på en fast arbetsplats för att kunna sköta mitt jobb! Vintertid är värmen och luftfuktigheten på Mallorca rena medicinen för mina torra ögon, så jag kommer att vistas på Medelhavets bästa ö så mycket som möjligt vintertid.

Jag hoppas komma igång med regelbundna vandringar nere på Mallorca under nästa år. Har varit ut på två turer och det var helt suveränt! Naturen, luften, dofterna, utsikten – jag vill verkligen ha mer av det. Och kaffet smakar ju extra gott när man sitter uppe på en höjd och blickar ut över ön!

Jag och Hanna har haft två event: KetoLadies och LCU18. Båda var helt fantastiska och vi måste nypa oss själva i armen regelbundet för att förstå vad vi lyckats med. Inför 2019 har vi hela tre event inplanerade: KetoLadies på Mallorca i mars, helt nya diabetes. i Sverige i juni och vårt huvudevent LCU19 på Mallorca i november.

Tänk att den där galna idén vi fick på lowcarbkryssningen i Karibien 2016 faktiskt har blivit verklighet! Vi gick på magkänsla, hjärtat var med och utifrån det skapade vi en helt nytt event som vi själva skulle vilja vara gäster på. Häftigt!

Vi är huuur nervösa som helst inför 2019. Hur i helsike ska vi ro i land med allt vi har planerat?! Men vi har konstaterat att nervositet är bra. Den dag vi slappnar av och inte bryr oss är vi slut som eventarrangörer. Så vi omfamnar pirret och vårt enda mål är att lyckas med allt vi företar oss!

Den här bilden är talande. Den är tagen på avslutningsmiddagen under LCU18 i november. Här är vi i mål – vi är så lyckliga över att eventet blev så bra och kan slappna av och njuta i fulla drag 🙂

Jag hoppas att ni alla får ett toppen 2019, fyllt med hälsa, god och nyttig mat och drömmar som går i uppfyllelse!

LCU18 – så var det. Och vi har mer på gång!

I går sa jag och Hanna hej då till alla gäster och föreläsare efter fem fantastiska dygn på Espléndido Hotel i Puerto de Sóller på Mallorca! Därefter åkte vi hem till mig, satte på oss myskläder, gosade ner oss i soffan och såg två riktigt gräsliga filmer 😀 Man är så sprängfylld med olika känslor efter ett event: glädje, stolthet, alla människor som berört oss så oerhört med sina berättelser, all kunskap som både gäster och föreläsare delar med sig av. Ett par filmer med låga krav på intellektuellt engagemang satt därför som en fläskläpp!

Föreläsarna var om möjligt ÄNNU bättre i år! Med namn som t ex Dr Eric Westman, Dr Ann Childers, Vanessa Spina (Ketogenic Girl), Maria Emmerich (Ketoadapted), Dr Ali al Lawati, Belinda och Gary Fettke kan det bara inte gå fel. Och särskilt stolta var vi givetvis över att ha tre svenska föreläsare med: Tommy Runesson, Ann Fernholm  och Andreas Eenfeldt. DietDoctor hade även tre stycken medarbetare på plats: Annika Rane, Emöke Csoma och Jill Wallentin. Fantastiska tjejer vars närvaro verkligen uppskattades av gästerna.

De hade med sig massor av broschyrer ner med information om lågkolhydratkost på svenska, engelska och spanska. De spanska tog snabbt slut, så Andreas Eenfeldt fick ta med sig extra när han flög ner några dagar senare. Känslan när två ur städpersonalen kom upp till mitt rum på lördagen och frågade om det fanns information om kosten på spanska och jag kunde säga att det finns på ett bord i lobbyn var fenomenal! Tänk att även personalen blir intresserade av vad vi gör – fantastiskt!

Maten var som vanligt av allra högsta klass. Till galamiddagen på lördagen hade köket tom bakat små frallor av mandelmjöl! Andreas Eenfeldt tyckte de smakade som ett bröd från DietDoctor, vi ska kontakta köket och kolla senare. De var fluffiga och smakade ljuvligt. Hela veckan har vi för övrigt ätit från fantastiska bufféer, fyllda med olika sorters protein, såser, grönsaker, mumsiga ostar mm.

Här kommer några bilder från eventet. Jag hann inte fotografera så mycket mer, vi har fullt upp med annat när vi väl är igång 😀 Vill ni se mer från eventet kan ni titta in på vår FB-sida och de olika föreläsarnas konton på Twitter, Facebook och Instagram.

Vanessa Spina/Ketogenic Girl

Darryl Edwards var med oss för andra gången. Han körde flera workshops där både gäster och föreläsare fick prova på hans träningsmetodik: Primal Play.

Ann Fernholm och Belinda Fettke.

Ann Fernholms föreläsning var toppenbra!

Gary Fettke. Jag saknar ord. Att både han och hans fru Belinda ville föreläsa hos oss var rent magiskt!

Belinda Fettkes föreläsning handlade om bakgrunden till dagens kostråd. Många tappade hakor i publiken, kan jag lova!

Nu ska jag och Hanna bara ta det riktigt lugnt några dagar. Vi har så här långt två event inplanerade nästa år: KetoLadies  på Mallorca i mars och diabetes. som faktiskt kommer att hållas i Sverige! Vi lanserar snart hemsidan till det eventet (prenumerera på vårt nyhetsbrev för att hålla dig uppdaterad!). diabetes. är världens första internationella lågkolhydratevent som helt och hållet fokuserar på just diabetes. Flera riktigt stora världsnamn är redan klara, och vi kommer att fylla på med flera framöver.

 

Kalorier – är det något att bry sig om?

Jag har aldrig räknat kalorier under mina år som LCHF:are för att styra mitt intag. Jag har gjort det av ren nyfikenhet när jag testat något nytt, som när jag mätte ketoner första gången. Och när jag började läsa på om LCHF innan kostomläggningen skrev “alla” att mängden kalorier var totalt ointressant. “Det är bara att ösa på med fett, ingen fara!” Så det gjorde jag.

För något år sen upptäckte jag att jag åt mindre tillsatt fett. Jag slutade till och med att ha kokosolja i kaffet. Det var inte ett aktivt beslut, utan bara hände. Jag märkte ingen effekt på vare sig vikt, mått eller ork. Jag var precis som vanligt.

När jag gick över till carnivore registrerade jag allt under de två första veckorna, mitt mål var ju ett lågt fasteblodsocker och att komma i ketos. Jag blev riktigt förvånad när jag upptäckte hur lite kalorier jag fick i mig. Vågen, som inte rört på sig nämnvärt de senaste åren, visade lägre och lägre siffror. Nu väger jag mindre än jag gjort på massor av år.

Jag steker min mat i smör, jag kanske lägger till lite fett om jag äter mager fisk. Men that’s it. Har sällan behov av eller sug efter mer fett än så. Och jag mår bra, har ork och energi, sover bra mm. Protein är helt enkelt mycket mättande, så jag går inte omkring och är hungrig heller. Trots att jag enligt alla konstens regler behöver 1500 kalorier/dag för att täcka mina basala behov. Helt klart får jag dem från någon annanstans än maten. Typ min rumpa.

Under den här tiden på carnivore har jag vissa dagar fått i mig knappt 500 kalorier, vissa dagar inte ätit alls (spontanfastat), vissa dagar kanske kommit upp i 1200, 1300 kalorier.

I perioder är jag mycket aktiv: då kanske jag yogar eller kör power walks tokintensivt i tre månader och röjer runt mer i största allmänhet. Sen har jag latperioder. Då gör jag inte många knop. Vi har ju heller inga hundar längre, så det är knappt jag får näsan utanför dörren vissa dagar. Det här funkar för mig, mycket för att jag har accepterat att det är så här jag är! Det dåliga samvetet för mina latperioder är helt puts väck.

Nu väntar jag på att “drabbas” av nästa träningsperiod, då kommer jag förmodligen att rent automatiskt äta mer.  Det jag får i mig i dagsläget räcker helt klart fullt ut till vad jag (inte…) gör just nu. Vikten minskar ju för att kroppen använder energi jag redan har på kroppen.

När jag började med LCHF vräkte jag i mig fett: smör, grädde, creme fraiche, ost mm och gick ner nästan tio kilo de tre första månaderna (vilket var under en inaktiv period). Jag tror så här: i början behövs en hel del extra fett för att kroppen ska fatta vad som är på gång. Men sen, när siffrorna på vågen eller måttbandet inte minskar, är det dags för nästa fas: helt enkelt dra ner på fettintaget och istället se till att börja gnaga på ens inbyggda fettdepåer.

Jag tror det vore nyttigt med en mer nyanserad syn på och debatt om fettet. Folk som ätit LCHF i åratal, fortfarande bär på övervikt och kämpar för att få i sig fett – det säger liksom sig självt att nåt bör justeras. Och just fettet ligger ju nära till hands då.

Det finns massor av anledningar till att man inte går ner i vikt/hamnar på en platå, t ex olika sjukdomar. Är man överviktig, känner sig frisk och inte har några sjukdomar, kan ett minskat fettintag var vad som behövs för att få igång viktminskningen.

I januari nästa år har jag ätit lågkolhydratkost i tio år. Jag kommer aldrig att sluta med det! Men jag har insett att kosten är långt ifrån “status quo”. Man åldras, aktivitetsnivåerna varierar, man byter jobb – kanske från kroppsarbete till mer stillasittande eller vice versa mm. Kosten bör förändras därefter också, helt enkelt.

Sen är livet helt enkelt orättvist! En del kan äta vad som helst och hur mycket som helst och må prima både på in- och utsidan. Jag tillhör INTE den skaran. Det gäller nog de flesta av oss.

Ps1! Viktnedgång var INTE målet med carnivore, jag äter ju det av terapeutiska orsaker.

Ps2! Jag skriver “kalorier” i texten, men siffrorna visar kilokalorier (kcal). Kalorier är vad vi använder i dagligt tal, så för enkelhetens skull skriver jag så 🙂

Carnivore – varför, hur, resultat

VARFÖR

När jag fick beskedet att jag hade grava cellförändringar och HPV blev jag först enormt chockad. Efter ett tag började jag fundera på vad jag själv kunde göra för att öka chansen att bli av med det. Tänkte verkligen inte bara sitta och rulla tummarna! Jag luskade runt en del, och fastnade för carnivore – att äta uteslutande animaliska livsmedel.

Anledningen till att det blev carnivore var att jag ville minimera mitt insulinpåslag. En kost utan kolhydrater ger ett både stabilt och lågt blodsocker och därmed behöver kroppen inte pytsa ut så mycket insulin för att sänka blodsockret. Insulin får nämligen celler att växa. Med grava cellförändringar – cancer in situ – föll sig därför carnivore som det självklara valet för mig. Insulin triggar även tillväxtfaktorn IGF-1. Cancerceller “gillar” både insulin och IGF-1.

Jag valde även att köra 16/8, alltså att enbart äta under ett period om åtta timmar per dygn och fasta resterande 16 timmar. Så här har jag ätit i flera år, min kropp vill inte ha frukost. Nu fick det plötsligt en annan innebörd: jag ville verkligen sätta fart på autofagin, en process som rensar bort trötta och dumma celler. MYCKET enkelt förklarat 😛 Googla för mer uttömmande förklaring.

Googla förresten på alla förklaringar jag nämner. Jag har själv inte läst en massa forskningsrapporter eller studier, jag läser texter av andra som är mer kunniga och pålästa och drar sedan mina slutsatser efter det. Jag har ju även turen att ha enormt kunniga personer i mitt nätverk, så jag har diskuterat detta med några av dem också.

HUR

När jag väl tagit beslutet att lägga om kosten åkte jag och handlade mat: fläsk och nöt, kyckling, fisk, lever, ägg och smör hamnade i korgen. Det tog fem minuter att handla 😀 Jag valde uteslutande svenskt kött, fisken var vildfångad i Nordatlanten och smöret ekologiskt. Kvaliteten på maten när man äter så här restriktivt är a och o.

För några veckor sedan la jag även till grädde, det går att göra så mycket mumsigare levergrytor då 😉

Jag mätte blodsocker och ketoner (Ketonix) varje morgon, och ganska snart låg jag på strax under 4 i blodsocker och blåste rött nästan varje gång. Fortsatte med mätningarna i två veckor för att få svart på vitt att jag var på rätt spår.

