BITTE & BLANDAT, Funderingar, Hälsa, kost

Böndebatten: ett tecken på förlorad kunskap?

I Sverige har vi odlat och ätit både kok- och brytbönor i cirka fyra hundra år. Potatis började vi äta drygt hundra år senare. Potatisen blev folk förgiftade av i början, de åt blasten istället för roten. Men sen verkar ju folk helt klart ha lärt sig, för jag har då aldrig hört talas om någon som blivit potatisblastförgiftad.

Jag vet att murklor ska förvällas x antal gånger innan de är ätbara. Jag vet även att man inte ska äta grön potatis. Jag vet också att jag ska passa mig för att vidröra björnloka. Varför jag vet det här vet jag faktiskt inte.

Bönor är alltså ett livsmedel vi svenskar ätit genom århundradena. Men så måste något ha hänt – för varför har jag och många med mig varit så anti bönor? Och detta även innan jag började intressera mig för kost. Beror det på ett synnerligen framgångsrikt lobbyarbete av spannmåls- eller potatisbönder? Jag har ingen aning.

Ett varningens finger höjs nu angående bönors giftighet. En giftighet som vad jag kan förstå försvinner om bönorna tillagas på rätt sätt. De ska blötläggas och kokas. Vilket jag anar har gjorts under dessa fyra hundra år vi ätit bönor i Sverige. För annars borde ju svensken varit utdöd nu? Eller i alla fall skåningarna, eftersom det historiskt sett är i södra Sverige de över huvud taget gått att odla.

Under tiden som jag och många med mig varit skeptiska mot bönor, så har hundratals miljoner människor fortsatt äta dem. Och överlevt. Det är en basföda i flera sydamerikanska länder. Alla vegetarianer över hela jorden – hur har de överlevt? De måste alla helt klart ha kunskapen om hur de ska tillredas för att fungera som människoföda.

Jag gjorde mitt livs första långkok långt efter att jag fyllt fyrtio. Jag visste nämligen inte hur det gick till innan dess. Men jag tog reda på det. När det gäller bönor tror jag knappast att någon sitter och knaprar på stenhårda bönor som varken blötlagts eller kokats. En gång kanske man gör det, men normalt funtade människor börjar nog ”näe… jag har nog gjort något fel?”.

Min skepsis mot bönor är djupt rotad i mig. Jag känner mig dock modig, för jag har fört in dem i min kost. Mycket för att det är kul att för en gångs skull kunna lägga till något ätbart istället för att ta bort något. Men även för att jag börjat ifrågasätta mina egna åsikter om dem. Jag minns ju min fettskräck. Hur befogad var den, liksom? Inte mycket.

Jag fortsätter trycka i mig lite bönor. Funderar inte särskilt mycket på om jag ska få mineralbrist. Med mina regelbundna hälsokontroller lär jag se om det börjar barka åt häcklefjäll. Jag ser förresten inte bönorna som en ersättning för animaliskt protein, långt därifrån. Mer som ett komplement.

Mest funderar jag just nu på hur mycket klokskap och kunskap om maten och hur den ska tillredas och förberedas som har gått förlorad. Inte så konstigt när vi under massor av år kunnat gå till affären och köpa maten färdig, bara att värma på. Knappt någon äter nyttig inälvsmat, många ratar fisk. Jag tror faktiskt att den näring vi går miste om är ett än större hot mot vår hälsa än att trycka i sig några matskedar bönor dagligen.

 

 

5 thoughts on “Böndebatten: ett tecken på förlorad kunskap?

  1. Har just börjat läsa boken. Hoppas lära mig något. Är lite skeptisk till om jag gillar bönor men skall försöka. 😉

  2. Så väl skrivet!
    Jag tänker exakt på samma sätt. Jag testar mig fram med kosten, till min hjälp har jag hälsokontroller då och då för att se att jag är på rätt väg.

    Tills idag har jag lyckats bli frisk från en mångårig sjukdom, byggt upp mitt skelett som blev sönderbrutet av mediciner, och ha total kontroll över diabetes ty2 som jag fick av medicinerna.

    Bönor har visat sig vara en positiv tillägg i min kost.

    Jag fortsätter att testa mig fram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *