Nästa LCU-event: KetoLadies!

I går kom jag hem efter dryga två veckor på Mallorca. Mitt och Hannas event blev en succé! Jag måste nypa mig i armen regelbundet för att fatta hur bra det gick 🙂 Föreläsare och gäster gillade både upplägget och hotellet. Alla var även mycket nöjda med maten! Den byggdes helt och hållet på Kostdoktorns information om LCHF på spanska. Ett gott betyg både till Kostdoktorn och kockarna på hotellet.

Vi har nu fått blodat tand, och har därför spikat ännu ett event: KetoLadies. Den 8-11 mars 2018 kör vi en långhelg på samma hotell där vi fokuserar på kvinnohälsa: hormoner, känslor, kopplingen kropp/knopp, självkänsla och -medvetenhet, glädje, hur man hanterar sug mm.

Nästa vecka släpper vi biljetterna, men du kan redan nu läsa lite om eventet på KetoLadies hemsida!

Jag hoppas kunna komma med ett uttömmande inlägg om det nyss avslutade eventet inom kort, men just nu är jag ganska sliten och trött (fast mycket lycklig!) och jobbar för fullt med KetoLadies!

Sista chansen att komma med till Mallorca!

I morgon kl 4:45 kommer taxin som ska ta mig till Arlanda. Jag packar för fullt just nu och förbereder det sista. Namnlappar är fixade, prylar till våra goodie bags, träningskläder, blingstass till avskedsmiddagen 🙂 mm. Strax före kl 11 landar jag i Palma och möter upp Hanna som redan är på plats.

Sen blir det en hel del fix och jobb innan vi kickar igång nästa tisdag. Möten med kökschefen om menyn, med hotellchefen om allt annat, bestämma lokaler för respektive workshop, kolla ljudanläggning, stämma av med några överraskningar som vi har på lut 😉 och helt enkelt se till att allt är så bra det bara kan vara när gäster och föreläsare börjar dimpa ner!

I morgon är det sista dagen vi har biljettförsäljningen öppen. Så kolla nu om det finns flyg och sen går du till vår bokningssida och snor åt dig en biljett 😀

För er som stannar hemma föreslår jag att ni gillar vår Facebooksida som vi ska försöka hinna uppdatera så mycket som möjligt!

Kostdoktorn kommer till Mallorca!

Jag och Hanna Boëthius har jagat Andreas Eenfeldt i över ett år 😀 För givetvis vill vi ha med en av Sveriges – och världens! – största profiler inom vårt gebit på eventet! Häromdagen kom alltså det glada beskedet att han har möjlighet att komma ner och föreläsa. Vi har därmed fem svenska föreläsare på vårt schema: Hanna, Tommy Runesson, Michel Lundell, Lars-Erik Litsfeldt och så Kostdoktorn, då. Det är inte utan att man känner sig rejält stolt som svensk!

Från början var planen att jag själv skulle föreläsa om utmattningsdepression och LCHF, men eftersom så många av de vi bjudit in att föreläsa tackade ja, så står jag över denna gång. Jag får kanske plats nästa gång 😀

Det finns biljetter kvar för den som är intresserad! Sista dagen det går att köpa biljett är tisdag 7 november.

 

Jodå, jag också.

Ett inlägg som är helt OT. Skrev detta på min privata Facebook igår, men lägger upp även här. Kanske hjälper det någon att förstå.

Jag har lite svårt att samla ihop och sortera allt jag känner och tänker för #metoo. Jag är arg, ledsen och skäms. Arg för att jag först som 51-åring insett att beteenden som jag betraktat som normala faktiskt inte är det. Ledsen för att vi är så många och att så många mår så enormt dåligt. Och jag skäms för att jag inte reagerat när jag säkerligen kunnat göra det.

Jag har sluppit de grövsta övergreppen, tack och lov. Majoriteten har ofta varit verbala. Mängder av gånger har jag bitit ihop och låtit dem passera. Några gånger har jag reagerat väldigt starkt.