En dag med carnivore kan se ut så här för mig:
Jag startar dagen med kaffe. Det är inte carnivore, men eftersom det inte har någon effekt på mitt fasteblodsocker eller sabbar ketosen för mig så fortsätter jag med mina tre små och starka espressos dagligen. Vid tolv, ett bryter jag fastan (det kan t ex bli två skivor fläskkarré eller två kokta ägg med smör) sen äter jag inget förrän vid middagen (t ex levergryta, torskrygg med äggsås) kring sex, sju. Jag tillsätter sällan extra fett, använder smöret när jag steker. Några kvällar i veckan dricker jag ett glas cava, det påverkar heller inte mina värden. Det är guldkanten på min carnivore-tillvaro 😀

16/8 håller jag inte stenhårt på längre: jag är mer inriktad på att äta när jag är hungrig, helt enkelt. Det kan innebära att jag enbart äter lunch någon dag, samt bryter fastan redan vid nio t ex.

Eftersom jag under de första två veckorna även vägde och skrev upp allt jag åt, upptäckte jag snart att mitt kaloriintag sjönk rejält. Jag blir enormt mätt av protein! Min energi minskade dock inte, och snart märktes det på vågen varifrån all ork kom: mina fettdepåer. Ett bra bevis på att jag kommit in i finfin ketos.

Måste tillägga att jag nu är inne i en superlat period, rör på mig minimalt. Är inte ute och går, yogar inte mm. Så det är inte pga kroppsarbete jag tappat vikt. När jag kommer igång igen måste jag säkerligen äta mer för att orka.

Jag hade inga som helst övergångsproblem, att jag ätit relativt strikt LCHF under flera år spelar förmodligen en stor roll.

RESULTAT

Jag har tappat fem kilo, mina naglar och mitt hår växer som ogräs, mina celluliter har minskat. Och igår när jag sminkade mig tyckte jag tamejsjutton att mina ögonfransar blivit längre också 😀 Jag har minskat i omfång: smalben, lår, rumpan, midjan och överarmar (ännu mer tomt skinn 😛 ) Vad gäller celluliterna kan kanske det även bero på att jag torrborstar hela kroppen nästan varje morgon, detta för att stimulera lymfsystemet som hjälper kroppen att rensa ut en massa bös.

Jag har energi och är glad. Känner mig liksom lugn i själen också. Har alltid haft en tendens till lättare ångest i perioder, den minskade rejält när jag gick över till LCHF, men carnivore har påverkat det lilla som är kvar. Maten är inget problem, jag tycker allt är jättegott! Proteinet jag äter är mycket mer varierat nu än tidigare.

Mage och tarm funkar kanon. Protein bryts ner redan i magsäcken, så mina tarmar lever i en lyxtillvaro nu 🙂 Gaser har jag knappt några alls.

Jag gjorde ett XL-test hos Werlabs efter en månad. Alla värden utom blodfetterna var finfina. Att blodfetterna var åt pipsvängen är inte så konstigt: jag har gjort en kostomläggning och tappat en del i vikt. Samma sak hände när jag gick över till LCHF för snart tio år sen, för att sedan normaliseras (med LCHF-mått mätt 😉 ).

Om drygt fem månader ska jag in på efterkontroll och göra ett nytt cellprov, så det dröjer innan jag kan säga att den här kosten gjort någon nytta. Ofta läker viruset ut efter operation, så kanske skulle jag kunna bli av med eländet utan att äta carnivore. Men som sagt: NÅGOT vill jag ju göra för att förbättra oddsen! Så jag fortsätter äta övervägande carnivore fram tills dess.

TANKAR

Jag kommer inte att äta carnivore resten av livet, jag tror att det är sunt att äta mer cykliskt, dvs att variera kosten i perioder. Tänker man på våra förfäder så åt de troligen inte enbart animaliskt året runt. Fanns det blåbär så åt de troligen blåbär, liksom! Jag har ju redan tidigare ätit helt grönsaksfritt, dock i kortare perioder och utan att tänka att “nu äter jag carnivore”. Mer för att jag genom åren utvecklat min intuition för vad kroppen vill ha. Det har kanske varit fyra dagar med enbart kött, därefter en vecka med massor av grönsaker. Men nu har jag ju ett mål med detta och har (lite till min förvåning, faktiskt) upptäckt att det funkar att göra detta i längre perioder.