Som den gången en chef förvånat utbrast: ”Men vill du verkligen jobba, Bitte? Jag trodde att du ville vara hemmafru?” Det gjorde så förbaskat jäkla ont och jag fattade inte hur någon kunnat få det intrycket av mig, då jag gjort allt för att bevisa motsatsen. Jag reste mig och gick. Och kom aldrig tillbaka. Men har mer än en gång tänkt tillbaka på detta och funderat på om en man någonsin skulle fått den frågan.

En annan man fick en flaska öl innanför sin kavaj. Superbarnsligt, men just då var det vad jag gjorde.

Och gissa om jag har haft ångest och känt mig dum när jag tänkt på dessa tillfällen, trots att massor av år gått sen dess. Ni kan ju för övrigt gissa att detta var topplocket som flög av efter flera andra incidenter. Regelbundna taggiga småstick läggs på hög och blir till slut för många för att man bara ska kunna rycka på axlarna.

#metoo rymmer för mig så mycket. Det är gliringar, blickar, tafsande, nedlåtande kommentarer som grundar sig i det kön jag tillhör. Det är därifrån till det allra grövsta och allt däremellan.

En del anser att vi som inte råkat ut för det allra värsta inte ska använda #metoo. De har inte fattat. Vi MÅSTE lyfta även det som inte är det värsta för att få alla som tafsar och slänger ur sig dumheter att inse att det är redan DÄR som gränsen går. Vi ska inte acceptera att bli kallade för horor. Vi ska inte acceptera att någon trycker sig lite extra mot oss i kön eller på bussen. Vi ska inte låta vare sig små flickor eller pojkar tro att kärlek börjar med bråk. Det är för det första helt vidrigt att lära redan små flickor att de som gillar dem gör dem illa. Men också för att det får alla manliga varelser att framstå som viljelösa offer för någon slags biologiskt betingad oförmåga till impulskontroll.

Herregud.

Och visst, det finns kvinnor som kan vara sviniga också. Men i ärlighetens namn: finns det någon enda person i detta avlånga land som ser det utbredda kvinnliga förtrycket av män som det stora problemet? Jag förringar absolut inte de män som blir oacceptabelt behandlade. Förhoppningsvis så innebär #metoo att ALLA, oavsett kön, lär sig att vi ska behandla varandra med respekt.

För det är precis det vi ska göra nu med #metoo. Vi ska prata hål i huvudena på våra barn om vad som inte är ok och hur man beter sig och visar respekt och vi ska även visa det genom handling. Vi ska säga ifrån när vi hör någon på t-banan kalla någon för fitta eller hora eller trycker sitt kön emot oss. Vi ska säga ifrån när den där kollegan drämmer till med en sexistisk kommentar. Vi ska säga till den lilla killen som drar en tjej i håret att kärlek inte alls börjar med bråk. Vi ska tänka på hur vi själva uttrycker oss.

Så.

En månad kvar till The Low Carb Universe!

Jag kan ännu inte riktigt fatta vad jag och Hanna Boëthius håller på med 😀 En idé utslängd bara helt apropå förra våren är nu på väg att bli verklighet! Om en månad börjar vi ta emot gäster och föreläsare på Espléndido Hotel i Puerto de Sóller på Mallorca. Vi har lyckats locka ett gäng riktigt kunniga föreläsare.

Vårt event är inte riktigt som andra konferenser. Vi bestämde redan från början att vi inte skulle köra fulla dagar med föreläsningar. Man orkar liksom inte ta in allt till slut. På eftermiddagarna kör vi därför workshops med de föreläsare som talat på förmiddagarna. På så sätt får gästerna en unik möjlighet att ställa frågor om och diskutera förmiddagens ämnen.

Varje dag har för övrigt ett tema: Do-abetes, Real Life: LCU EDITION, What’s new samt Keto-on.