Dock är jag inte helt “renlärig”. Jag äter ut en del, och då kan jag äta lite sparris eller blomkålsmos t ex.

Det saknas forskning på cancer och kost. Läkemedelsföretagen satsar självklart på att hitta medel som botar cancer. Men vad kan vi göra för att FÖRHINDRA att vi får cancer och hur stor roll spelar då kosten? Inget läkemedelsföretag tjänar pengar på att forska om det. Om du tycker att det är viktigt att öka forskningen kring kosten tycker jag att du ska skänka ett bidrag till Kostfonden som finansierar oberoende kostforskning!

Miljön… Jag är förvånad över att världens veganer inte förklarat krig mot den ökande skaran av carnivorer. Det kommer nog. Dock tror jag att carnivore kan vara ett av de mest miljövänliga sätten att äta på. Inhemskt protein, ekologiskt/gräsbetat när så är möjligt, matsvinn som består nästan uteslutande av ben, man nyttjar mer av varje slaktat djur (inälvsmat), inga grönsaker från andra sidan jordklotet eller grönsaker som odlats i uppvärmda växthus pga “fel” årstid mm.

Vill du lära dig mer om carnivore finns det massor av grupper på Facebook du kan gå med i. Eller så kommer du till Mallis i November! Vanessa Spina (Ketogenic girl) kommer nämligen att föreläsa om carnivore på LCU18,  jag ser verkligen fram emot att höra hennes kloka tankar och ta del av hennes kunskap samt diskutera ämnet med henne!

Fokus på LCU18!

(English version further down)
Det är knappt två månader kvar nu till vårt tredje event på Mallorca: LCU18. Ännu en gång har vi lyckats locka fantastiska föreläsare! Vi får nypa oss lite i armarna med jämna mellanrum 🙂 Och de kommer från hela världen! Sverige representeras av Ann Fernholm, Tommy Runesson och Andreas Eenfeldt. Övriga föreläsare kommer från Australien, Mexico, Ecuador, Ireland, England, Oman, Tjeckien, Kanada och Amerika.

Vi gör korta intervjuer med alla föreläsare som ligger på Youtube. Här hittar du alla som vi hunnit göra hittills!

Vi märker att intresset för LCU18 verkligen är på topp inför november! Många mejlar och har olika frågor, folk kontaktar oss och vill föreläsa, biljettförsäljningen har rullat på bra även över sommaren mm. Just det sistnämnda gör att vi rekommenderar folk att köpa biljetter så snart som möjligt. Gästlistan är förresten nästan lika internationell som föreläsarlistan, något vi är enormt glada över!

Här hittar du all information samt biljetter till LCU18: https://lcu18.thelowcarbuniverse.com/

Vill du hålla dig uppdaterad? Prenumerera på vårt nyhetsmejl!
———————————————————————————————–
ENGLISH VERSION

It’s just about two months left until our third event in Mallorca: LCU18. Once again we have managed to attract amazing lecturers! We have to pinch ourselves sometimes 🙂 And they come from all over the world! Sweden is represented by Ann Fernholm, Tommy Runesson and Andreas Eenfeldt. Other lecturers are from Australia, Mexico, Ecuador, Ireland, England, Oman, the Czech Republic, Canada and America.

We have done short interviews with most of the speakers. Here you will find all that we have done so far!

We notice that the interest in LCU18 is really on top for November! Many emails with different questions, people contact us and want to speak, ticket sales has been good even in summer etc. Due to the last fact, we recommend people to buy tickets as soon as possible. By the way, the guest list is almost as international as the speaker list, something we are hugely pleased with!

Information and tickets: https://lcu18.thelowcarbuniverse.com/

Want to stay updated? Sign up for our newsletter!

Jagad av cancertrollet

Förra hösten fick jag en kallelse till cellprov. Jag var mitt uppe i planeringen av The Low Carb Universe’s första event och tänkte att “det där fixar jag efteråt”. Och efteråt kom julen och vinterresa, sen fullt upp med skolstart och sportlov och sen KetoLadies i mars i år. Några veckor efter att jag kom hem efter det eventet trillade en ny kallelse ner. Denna gång med information om att jag hade HPV-virus vid senaste kollen 2014. Magkänslan slog ner som en blixt, det kändes inte bra.

Det fick fart på mig, och den 18 april gick jag på kontroll. Barnmorskan berättade då att jag hade en polyp på livmoderhalsen som måste kollas upp. Det kunde dock inte hon göra, utan det fick jag ordna privat. Tur som en tok, så fick jag en tid dagen efter på en privatklinik. Den togs bort och skickades iväg för analys. Jag skulle räkna med att vänta fyra veckor på båda provsvaren.

Efter fyra veckor hade jag inte fått något besked. Här följer en serie händelser som förvånade, gladde och bekymrade mig. T ex hade svaret om polypen “kommit bort”. Det fick jag i mitten av juni – som tur var fanns inget avvikande i den. Och när jag efterlyste svar på cellprovet fick jag via telefon veta att det var klart men inte vad det visade. Samt “man graderar ju cellförändringarna, och du ska faktiskt få komma till en läkare som är specialiserad på detta”.  Då bröt jag ihop.

Efter ännu en tid i ovisshet fick jag en kallelse till kolposkopi, en undersökning där läkaren med ett specialmikroskop kan se cellförändringens omfång. Redan vid undersökningen den 25 juni sa läkaren att jag skulle genomgå en konisering, alltså att en bit av livmodertappen tas bort. Detta skulle ske inom sex veckor, vilket innebar att jag skulle opereras i början av augusti.

Vänta och åter vänta. Via 1177 kunde jag ha koll på vad som hände. Eller rättare sagt INTE hände. Jag åkte till Mallorca på semester. När läkarens anteckning dök upp i journalen fick jag kalla fötter. Hon hade skrivit att operationen pga kolposkopibilden skulle tidigareläggas och ske inom tre veckor. Alltså mitten av juli. Någon operation var dock inte inbokad.

Då fick jag lite panik. Jag kontaktade vårdplaneringen i Sverige och sa att jag var beredd att avbryta semestern för att kunna opereras inom sagda tre veckorna. Svaret? “Asch, det finns ju ändå inga operationstider förrän i mitten av augusti”. Det slutade med att jag fick dem att sätta upp mig på en återbudslista.

Till slut dök det upp en operationstid i min journal. 9 augusti – dagen efter att jag skulle komma hem från ett Londonbesök och det sent på kvällen. Jag avbokade den resan då jag var livrädd för att det skulle bli förseningar och att jag skulle missa operationen. Jag beslutade mig även för att avbryta Mallorca-semestern, detta av två anledningar: jag hoppades fortfarande på en chans att få en återbudstid samt att jag inte njöt särskilt mycket av min ledighet. Jag ville bara hem.

Väl hemma tog jag beslutet att börja äta carnivore. Jag ville känna att jag gjorde NÅGOT för att öka mina odds. Jag kollade ketoner och blodsocker varje morgon: genom att hålla blodsockret på en låg och stabil nivå skulle mina insulinpåslag minimeras med syfte att svälta ut HPV-viruset samt cellförändringarna.

Det dök upp nya anteckningar i min journal. Jag hade HSIL (grava cellförändringar) som läkaren inte kunde se omfattningen av eftersom området fortsatte upp i livmoderhalsen. Diagnos: N879 Dysplasi i cervix uteri, ospecificerad. Jag blev inte direkt klokare av det.

Slutligen blev det äntligen dags för operation. Jag sövdes och vaknade upp och mådde toppen. Läkaren kom och berättade att cellförändringen inte var särskilt stor. Jag började känna hopp om att det här skulle lösa sig. Provsvar skulle jag få inom 6-8 veckor.

Vänta IGEN. In i journalen regelbundet. Inget nytt under solen förrän den 27 augusti då kirurgen lagt in en anteckning om hur operationen gått. Samt “Kommer att få svar med ett brev efter att PAD­diagnos föreligger. Kvalitetsregister: Ej aktuell.”  Två dagar senare dök följande upp i journalen:

“Vidimerar ett PAD­svar utlåtande T9393/2018. Ett PAD­svar från konisering och cervixabrasio den 9 augusti 2018.
Diagnos:
1. Cervixkon HSIL, radikalt borttaget.
2. Endocervikal fragments och mucus.
3. Endocervical andt corpus type fragments.”