Rörelsepass är inplanerade på eftermiddagarna: vi har bjudit in yoga- och NIA-dansinstruktörer samt även avsatt tid för träning på hotellets gym, promenader och simning (hotellets utomhuspooler är uppvärmda). Detta har vi gjort för att det helt enkelt inte är särskilt hälsosamt att bara sitta hela dagarna 🙂

Hotellet vi bor på – Espléndido – hör till den absoluta hotelltoppen på Mallorca. Men atmosfären är mycket avslappnad och familjär. Man behöver absolut inte klä om till middagarna eller se ut på något särskilt sätt under dagarna: mys- eller träningskläder funkar hur fint som helst! Däremot går vi all-in till lördagens avslutningsmiddag! Då rustar vi oss till tänderna 😀

Det finns fortfarande biljetter kvar för dig som är sugen på att tillbringa fem novemberdygn på Mallorca, fylla på kunskapsbanken och träffa härliga, likasinnade människor från USA, Kanada, Oman, Frankrike och flera andra europeiska länder och äta suveränt god lågkolhydratmat!

All info du behöver hittar du här: https://thelowcarbuniverse.com/

Hormonellt betingad migrän

Min migrän debuterade i puberteten. Jag minns så väl det första anfallet: synbortfall, fruktansvärd huvudvärk och kräkningar. Det lugnade dock ner sig med åren och försvann nästan helt när jag började äta LCHF.

Sen dess har jag kanske haft som högst en handfull anfall per år (förutom en period när jag tränade tung styrka intensivt, berodde på felaktig teknik). De inskränker sig för det mesta till aura (ögonflimret) samt en känsla i efteråt av att hjärnan känns som skumgummi och lite, lite huvudvärk. Jag tar förresten aldrig några tabletter, vare sig migränspecifika eller värkditos. Det funkar ändå. Men synbortfallet är ytterst irriterande, och jag känner mig lite som en urlakad sill efteråt.

De senaste veckorna har jag fått flera anfall. I stort sett varje dag, faktiskt. Jag letade info, och det slutade med att jag kopplade anfallen till klimakteriet. Jag har känt att något händer i kroppen, olika symptom som troligen hänger ihop med nån ny fas på min spännande klimakterieresa 🙂

Med det som utgångspunkt började jag leta efter en lösning och gjorde en snabb nulägesanalys av mig själv:
Jag har i ett par månaders tid minskat ner mina progesterondoser, jag har inga hundar sen i våras och vistas därför mindre utomhus i dagsljus. På min favoritsida om progesteron hittade jag massor av bra info (bl a att övergångsåldern kan föra med sig ett ökat antal migränanfall) och där rekommenderades magnesium.

Sedan några dagar har jag ökat min progesterondos, börjat äta D-vitamin samt tar två kapslar magnesium per dag. Jag märker en tydlig skillnad! I tisdags hade jag känningar som jag alltid får innan migränen bryter ut, men den kickade aldrig igång. Likadant igår, men mycket mindre känning än dagen innan. Och ingen migrän alltså.

Förhoppningsvis ropar jag med detta inte hej för tidigt 😉 Men det känns ju onekligen lovande!

Assumption is the mother of all fuckups.

Kvinnor 40+. kvinnor 50+, kvinnor i klimakteriet, som bakar surdegsbröd, kvinnor som gillar grottdykning, kvinnor som vägrar raka sig under armarna.  Det klumpas ihop så mycket. Och förutsätts en hel del.

Jag har gått igång på ett gästinlägg av en Anne Mullens som publicerades på Kostdoktorn den 25/9 – Våra tio bästa tips för kvinnor 40+ som vill gå ner i vikt med LCHF.  Jag reagerar först och främst på tanken att klimakteriet SKA innebära en massa kroppsliga förändringar, företrädesvis viktuppgång. Och att det SKA vara så attans svårt att göra något åt det.

I artikeln citeras Dr Sarah Hallberg:

”Vikten ökar i klimakteriet — det vet alla — men forskningen kan inte fullt ut förklara varför. ”

”Det vet alla”. Näe. Det vet inte alla. JAG vet det inte. Och efter att ha pratat med andra så är det helt klart fler än jag som inte vet det. Min syster gick NER i vikt, till exempel. Jag gick upp tre kilo i vätskevikt. Efter att jag läst på lite och börjat med bioidentiskt progesteron försvann dessa kilon. Östrogen nämns i artikeln, men progesteronet lyste med sin frånvaro.

Det var det andra jag reagerade på. Det minskande östrogenet står som en orsak till viktuppgången. Östrogenet har många kvinnor för mycket av, eller rättare sagt så är kvoten progesteron-östrogen uppåt väggarna. Att balansera upp med progesteron har varit lösningen för mig. Jag tappade vätskan jag lagt på mig, och har inga problem att hålla vikten. Däremot får jag vara försiktig med undantag, för det är segare att bli av med dem. Men undantag är precis vad det låter som: något man inte gör till vardags och absolut inget man behöver för att överleva.

De tio råden som ges är generella som bara den. Kan testas av alla som inte får LCHF att funka.

  1. Ät inte så mycket protein.
    Det finns grupper som bara skrattar åt det rådet, det råder alltså skilda meningar om detta inom LCHF-världen.
  2. Ät inte för mycket fett.
    Absolut! Har man överflödigt fett på kroppen kanske man inte ska dra i sig fettkaffe på morgnarna om man är ute efter viktnedgång? Min personliga erfarenhet är att det funkar att trycka i sig massor av fett precis när man lagt om till LCHF. Jag åt rejält mycket och tappade nästan tio kilo på tre månader. Kanske behöver kroppen denna överdos av fett för att ställa om sig? Jag vet inte. Men helt klart är att det finns folk som inte klarar av de här ohemula fettmängderna.
  3. Periodisk fasta.
    Jag mår toppen av det. Andra fixar det inte.
  4. Se upp för kolhydrater som kryper uppåt.
    Jodå. Men här har vi ju lärt oss en del nytt. Vilka kolhydrater avses? Bönor som innehåller en hel del kolhydrater kan hjälpa kvinnor i klimakteriet. Birgitta Höglund är ett bra exempel på det.  För egen del har mina minimala vallningar blivit än mindre med lite bönor i kosten. Trots att jag numer äter dem relativt oregelbundet. Och givetvis saknar jag bönor bland alla tips och råd!
  5. Skippa alkohol.
    Jag lägger själv på mig några vätskekilon om jag t ex dricker två glas rödvin en kväll. Jag har under många år varit mycket restriktiv med vindrickandet, men i våras började jag åter uppskatta ett glas gott vin några gånger i veckan. Viktuppgång? Noll kg. Så länge jag håller mig till ett glas. Att dricka alkohol i tid och otid och alldeles för mycket ju inte bra för någon, dock.
  6. Undvik sötningsmedel.
    Kan inte uttala mig om detta, då jag kanske äter något med sötningsmedel två, tre gånger per år. Olika skolor här också: farligt kontra ofarligt. Personligen tycker jag inte att hittepåsötning har någon naturlig plats i en kost som baseras på riktiga råvaror.
  7. Ägna dig åt styrketräning.
    Absolut inte fel. Men inte en förutsättning för att klara av att gå ner i vikt. Jag tränar inte alls sedan några år och håller ändå vikten. Ork och styrka har jag också.
  8. Sov ordentligt.
    Ja, helt klart är bra sömn superviktigt. Däremot behöver jag inte lika mycket som tidigare. Jag somnar kanske kring halv elva på kvällarna och vaknar oftast kring fem. Utsövd och pigg. I början irriterade det mig oerhört. Men nu har jag accepterat det och trivs med min egentid på morgnarna här hemma.
  9. Minska stress.
    De flesta behöver nog se över sin stressnivå.
  10. Ha realistiska mål.
    Måttband istället för våg: suveränt bra.

Överlag ok och GENERELLA råd. Som passar himla många bukstinnar gubbar också.

Jag känner att jag svamlar oerhört och inlägget hade kunnat göras mycket mer strukturerat och analytiskt. Men grejen är att jag blir oerhört provocerad av att problematisera saker och ting INNAN DE SKETT och det här att just klimakteriet ska vara något som är så jäkla jobbigt.

Jag NJUTER av att vara i den ålder jag är i. Att hamna i klimakteriet har för mig blivit något som känns enbart befriande. Med mitt inlägg vill jag absolut inte förminska de problem som en del kvinnor får i samband med klimakteriet. Men kanske ska vi höja blicken, försöka se om det finns andra orsaker än klimakteriet som ställer till det. Kanske finns det något man kan göra för att förbereda sig? Jag hade ätit LCHF i över åtta år innan jag hamnade i klimakteriet. Kan det vara något som hjälpt mig – jag tror i alla fall det.