Jag fattade precis noll av denna “diagnos” och kontaktade kliniken för att fråga om detta verkligen var en diagnos. Svaret jag fick: “Du kommer att få svar per brev av oss inom några dagar.”

När jag lite senare samma dag går in i journalen möts jag av följande:
“Anmäld till cancerregistret” följt av två koder som jag inte vet innebörden av.

Ridå.

Hur i hela fridens namn kunde de skriva något sådant innan jag fått besked om utfallet av operationen?! Återigen dags för ett litet bryt och jag bestämde mig för att kontakta dem igen om jag inte fick något brevsvar dagen efter.

Och igår kom det: Alla förändringar är helt borttagna och det fanns inget avvikande i övriga prover. Uppföljning med nytt cellprov om sex månader. Den lättnaden!

Men många frågor är obesvarade. Vilket sorts HPV har jag? Är det en resistent variant som inte läker ut eller något annat? Varför anmäldes jag till Cancerregistret? Jag har lärt mig att inte bara de med utvecklad cancer anmäls dit, de värsta cellförändringarna hamnar visst där också. Men jag vill veta VARFÖR. Jag vill ha så mycket mer information om det här överlag.

Det här “äventyret” har gett mig en inblick i svensk sjukvård som jag helst hade sluppit. Väntetid, otydliga besked, otillräcklig information. Sedan april har jag googlat MASSOR. Fakta är lugnande. En del ska inte googla, helt klart. Många kvinnor mår förbaskat dåligt och får panik enbart av att de är kallade till kolposkopi eller konisering. Detta trots att de allra flesta faktiskt blir av med alla elaka cellförändringar efter operationen. Cellproven är fantastiska och har gjort att många undviker att utveckla cancer, det är inte tu tal om det. Men med tanke på hur dåligt många av oss mår genom den här processen har sjukvården misslyckats radikalt i sin kommunikation.

Jag måste verkligen tillägga att den personal jag mött vid undersökning och operation varit helt suveräna. Sjuksköterskan som tog hand om mig innan och efter operationen gjorde den dagen till en riktigt rolig dag – hur sjukt det än låter!

Via 1177 har vi numer tillgång till våra journaler (om kliniken är ansluten). Vi kan läsa allt som skrivs om oss och våra olika tillstånd. Det ställer oerhört höga krav på innehållet. Att som i mitt fall lägga in “Anmäld till cancerregistret” utan ytterligare kommentarer är fan inte ok! Här måste sjukvården ta sig själva i hampan och tänka sig hur mottagaren av informationen kan tänkas tolka den.

Själv har jag googlat järnet, som sagt. En del ska undvika det. Jag är vetgirig och nyfiken och har hela tiden hållit mig till officiella källor när jag sökt förklaringar, jag är källkritisk. Men jag kan lova att det dyker upp massor av “information” som bara ställer till det.

Jag hoppas att du som får en kallelse till cellprov verkligen går dit. Det är ett snabbt och smärtfritt sätt att hålla koll och att upptäcka dumheter i tid. Och skäms inte om du får veta att du har HPV! HPV-virusen överförs sexuellt och mellan 70 och 80 % av alla som någonsin haft sex har burit eller bär på någon variant. Som en förkylning, typ. Viruset kan ligga på lur och vakna till liv efter trettio år. Skitvirus, alltså.

Jag vill tacka alla som orkat lyssna på mig och peppat mig sedan april! Jag har nog ändå varit ganska balanserad och cool, men så klart har jag haft mina dåliga dagar. Ett alldeles särskilt tack ska min kollega Hanna Boëthius ha, i perioder har jag inte varit till någon större nytta. Nu ska jag dock kavla upp ärmarna och ge järnet inför LCU18!

Nu förstår ni nog varför det varit så tyst här. Jag har haft svårt att bara nonchalera allt det här och skriva om annat. Nu kan jag slappna av. Åtminstone ett tag. För något har jag i mig som kräver uppföljning. Men just nu njuter jag av tillvaron.

I går firade vi här hemma: hummer, finchampagne och lyxglass! Inte direkt carnivore. Men det struntar jag fullkomligt i 😉