Som sagt, jag vet att vi reagerar olika på den här delen av vårt liv, jag vill bara visa är att det inte går att klumpa ihop oss klimakterietanter och säga att ”huvva, nu blir det jobbigt” eller vad man nu säger. Jag vägrar även acceptera att de kvinnor som får det jobbigt får höra att jomen, så här är det att vara kvinna 40+/50+/i klimakteriet/med hår under armarna mm. För jag vägrar tro att evolutionen haft som mål att se till att kvinnor mår piss av någon biologisk anledning.

Jag kom på en sak: en av våra föreläsare på The Low Carb Universe -Franziska Spritzler – har rubriken ”Low-Carb Foods for Healthy Aging, Inside and Out” på sin workshop. Det ska bli mycket intressant att höra vad hon har att säga om detta!

När allt bara hopar sig

Även en glad och lycklig kostrådgivare har sina sämre dagar. Trust me! Vissa snubbeltrådar är jag själv skyldig till, andra bara finns där helt plötsligt utan min inblandning. Tidigare skapade sånt här enorm ångest eller huvudbry för mig. Nu för tiden försöker jag vara lite mer analytisk och eftertänksam innan jag hirrar upp mig.

Som till exempel att jag i söndags var på kalas och tänkte att jag inte ville verka fjompig genom att fråga om de gjorde sitt kaffe från hela bönor innan jag tackade ja till en kopp. Så nu är jag inne på tredje dagen med magkatarr.

Vad lär jag mig av det: att inte handla tvärtemot vad min erfarenhet säger och att man inte är en sämre gäst för att man tackar nej till bryggkaffe
Resultat: att jag slipper onödig magkatarr framöver

Sen drog en annan grej igång. Något jag själv inte kan styra över. Magvärken gjorde inte saken lättare. Det finns två möjliga vägar för mig att gå, vilken jag väljer vet jag inte ännu. Jag blev först upprörd, men sen tog jag mig samman och försökte vara klarsynt.

Vad lär jag mig av det: att försöka se på saker och ting från ”utsidan”, helt enkelt på ett objektivt sätt för att klargöra min egen roll och mitt eget ansvar i det hela.
Resultat: att jag inser att jag inte har ansvaret för andras lycka eller agerande. Därmed blir allt lite lättare att hantera.

Strax innan jag gick och la mig hände något annat som fick igång min hjärna. Första reaktionen kom från reptilhjärnan. Sen insåg jag att vissa saker helt säkert blir enklare om man sover på saken och gärna diskuterar saken med folk som har huvudet på skaft. I morse var allt mycket klarare och jag vet nu precis vad jag ska göra och jag känner mig helt lugn. Det svåra är ju att få bort detta ur huvudet ett tag, men med lite träning så funkar det många gånger! Läsa en bok, lyssna på musik, lägga sig på spikmattan kan hjälpa.

Vad lär jag mig av det: att inte agera när man är trött eller utan att tänka efter. Allt blir förstorat och känns jobbigare då. Att jag inser att allt inte behöver lösas/fixas på en gång.
Resultat: att jag undviker att skapa fler saker som hopar sig. Förhoppningsvis
😀

Hur tänker du när livet lägger små krokben för dig? Som 51-åring börjar jag äntligen lära mig att jag inte kan kontrollera precis allt. Däremot kan jag många gånger välja hur jag reagerar på det. En fråga om inställning, helt enkelt. Jag börjar bli bättre och bättre på det här, och jag känner att jag kan distansera mig allt oftare.

Klarar jag att göra så här för att jag i grund och botten är en glad en? För mig är liksom glaset fullt även om det bara är fyllt till hälften – den andra halvan är ju fylld med luft. Eller ÄR jag en glad en för att jag funkar som jag beskrivit här ovan?

Strunt samma. Huvudsaken är att man hittar sin väg och sitt sätt att slippa onödiga grubblerier och faktiskt tom skapa problem själv.

Kortintervjuer med några av föreläsarna på The Low Carb Universe

De finns på Youtube, men tänkte att det kunde vara smidigt att samla ihop de vi gjort hittills i ett inlägg.

Först ut var Angharad Powell, familjeläkare i Wales. Vi hade inte en aning om att hon existerade förrän vi såg henne i en BBC-dokumentär om kost. Hon var med några minuter, och det räckte gott för att vi både skulle säga ”henne ska vi ha!” 🙂

Näste man till rakning (NOT, uppenbarligen!) var Tommy Runesson. Han kräver nog ingen närmare presentation 😉

Nummer 3 i ordningen är Dr Jeffry Gerber från Denver. Jag och Hanna träffade honom på lågkolhydratkryssningen i Karibien förra året. Vi undrade om han kunde tänka sig att komma till Europa om vi fixade ett event. Så klart, sa han. Och nu kommer han till Mallorca i november – hurra! Jeffry är en hejare på bl a hjärt/kärlsjukdomar och använder lågkolhydratkost som ett verktyg i det dagliga arbetet med patienterna.

En till svensk! Michel Lundell, mannen som uppfann Ketonixen då han upptäckte att en ketogen diet fungerade mycket bättre än medicin mot epilepsi.

Anne Aobadia (så många duktiga svenskar det finns #stolt) är ansvarig för att maten som serveras är enligt lågkolhydratprincip. Och god!

Sam Feltham – killen som blev känd för den stora massan när han experimenterade med att äta 5 000 kcal/dag i form av olika dieter. Nu arbetar han heltid i den ideella organisationen Public Health Collaboration för att förbättra britternas hälsa.

Trudi Deakin från England är dietist och har en doktorsexamen i diabetes. Hon har grundat X-PERT Health som arbetar för att förbättra hälsan hos diabetiker och pre-diabetiker.

Fler intervjuer är på gång. Höll ögonen på vår youtubekanal så ser du dem så snart de är publicerade. Där hittar du även andra filmer om eventet.

 

Vill du veta mer om eventet i stort hittar du all information du behöver här!

Det var den semestern, det

Jag är hemma igen sedan i lördags och njuter faktiskt av det svala vädret. Årets sommarvistelse på Mallorca var den varmaste jag varit med om sedan 1999. Det gick liksom inte att göra så mycket annat förutom än att dricka mycket, se till att få i sig salt och bada. Jag hade ambitionen att köra ett yogapass varje morgon ute i trädgården, men nämnda värme samt getinginvasion (har du nånsin sett en gräsmatta RÖRA på sig?!) satte p för det.

Jag drack en hel del såna här! Vatten, en rejäl nypa salt och saften från en citron.

Jag har i alla fall ätit gott, umgåtts med vänner och haft det ordentligt bra!

Mat för en lat 😀
När jag hittade den här valde jag att göra ett avsteg från min nejtillplåtkonservprincip 😉 Kikärter med chorizo och fläsk, faktiskt riktigt gott.
Utsikten från Portixol Hotel y Restaurante, min absoluta favoritplats i Palma! Espléndido som vi kör The Low Carb Universe på har samma ägare.
Jag åt så gott på Portixol! Kammusslor…
… och tonfisk med wasabimajonnäs. Jag säger bara ”dra mig baklänges” så gott!

Och jobbat. När man går in för något med både själ och hjärta så tar man liksom aldrig semester.  Jag tog givetvis tillfället i akt och besökte hotellet där vi ska ha vårt event i november: Espléndido i Puerto de Sóller och träffade hotellchefen Monica. Vi är båda lika förväntansfulla! Det är första gången de har ett så här stort event och gör precis ALLT för att det ska bli minnesvärt för både gäster och föreläsare.

Jag har även försökt förmedla känslan av Mallorca till alla som är intresserade av eventet. Det är svårt! För Mallorca doftar, känns och vibrerar på ett sätt som det är svårt att sätta ord på. Mallorca måste upplevas.

Hur gör man för att förklara hur det doftar, hur den milda brisen känns och vad som händer med själen i den här miljön…

Men nu är jag som sagt hemma, tokladdad inför en intensiv och spännande höst bestående av eventförberedelser samt jobb för Kostfonden.